Ångest för yrkesval

Ångest, jag vill inte jobba. Jag har gjort mitt, tappat gnistan. Det jag kan vill jag inte göra. Jag undrar om det är vanligt bland utmattade att även börja fundera över sitt yrkesval. Jag vet inte vad jag skulle göra istället. Jag har ingen lust till något och tar inte tag i något heller. 

Det vi lärde oss idag på gruppen var att inte trycka undan ångesten utan acceptera att jag har den. Trycker man undan den då får den än mer fokus och blir starkare. Så här sitter jag med min ångest i knäet och tränar på att behålla den där. 

Har man ett yttre problem då vill man lösa det. Inre problem har jag försökt lösa på samma sätt. Kortsiktigt får man en releaf men långsiktigt finns ångesten, sorgen eller ilskan kvar. Det är en jobbig upptäckt.  

Min dotter på fyra kommer och kryper upp i knäet på mig, hon är ledsen över något. Jag kramar henne och minns då vad psykologen sa. Att vi skulle se våra obehagliga känslor som 4-åringar och vad gör man med dem? Inte förskjuter man de när de är ledsna. 

Så nu sitter jag med dottern i knät och med min ångest i knäet och påminner mig om att det är okej att känna det jag gör. 

Kommentarer

Tant H sa…
Vad fint formulerat.
Jag tror att det är vanligt att man som utmattad har mycket tankar om sitt arbete. Arbetet är ju ens normala vardag och tar en så stor plats i vardagen.

Jag har funderat mycket på hur mitt yrkesliv har påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är idag. Har under alla tidigare år känt att jag valt rätt, att jag inte vill byta till något annat. Men har under en längre tid mått dåligt över hur yrkesrollen har utvecklats. Ofta tänkt ,vad är det vi håller på med, var har vi vår lojalitet,varför är det så individ inriktat och kontrollerande. Varför är vi så lydiga och gör som vi blir tillsagda utan att reflektera över vad det kan få för konsekvenser. Varför är vi inte en kår som tydligt formulerar den utveckling i samhället som vi ser.
Jag känner i dagsläget en tveksamhet över om jag har förmågan, orken, viljan och kraften att fortsätta på detta vis, finns det andra valmöjligheter och vilka är de i sådana fall (ska fråga chefen om det). En sak har jag bestämt oavsett hur det blir, jag ska aldrig mer arbeta heltid det har absolut inte varit bra för min hälsa. Mitt mål att försöka skapa bättre balans i livet. För att skapa ork och kraft att känna efter hur vardagen känns och vad den gör med mig kommer arbetet framöver inte att få ta all min kraft.

Fröken F sa…
JA, jag har samma funderingar, jag gillar inte hur utvecklingen går, det känns otillfredsställande. Totalt meningslöst ibland och inte alls för folkets bästa. Det är bara regler, regler och regler. Var finns kärnan i det sociala arbetet? Var kan jag arbeta och få ha samma känsla som jag hade i början av min karriär, där det tillåtande sociala arbetet fanns, där det gick att jobba utanför ramarna. Där arbetsmängden inte var hutlös.
Tant H sa…
Håller helt med dig. Upplever oftast att det viktigaste i sociala arbetet har blivit att följa regler, rutiner och att producera till ett visst datum.Då är man duktig och presterar. Har tänkt mycket på att jag har farit illa av att tex avvisat människor då de inte haft någon bostad utifrån att det inte är socialtjänstens ansvar. Har svårt att delta i en utveckling som inte känns rätt för mig som person. Det har utarmat mig, har tagit för mycket energi.
Jag tycker det är jättesunda funderingar. Det finns de som inte skulle förstå det jag säger nu, som har en jättebra arbetsplats där de upplever att de har kontroll och inflytande och till dem säger jag bara: grattis! Kul för dig! Verkligen! Men de arbeten jag har jobbat på innan jag blev egen företagare upplevde jag att JAG - som MÄNNISKA - var en slit och slängvara, en slags låga de ville underblåsa så den växte och när jag sedan gjort mitt så bytte de ut mig mot en ny låga, som orkar köra 200% (en liten stund). Människor ska hålla hela sitt liv och få leva sitt liv. Vi är inte kugghjul du byter ut när de går sönder.
Jag funderar också massor över mitt framtida yrkesliv. Vad ska jag göra? Vad klarar jag av att göra? Ska det vara något som är praktiskt och förnuftigt? Eller bara något som är helt uppe i det blå?! Tror det måste få ta den tid det tar att processa allt. Men man blir ju lätt frustrerad emellanåt!
Fröken F sa…
Skönt att känna att jag inte är ensam. Jo det är en process men gud så mycket frustration det skapar att inte veta, att inte ha något att hänga upp hoppet på. Just nu känner jag mig totalt värdelös på allt.

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid