Allt annat än ödmjuk
Jag har varit allt annat än ödmjuk mot mig själv genom åren. Gud vad jag givit mig själv dåligt samvete, piskmärken och skuld och skam över tankar, känslor och saker jag gjort.
Jag är nog fortfarande rätt hård men nu har jag gjort uppmärksammat detta beteende iaf. De verktygen psykologen lär ut är så hjälpsamma. Nästan så jag längtar efter lite ångest så jag kan få prova mina vingar.
"Att kämpa emot - (distrahera sig, ignorera, förtränga, skämta bort, fly, intellektualisera och analysera) - Leder till ökad övertygelse om att oron/ångesten är oövervinnerlig och farlig."
Jag kan ge exempel på alla dessa sätt att kämpa emot. Och jag kan säga att det inte har gjort ångesten/oron/det dåliga samvetet mer lätthanterligt, snarare tvärt om.
Jag har beskrivit min ångest som att ramla ner i hål där tankarna är så många och så svåra, där det inte finns något att hålla fast i. Då vill jag bara fly - och det har jag gjort - till alkohol, cigaretter, till en varm famn, till kalla famnar, till mat, till godis, till träning, till vänner, till bloggar, till diktböcker etc.
Det är som när jag tänker på rymden, jag kan inte greppa universum så tillslut får jag ångest och måste börja tänka på något mer konkret och påtagligt. Något som jag kan greppa.
I och med att jag äter ett SSRI-preparat har min ångest minskat i styrka och känns mer lätthanterlig än vad den någonsin gjort tidigare. Men det betyder inte att den försvunnit helt.
Jag får ofta för mig att jag måste fixa saker, att det ligger på mig. Som när jag tyckte att jag var totalt dum mot min granne fast utan intention att såra henne. Då fick jag sådan ångest, Först försökte jag distrahera mig, förtränga, intellektualisera och så vidare.
Sen berättade jag för min sambo och för några andra grannar och en vän. Men innan det skrev jag ett mail till henne på FB och bad om ursäkt om jag hade verkat känslokall, det var inte meningen. När jag inte fick någon bekräftelse från henne ökade min ångest istället. Så min lösning blev ett sätt att öka på min smärta.
Där skulle jag omfamnat den istället och tagit hand om den, inte försöka bli av med den. Vara ödmjuk mot mig själv. Det är en pågående läroprocess det här.
Just nu njuter jag av tystnaden hemma som följer av att sambon och dottern är på stan och handlar byxor till henne. Jag har sovit i soffan skavfötters med sambon en stund efter lunchen. Energibristen är påtaglig. Idag är jag i min kokong - har telefonen på ljudlös/utan burr också. Försöker skärma av mig med gott samvete.
Jag är nog fortfarande rätt hård men nu har jag gjort uppmärksammat detta beteende iaf. De verktygen psykologen lär ut är så hjälpsamma. Nästan så jag längtar efter lite ångest så jag kan få prova mina vingar.
"Att kämpa emot - (distrahera sig, ignorera, förtränga, skämta bort, fly, intellektualisera och analysera) - Leder till ökad övertygelse om att oron/ångesten är oövervinnerlig och farlig."
Jag kan ge exempel på alla dessa sätt att kämpa emot. Och jag kan säga att det inte har gjort ångesten/oron/det dåliga samvetet mer lätthanterligt, snarare tvärt om.
Jag har beskrivit min ångest som att ramla ner i hål där tankarna är så många och så svåra, där det inte finns något att hålla fast i. Då vill jag bara fly - och det har jag gjort - till alkohol, cigaretter, till en varm famn, till kalla famnar, till mat, till godis, till träning, till vänner, till bloggar, till diktböcker etc.
Det är som när jag tänker på rymden, jag kan inte greppa universum så tillslut får jag ångest och måste börja tänka på något mer konkret och påtagligt. Något som jag kan greppa.
I och med att jag äter ett SSRI-preparat har min ångest minskat i styrka och känns mer lätthanterlig än vad den någonsin gjort tidigare. Men det betyder inte att den försvunnit helt.
Jag får ofta för mig att jag måste fixa saker, att det ligger på mig. Som när jag tyckte att jag var totalt dum mot min granne fast utan intention att såra henne. Då fick jag sådan ångest, Först försökte jag distrahera mig, förtränga, intellektualisera och så vidare.
Sen berättade jag för min sambo och för några andra grannar och en vän. Men innan det skrev jag ett mail till henne på FB och bad om ursäkt om jag hade verkat känslokall, det var inte meningen. När jag inte fick någon bekräftelse från henne ökade min ångest istället. Så min lösning blev ett sätt att öka på min smärta.
Där skulle jag omfamnat den istället och tagit hand om den, inte försöka bli av med den. Vara ödmjuk mot mig själv. Det är en pågående läroprocess det här.
Just nu njuter jag av tystnaden hemma som följer av att sambon och dottern är på stan och handlar byxor till henne. Jag har sovit i soffan skavfötters med sambon en stund efter lunchen. Energibristen är påtaglig. Idag är jag i min kokong - har telefonen på ljudlös/utan burr också. Försöker skärma av mig med gott samvete.
Kommentarer
Att först känna efter vad som blir bäst för mig och agera utifrån det, inte vad som jag tror blir bäst för andra.
Det är mycket jag hinner tänka på en dag som denna då jag ägnat största delen av dagen och kvällen i soffan. Livet kommer inte att vara sig likt efter denna smärtsamma resa men jag tror att det till stora delar kommer att förändras till det bättre. Att jag lär mig att lyssna och respekterat min kropps signaler, att prioritera på ett sätt som kommer att höja min livskvalite, att ha egen helt kravlös tid, att strunta i många måsten, säga nej utan att få dåligt samvete, sluta vara så jäkla självuppoffrande. Och framför allt aldrig mer i hela mitt liv arbeta heltid så jag kan skapa en vardag där tid för att känna efter finns. Detta kommer inte att bli lätt men det är livsnödvändigt.
Hoppas på att morgondagen innehåller lite mer energi. Sov i morse till kl 9.30 det blir inte bra för mig. Har kommit på att det är bättre om jag går upp vid 7.30 äter frukost och därefter vilar. Jag håller på att lära känna en ny person som är jag själv. Märkligt.
Nej aldrig mer heltid säger jag med!
Idag har jag varit vägen sedan 06:30 då vi var tvungna att befinna oss på bcc vid 08:15 för fyraårskontrollen. Kl: 10:30 kändes det som det var eftermiddag. Jag mår bäst om jag får sova till 09:30 :) Men visst är det lite konstigt att lära känna sig själv igen.... märkligt och spännande!