Utmattningsparentesen

Humor blandat med allvar!

Klar med deklarationen, tacksam för att personalkontoret var så snabba med att skicka frånvarointyget till mig så jag kunde räkna ut resor till och från arbetet. Ah en sten har lättat.  Ni andra som läser denna blogg och är utmattade eller har varit utmattade drömmer ni mycket? Jag drömmer i princip så att jag minns varje natt och vaknar blöt av svett. Det handlar alltid om kontrollförlust och baksidan av en utmattad hjärna som inte minns det man bestämt, som glömmer bort hur saker ser ut, var man ställt bilen etc.  Jag läste biverkningarna av min medicin idag och i de står det också att man kan få livliga drömmar och svettningar, så vad som är vad är väl svårt att veta. En annan biverkning var täppt näsa eller rinnande näsa... Jag har varit sjuk i princip konstant sedan jul.  Aktiviteter idag: * Besikta vår bil.  * Hämta dottern. En bekant ville komma förbi och säga hej på eftermiddagen, får se hur jag känner mig, men det är speciellt att just hon hörde av sig. Tror det ger

Jag är absolut inte rätt person att uttala mig om tvång, jag har inte så mycket kunskap om det, mer än att jag varit på föreläsningar och hört andra berätta om det. Men vet att det finns en skala för hur mycket tvång man har.  Min vän säger ofta till mig att hon tror jag har en lightversion av tvångssyndrom. Första ggr jag hörde det tänkte jag näää... det stämmer inte in på mig.  Men sen har jag börjat se att det stämmer till viss del. Dels det där med tvångstankarna som jag kan ha ibland. Och sedan det att jag har kontrollerat i det yttre för att handskas med det inre. Och ibland har jag kontrollerat i det inre för att hantera det yttre. Men jag har aldrig upplevt att det ska ha varit ett tvång. Jag har vad jag vet inga ritualer som jag upprepar gång på gång. Däremot kanske den där tanken/sanningen jag haft: att jag har ansvar över både mig själv och andra, gjort att jag till viss del tvångsmässigt tagit hand om andra framför mig själv.  Jag störs av vissa saker, så som tavlor

Ja det står på mitt recept. Att varje dag göra ngt jag gillar men i lagom dos. Det är dock svårt de dagar då man bara vill ligga under en filt. Det är också svårt när man inte vet om det man gillar egentligen bara är ytterligare ett måste istället för njutning.  Som med mina växter till exempel. Jag gillar att plantera om och sköta växter. Men det är också ett krav jag har på mig. Att vi ska odla hemma för det gör vi och min dotter tycker det är mysigt. Så det är ett krav samtidigt som något jag gillar. Det finns därför ett motstånd mot att göra det därför väntade jag in i det sista, men när jag gjorde det njöt jag. Och efteråt vilade jag och kände att det gav mer energi än vad det tog.  Vad jag däremot inte kommer göra är att göra om efter de planer vi har i trädgården. Det är för stort projekt. Det blir ett annat år, ett annat liv, en annan sommar. Om inte sambon får ett ryck, då kan jag sitta på en stol bredvid och "hjälpa till". Jag har börjat lyssna mer på musik de

Jag har varit allt annat än ödmjuk mot mig själv genom åren. Gud vad jag givit mig själv dåligt samvete, piskmärken och skuld och skam över tankar, känslor och saker jag gjort.  Jag är nog fortfarande rätt hård men nu har jag gjort uppmärksammat detta beteende iaf. De verktygen psykologen lär ut är så hjälpsamma. Nästan så jag längtar efter lite ångest så jag kan få prova mina vingar. "Att kämpa emot -  (distrahera sig, ignorera, förtränga, skämta bort, fly, intellektualisera och analysera)  - Leder till ökad övertygelse om att oron/ångesten är oövervinnerlig och farlig." Jag kan ge exempel på alla dessa sätt att kämpa emot. Och jag kan säga att det inte har gjort ångesten/oron/det dåliga samvetet mer lätthanterligt, snarare tvärt om. Jag har beskrivit min ångest som att ramla ner i hål där tankarna är så många och så svåra, där det inte finns något att hålla fast i. Då vill jag bara fly - och det har jag gjort - till alkohol, cigaretter, till en varm famn, till kalla

Vår psykolog som leder stressbehandlingen poängterar varje vecka att vi ska ha ett ödmjukt förhållningssätt till oss själva i ALLA lägen. Vad vi än känner ska vi inte skjuta det i från oss eller distansera oss för att glömma.  Hjärnan fungerar så här: Vi har ingen papperskorg i hjärnan, vi kan därför inte slänga vissa tankar eller känslor i den och så finns de sen inte. När vi bestämmer oss för att skjuta något ifrån oss eller när vi gör saker för att glömma då måste hjärnan hålla koll på vad det var vi inte skulle tänka på eller glömma. Vilket resulterar i att vi tänker på det ännu mer.  Därför ska vi notera vad det är vi tänker. Vi kan inte styra vad vi tänker, alltså innehållet i tankarna. Men vi kan välja om vi ska tro på tanken eller inte. Då ska man ställa sig frågan: är denna tanke hjälpsam för mig just nu?  Om svaret är nej, då kan vi välja att inte tro på den. När vi enbart tänker något då känns det som att vi är det vi tänker. Såsom den hemska lamslående tanken jag är t

Nej jag behöver inte gilla det, bara acceptera det. Inatt är en sömnlös natt. Jag vaknade vid 02:23 och har fortfarande inte lyckats somna om. Jag har gjort body scan för att slappna av i kroppen. Jag har funderat på om jag känner något särskilt eller tänker några tankar som är återkommande.  Men det enda som verkar ha upptagit mitt huvud är ett namn: Ove Gardman, Ove Gardman osv. Ska göra en övning som vi gjorde på gruppen idag. I 40 sek säger man det man tänker på högt.  I mitt fall Ove Gardman om och om igen. Sedan lägger man till: jag tänker på... Ove Gardman i 40 sek. Därefter säger man jag noterar att jag tänker på Ove Gardman. Det ska hjälpa till att distansera sig från det man ältar eller tvångstänker som det snarare handlar om inatt. Men först ska jag dricka honungsvatten och äta mina bredda mackor.

Ibland drömmer jag att jag spelar handboll. Det kan vara för att jag har ett intresse av att titta på handboll, men jag har aldrig någonsin spelat själv. För ett par nätter sedan drömde jag att de behövde frivilliga som kunde hoppa in som domare och jag min nöt sa ja, utan att ha funderat på detta särskilt länge.  När matchen drog igång så kom jag på att jag inte fattar reglerna och jag kan ingenting om handboll. PANIK. Sen blåste jag av utan anledning, typ som en tvångstanke och kunde inte förklara mig. Alla buade. Jag ville bara gråta och gå av plan. Frågade tränaren om jag kunde få spela istället, men nej det gick inte.  Så jag fick pina mig själv under hela matchen och jag gjorde inte en enda rätt bedömning. Det var tungt. Det var enormt svettigt när jag vaknade kan jag säga. 

Nej, det är inte många bäckar små som gör att mitt mående dippar. Det är inte väderförändringar, förkylningar eller vad som nu menas med små bäckar.  Att vara utmattad är att konstant balansera på en båt som när som helst kan kantra. Båten ligger inte förtöjd vid en brygga eller i en liten å.  Nej båten har tappat land ur sikte för länge sedan och driver omkring på öppna havet. Ibland betyder att balansera att ligga raklång och vänta ut stormen, ibland handlar det om andra saker. Men du kan vara säker på att båten kommer att kantra gång på gång.  Och väderförändringar, hormoner och förkylningar är som faror på havet. Så det blir ytterligare belastningar men i grund och botten är det utmattningen som är belastningen. 

Det verkar ha varit svårt att kommentera mina inlägg, nu har jag ändrat så att man även kan vara anonym när man kommenterar, det betyder att du inte behöver ha något av de inlogg som tidigare fanns att välja på. Hoppas det kommer att underlätta :) Återkommer imorgon med fler inlägg, har ett om drömmar, ett om stressbehandlingen och ett om rekreation... Sov gott!

Dagen började med att jag som vanligt vaknade vid 4:00 och var vaken ca 1,5 timme därefter somnade jag om och vaknade 07:30. Vid 8:00 gick jag och dottern upp för att fixa morgonbestyren, kl: 09:00 skjutsade jag henne till dagis.  Därefter vilade jag i soffan, borstade tänderna vilket jag glömde tidigare och passade på att sätta på en tvätt. Därefter målade jag lite i min målarbok och sov i soffan fram till lunch.  Efter lunch vilade jag igen fram till kl:14:00 och då gick jag ut på en långsam promenad. Därefter vilade jag med att försöka läsa tidningen och dricka saft. Sedan låg jag i soffan och njöt av tystnaden innan dottern och sambon skulle komma hem. När de kom hem var det min sambos tur att sova i soffan. Hängde upp tvätten och fixade disken i köket, sen blev jag trött igen och vi bytte plats i soffan. Sambon lagade mat och jag somnade, sov ca en timme. Åt mat, ligger i soffan nu med min dator medan dottern ligger med paddan. Min sambo är ute på egentid i skogen. Jag kän

Hur mår du frågan är så stor och svår att svara på. Är du verkligen intresserad av hur din vän/kollega/familjemedlem mår försök bryta ner den frågan lite. Ett exempel kan vara att undra hur hen klarar sin vardag. Vad känns svårt och vad fungerar bra? Om du vill veta mer om hur en dag kan se ut kan du be hen beskriva den för dig.  Hör av dig, du behöver inte erbjuda att ses eller ens ditt stöd om du inte själv mäktar med. Ett sms att du tänker på hen räcker långt. Även om din vän/kollega/familjemedlem är sjuk så är hen intresserad av vad som händer i ditt liv, var inte rädd för att berätta det, även roliga saker.  

Det började med att jag skrev ett inlägg på Facebook med lustiga undertoner på morgonen, under dagen som ni vet började jag må sämre. Så tänkte jag på kvällen. På Facebook vet de inget om min vardag. I inlägget imorse verkade jag ha en mysig och bra dag. Att allt sedan förändrades så snabbt det vet bara jag och min sambo. Jag är emot att bara publicera den lyckliga sidan av livet.  Så jag bestämde mig för att berätta hur eftermiddagen blev. För att dela med mig, för att skapa förståelse och för att nå ut till andra i riskzon. Jag kan inte hjälpa andra men jag kan med min historia kanske få dem att öppna ögonen och för sin egen skull ta ett stresstest.  Jag fick så sjukt mycket kärlek för det inlägget. Blev alldeles rörd. Så idag skrev jag ett längre inlägg som tack för all omtanke och kärlek och en uppmaning att se över sin egen stressnivå med tips på bra test. Även det inlägget fick mycket uppmärksamhet.  Det verkar vara så att man generellt inte "skyltar" med sin

Jag vet att man menar väl, men jag blir ändå frustrerad. Inte när vem som helst reagerar eftersom jag säkert skulle kunna sagt något liknande, men när någon av mina närmsta säger något knäppt då är det som att salta rakt ner i mitt öppna sår.  Det verkar vara viktigt där ute att hitta orsaker till varför jag kraschar ytterligare ibland. Som jag beskrev igår. Den där absoluta dräneringen och frusenheten som kommer utan förvarning. Som jag vet av erfarenhet och av att ha pratat med många andra med utmattningssyndrom att den hör dit. Ingen verkar veta vad det beror på. Någon trodde hormonet kortisol, som är förhöjt när vi är stressade men som dräneras när vi blir utmattade. Jag vet att det har med utmattningen att göra, jag vet det. Ändå finns där någon som ska indikera på att det kanske också har att göra med någon halsbakterie... Öh, att jag är sjuk hela tiden det har också med utmattningen att göra. Allt hänger ihop. Om personen inte vill förstå det då kanske personen kan prata med

Klicka här och njut:  Ibland gråter jag bara för att tiden går

Tacksam att det var på en helg där min sambo är ledig. Gick upp relativt tidigt tillsammans med familjen och åt en härlig frukost. Förmiddagen flöt på bra. Jag tog en kort promenad med dottern och sedan plockade jag lite i trädgården och vilade om vartannat.  Mest satt jag och tittade på när min sambo slet, jag njöt av grönskan i rabatterna och att vi har en ledig helg tillsammans. Vi pratade framtida projekt och drömde lite tillsammans.  Innan lunch blev jag så frusen och kände mig inte alls bra. Som ett spöke satt jag och åt mat. Sambon kommenterade att jag typ såg döende ut. Efter lunch tog jag en kokhet dusch och sedan la jag mig under duntäcket med morgonrocken.  Därefter gled jag in och ut ur ett nästintill medvetslöst tillstånd där jag inte kunde röra på mig, inte tänka och knappt öppna ögonen. Nu har jag klivit upp efter 5 timmar i det tillståndet. Tjutandet i öronen har försvunnit men jag har synrubbningar/aura som jag brukar kunna få vid migränattacker.  Det är så eno

Jag har hittat den ultimata nässprayen och vill dela med mig:  Tips på sköna stunder för återhämtning: färgläggning, lägga färgglatt pussel och titta på serien där du inte trodde någon bodde på SVT play. Det är vad jag orkar med idag. 

Kanske önskade jag mig bara att få höra att det är lugnt detta löser vi! Kanske är jag bara sorgsen över hur sjuk jag faktiskt är och hur lång vägen tillbaka till arbete känns.  Kanske jag bara tyckte det var jävligt jobbigt att spegla mig i hennes ögon. Kanske faller poletten fortfarande, kanske tror jag att jag accepterat men ändå inte förstått.  Kanske är det svårt att acceptera att jag är det där klockrena fallet av en kvinna med utmattningssyndrom. Läkaren sa att det var uppenbart för henne att jag led av det. FK gick utan frågor på läkarens linje men satte ändå krav på arbetsgivaren att hjälpa till att hitta lämplig tjänst.  Jag släpper detta nu.  Nu ska jag fokusera på min återhämtning igen: vila, promenad, färglägga i min nya bok, dricka te med honung och bota ytterligare en förkylning i raden av infektioner jag drabbats av i år. 

Känner mig så värdelös att jag är en sådan som kostar samhället pengar och som inte kan jobba utan att bli sjuk. Jag känner att det måste vara något fel på mig, på min gensammansättning som gör att jag blir sjuk när andra inte blir det.  Arbetsgivaren menar på att jag typ är överkompetent. Att vad jag än skulle jobba med så skulle jag vara duktig, då jag kan allt. Men det svåra är att hitta en tjänst som inte gör mig sjuk, där jag kan ha bra hälsa samtidigt som jag jobbar.  Jag känner mig inte överkompetent, jag känner mig inte bra på något. Jag har helt tappat självförtroendet.  Men mötet med Fk, läkare och arbetsgivare gav ändå en plan som kommer kännas bra när jag landat i den. Just nu kan jag inte tänka klart. Känslorna tar över - det är sorg och skuld som jag känner. Jag önskar att det inte var mig de talade om. Jag önskar att jag var en vanlig arbetstagare som var osynlig, en där allt bara rullade på.  Det är allt jag kan skriva nu.

Det här inlägget ska handla om hjärnstress och att även om jag ser normal ut så fungerar inte min hjärna. Jag tappar fortfarande viktiga saker. Jag kan känna mig helt med när jag träffar folk men efteråt får jag inte ihop saker och ting.  Jag kan inte läsa mellan raderna längre och har svårt att förstå vad människor menar. Min hjärna kan sväva ut och plötsligt tystnar jag mitt i en mening och har ingen aning om vad vi pratade om. Jag kan minnas några dagar efter fragment av samtal men inte personen jag samtalade med. Jag kan fortfarande inte planera och genomföra och känner att jag inte har kontroll över något.  Jag drömmer stressdrömmar med panikkänslor där det alltid blir fruktansvärt snurrigt för att jag inte minns saker eller inte kan genomföra saker som jag tidigare kunnat. Är jag med om något som tar energi får jag ont i huvudet och i värsta fall migrän. Jag har också overklighetskänslor, yrsel och tinnitus. Tycker det är jobbigt med höga ljud. Inget av detta syns på mig

Ångest är inte logisk, jag vet det och ändå byggs det upp en oro inom mig. Och tankar som att jag hittat på mitt tillstånd, att jag är dålig som inte kan arbeta, att jag inte har rätt att njuta som sjukskriven av exempelvis mer tid med min dotter och av soliga dagar.  Det är såklart inte så att jag hittat på, jag behöver bara hå tillbaka till i höstas för att förstå vad stress och ingen återhämtning gör med kroppen & jag förstår att det tar tid. Men detta självtvivel som varit en följeslagare i mitt liv. Det har varit på semester under största delen av min sjukskrivning, varför kommer det nu?  Kanske ska ta upp det med terapeuten imorgon...  PS min läxa är gjord. Idag var vi hela familjen ute i skogen på äventyr, det blev långt ner än 10 minuter. Efteråt sov jag en timme, åt lunch och sov ytterligare 1,5 timme. Därefter blev det några kortare aktiviteter på efm kvällen med lagom energi. En bra dag förutom denna Kvällsångest o självtvivlets återkomst. 

En gång för länge sedan bodde jag i en by långt norrut. Det var en by som var välbesökt om vinterhalvåret men som bara en handfull bodde i under resten av året. Det var här jag fick, vad jag lite kort benämner som  trich , men det visste jag inte förrän åtta år senare. Det hela började med en stressig situation, jag levde med en man sedan sju år tillbaka som långsamt dragit sig tillbaka i sitt skal, som börjat prata om att kanske åka till Alaska för att fotografera- ensam- när jag tog upp förlovning. Jag fattade hinten, jag är ju inte dum. Så vi gjorde slut, och jag ångrade det aldrig även om det där och då kändes som om jag gick rakt in i en avgrund, där alla saker jag trodde jag visste skulle hända hade skrotats. Jag var påväg mot mitt 30-nånting liv och tänkte att jag blivit för bitter och för gammal för att påbörja en ny relation på väldigt lång tid. Kanske skulle jag leva ensam, tanken kändes inte helt obekväm just då. Men livet blev inte så. Men det visste jag inte heller då. N

Jag känner mig mer och mer deprimerad, men jag vill inte riktigt ta i det. Jag har förstått att det inte är ovanligt att en utmattning övergår i en depression. Varför jag tänker så är att jag inte har lust till något. Inget som förut var kul är kul längre. Jag ser liksom inte fram till något.  Jag känner bara en enorm trötthet och orkeslöshet. Det kanske är för att jag är trött och utmattad... Inget blir ju bättre av ytterligare en diagnos, det kanske bara är att go with the flow och inte intellektualisera mina känslor. Så här känns det idag. Det är okej att inte ha lust, att inte ha ork.  Hos läkaren gick det bra, fick fortsatt sjukskrivning till slutet av maj. Med läxa att röra på sig varje dag. Ingen prestation utan för att det är viktigt, för man mår bättre. Så tio min om dagen trots att orken inte finns. Jag vet hon har rätt, jag har slutat med det. Så när jag parkerade bilen hemma idag så gick jag en lugn promenad runt kvarteret på ca 10 min. Jag var mycket ärlig med min

Ångest, jag vill inte jobba. Jag har gjort mitt, tappat gnistan. Det jag kan vill jag inte göra. Jag undrar om det är vanligt bland utmattade att även börja fundera över sitt yrkesval. Jag vet inte vad jag skulle göra istället. Jag har ingen lust till något och tar inte tag i något heller.  Det vi lärde oss idag på gruppen var att inte trycka undan ångesten utan acceptera att jag har den. Trycker man undan den då får den än mer fokus och blir starkare. Så här sitter jag med min ångest i knäet och tränar på att behålla den där.  Har man ett yttre problem då vill man lösa det. Inre problem har jag försökt lösa på samma sätt. Kortsiktigt får man en releaf men långsiktigt finns ångesten, sorgen eller ilskan kvar. Det är en jobbig upptäckt.   Min dotter på fyra kommer och kryper upp i knäet på mig, hon är ledsen över något. Jag kramar henne och minns då vad psykologen sa. Att vi skulle se våra obehag liga känslor som 4-åringar och vad gör man med dem? Inte förskjuter man de när de är

Ja så var det idag. Hahaha jag ligger fortfarande på soffan. Nu har jag sovit i minst två timmar. Känner mig fortfarande groggy och trött. Jag ska inte känna någon press att jag måste ut på promenad innan sambon kommer hem. Solen går ner senare och senare. Men snart måste jag pallra mig upp ur soffan för att värma på lite lunch i micron. Ingen press att jag ska fixa hela disken heller - gör jag en del är det bra. Det finns inga krav längre. Jag måste sluta vara min egen slavmästare, sluta piska mig blodig och ge mig dåligt samvete när jag vill mer än vad jag orkar. 

Det väntar en påfrestande vecka. Idag har jag lämnat dottern och tagit blodprov, nu vilar jag, sen ska jag gå ut i skogen. Efter lunch ska jag ta tag i disken...  Imorgon lämnar jag också dottern och därefter har jag stressbehandling på fm och läkarbesök på eftermiddagen. Onsdag är min sambo och dotter hemma tillsammans med mig. På torsdag ska jag till terapeuten på fm och till massören på eftermiddagen. På fredag ska jag ha ett avstämningsmöte på vårdcentralen med arbetsgivaren, försäkringskassan och läkaren närvarande.  Och i helgen jobbar min sambo. Jag känner att jag börjar bli mer och mer stressad. Inatt sov jag illa och vaknade av att jag drar fingrarna genom håret nästan paniskt. Nedanför sängen ligger sedan en hög med hår som lossnat.  Förra veckan var i huvudsak en bra vecka. Idag är jag dock trött vilket inte är så konstigt med tanke på helgens kalas och det som väntar. Jag halvligger i soffan och lyssnar på tystnaden. Njuter. Men vill ta en promenad snart. Det får bli

Jag drömmer enormt mycket och vaknar med hjärtklappning och badande i svett. Inatt drömde jag till exempel att jag, min bror, hans flickvän och min kompis bebis var i Köpenhamn. Vi skulle med ett tåg som redan stod inne och jag skulle köpa en biljett och skriva in stockholm. Hur jag än försökte kunde jag inte skriva stockholm. Jag skrev hemvist istället och köpte då biljett till en stad som hette så. Det var kö bakom mig och alla var otåliga. Tillslut skrek jag bara. Så då kom en vakt och hjälpte mig. Jag hade fyra väskor och bebisen att bära och de låg utspridda i snön på perrongen. Då vaknade jag... med hjärtat som dunkade hårt i bröstet och blöt i svett.  Precis i början av min sjukskrivning svettades jag enormt och min vanliga svettlukt var utbytt mot en surare variant. Jag tror det är normalt. Men det kändes jobbigt. Ingenting kände jag igen längre. Allt var förändrat.  Igår hade vi barnkalas för dottern, 12 barn och 12 vuxna. Hur fixade jag det?? Jo jag vilade hela fredagen.

När jag var hos läkaren första ggr så fick jag inte fylla i någon skattning eller så men hon ställde mycket frågor och jag hade gjort ett test på stressmottagningen.nu som gav mig höga poäng. Jag antar att jag var bra på att beskriva läget och att hon förstod mer än vad jag förstod just då.  Här kommer länkar till två andra test som jag snubblat över på den där facebookgruppen jag pratat om.  http://www.duochjobbet.se/wp-content/uploads/2012/10/KEDS-9-sv-ny.pdf http://www.vgregion.se/upload/Regionkanslierna/ISM%20Institutet%20för%20stressmedicin/Publikationer/Formulär/ISM%20Formuläret%20s-UMS%20med%20minimanual.pdf Det är mycket missnöje med vårdcentralerna runt om i landet, jag har kanske haft tur. Mött en förstående läkare. Kommit med i en stressbehandlingsgrupp och fått hjälp med humörstabiliserande läkemedel. Jag har kunnat få hjälp av företagshälsovården men då jag pendlar till mitt jobb har det varit ett för stort hinder att ta sig dit. Terapeuthjälpen har jag sökt på ege

Med den här meditationen har jag blivit snällare mot mig själv och mer förlåtande mot andra. Pröva vet ja. Jag ska det nu, för sen måste jag ner till stan och hämta ut medicin på apoteket. och därefter hämta dottern på dagis. 

Idag efter lämning stupade jag ner i sängen igen och sov 2 timmar. Känns som jag har betong i armarna. Ett tjutande i öronen som kommer och går och frusen till tusen. Även om dagen igår var bra så tar det på krafterna... Idag ställer jag in min dejt med min kompis och hennes bebis för jag orkar inte. Jag vill jättegärna men kroppen säger ligg still, samla energi.  Tips på bra tv-serie på svt play - 30 gr i februari. Såg precis sista avsnittet. 

Glömde skriva det i förra inlägget, vill inte att de ska bli för långa med tanke på svårigheten att läsa som utmattad.  Jag tillämpar ofta djupandning när jag checkar in på olika platser för att vara i nuet. Som på parkeringen när jag skulle hämta paketet. Jag tittade mig omkring och lät ögonen vila på olika saker och så andades jag djupt in och koncentrerade mig på att inte släppa ut luften för fort.  Kroppen fylls av ett lugn och man checkar in i nuet, checkar in i kroppen, hur känns den, i själen, vad händer där? 

Operation få sinnesfrid har lyckats. I rummet med terapeuten idag kom jag fram till att den skuldbörda jag burit på, som en blöt tung filt faktiskt har försvunnit. Det öppnar upp för många nya möjligheter. Att exempel bygga upp relationer på nytt utifrån dagen idag, oavsett saker som tidigare hänt.  Utmattningen har varit bra, jag har verkligen tvingats landa i nuet, det var hårt och fruktansvärt, men när man mår så dåligt som jag gjort då orkar man varken tänka bakåt eller framåt, man är här och nu, i sin säng med sina känslor och med sitt kaos. Det blev en välbehövlig paus för mig som de senaste året rest mycket bakåt i tiden och mått dåligt över saker.  Idag lyckades jag få förmiddagen randig utan att jag vilade hemma i soffan. Efter dagislämning så gjorde jag ett ärende på posten, vi får post som är ämnade till tre olika personer rätt ofta. Så jag lämnade tillbaka de breven. Sen åkte jag till terapeuten, jag var en halvtimme tidig. Jag parkerade och drog ner stolen i viloläg

Idag har jag sett dagboken. Det är fortfarande en fantastisk film men jag blev inte lika berörd. Dels har jag svårt att koncentrera mig så länge som det krävs att ta in en hel film in under skinnet och dels så är det svårt när jag inte är ensam hemma. Jag blev berörd, det kittlade i näsan och jag blev fuktig i ögonen. Men de som känner mig vet att jag annars har lätt till tårar vid alla känslor.  så operationen kan man säga lyckades till viss del då jag blev berörd men inte så som jag hade hoppats den skulle.  Har ni läsare tips på sorgliga filmer eller sorglig musik?

Man kan likna vårt känsloliv vid en hand där fingrarna är våra olika grundkänslor: glädje, sorg, ilska, rädsla etc. Om vi har tryckt ner vissa känslor för att vi fått lära oss att de är fel. Så kommer vi halta fram i livet. En del gör det hela livet.  Men för oss som kommit ikapp oss själva och ligger utmattade som en sjukdomsfläck i soffan eller i sängen är det påtagligt för oss - den där avstängdheten. Att det är svårt att känna äkta glädje, sorg, rädsla och ilska.  Även om vi inte tryckt undan glädjen så påverkas den av att vi tryckt undan andra känslor som ilska och rädsla exempelvis. Och det skapas en stor sorg i och med det. Därför är det inte konstigt om att det känns som om man skulle släppa efter för sorg, ilska eller rädsla så kommer det ta över hela ens liv. Det gör det inte. Men det gör ont och är obehagligt ett tag. Men så har jag haft det med ledsenhet tidigare. Jag har känt att börjar jag gråta då kommer jag inte kunna sluta. Och sedan har jag dömt mig själv de

Igår lyckades jag med en randig dag som gjorde att jag hade energi enda fram tills min sambo kom hem. Men idag har jag varit trött, trött och trött. Ligger nedbäddad i soffan med en varm filt, njuter av tystnaden och lugnet som blir när sambon och dottern åkt och handlat.  Jag ska försöka förklara det psykologen talade om igår som fortsättning på förra gången som handlade om relationer. Vi får se om det blir begripligt. Hon liknade oss vid träd där rötterna symboliserar händelser i barndomen som satt spår. Det kan vara traumatiska händelser men också exempelvis vuxnas förhållningssätt till det lilla barnet. En bit upp på stammen drar barnet en slutsats: Det är något fel på mig och känner skam/skuld. Och en känsla av att vara värdelös.  Den slutsatsen/sanningen om sig själv kommer att påverka vilka val barnet och den vuxne gör i livet. Grenverket symboliserar de olika valen. Det blir exempelvis en sanning att: jag duger inte som jag är, jag behöver få kämpa för att vara med. Jag t