Känslolivet

Man kan likna vårt känsloliv vid en hand där fingrarna är våra olika grundkänslor: glädje, sorg, ilska, rädsla etc. Om vi har tryckt ner vissa känslor för att vi fått lära oss att de är fel. Så kommer vi halta fram i livet. En del gör det hela livet. 

Men för oss som kommit ikapp oss själva och ligger utmattade som en sjukdomsfläck i soffan eller i sängen är det påtagligt för oss - den där avstängdheten. Att det är svårt att känna äkta glädje, sorg, rädsla och ilska. 

Även om vi inte tryckt undan glädjen så påverkas den av att vi tryckt undan andra känslor som ilska och rädsla exempelvis. Och det skapas en stor sorg i och med det. Därför är det inte konstigt om att det känns som om man skulle släppa efter för sorg, ilska eller rädsla så kommer det ta över hela ens liv. Det gör det inte. Men det gör ont och är obehagligt ett tag.

Men så har jag haft det med ledsenhet tidigare. Jag har känt att börjar jag gråta då kommer jag inte kunna sluta. Och sedan har jag dömt mig själv de gånger jag har börjat gråta på exempelvis jobbet. En själv är den värsta pöbeln...

Nu kan jag inte känna genuina känslor, jag är så avstängd att jag ibland önskar att någon skulle göra illa mig så jag kunde få gråta. Men det kommer att lätta menar psykologen. 

Igår kväll grät jag för första ggr på flera månader, en inte ens då var den genuin och frigörande, snarare krampaktigt kontrollerad. 

Psykologen tipsade om att lyssna på sorglig musik eller se en film som släpper lös känslorna, hjälpa dom lite på traven. Funderar på att åter se filmen Dagboken - den skrekgrät jag till när jag såg den för länge sedan, kunde inte sluta på flera timmar och när jag skulle berätta om den började jag gråta igen. Den kanske skulle kunna hjälpa mitt känsloliv på traven.