Utmattningsparentesen

Jag skrev på för månadsanställning till 31/10 på 50 %. Som jag befarade ville chefen att jag skulle skriva på för 75% men jag stod på mig och beskrev hur jag tänker och känner. Att det är skillnad på att jobba 50% och välja att lägga på en växel än att jobba 75% och vara tvungen att lägga på en växel + ytterligare ett arbetspass till i veckan. Nu kan jag dra mig undan med gott samvete när jag är trött och landa i min 50% tjänst. Jag fick över henne på min sida. Ny diskussion kommer ske i samband med att tjänsten går ut i höst. Efter vissa arbetspass tar det 2 dagar för mig att komma ner i varv. Eftersom vi har ett barn i behov av särskilt stöd tar detta också kraft från oss föräldrar på så många plan. Han är väldens mest underbara lilla pojke och vi älskar honom precis för den han är. Men när orken tryter så händer saker som skapar ännu mer arbete. Imorse tvättade jag alla sängkläder igen för 2 ggr på en vecka för att avföring läkt från blöjan och han kladdat med den. Skönt uppvakn

Nästa vecka har jag samtal med chefen. Min månadsanställning löper ut sista juni men kommer troligtvis att bli erbjuden en tillsvidare tjänst. Jag trivs väldigt bra med att jobba halvtid och varje vecka balanserar jag på gränsen för vad som är bra för mig. För även om jag jobbar halvtid, blir det alltid lite mer och i engagemang ligger jag ändå på 100 %. Det fungerar för mig för jag får återhämtning de dagar jag inte jobbar. Jag är rädd för att ta diskussionen med min chef då jag nästan förväntar mig av henne att hon kommer  försöka pressa mig att gå upp i tid. Tillsvidare tjänster är alltid på 100 % och då ska jag i så fall tacka ja till hundra men sedan ansöka om att få gå ner i tid. Kommunen strävar efter att alla ska jobba heltid. Men jag kan inte det utan att på riktigt äventyra min hälsa. Trots att det gått 4 år sedan min krasch så måste jag sova på dagtid för att orka med. Har jag för mycket stimuli runt mig blir jag så trött. Jag kan inte ens sitta upp. Jag lägger mig under

Det där korset som är så svårt att bära. Som jag helst av allt ibland bara vill ignorera. Som jag vill gömma och glömma och låtsas som det aldrig funnits. Men som inte går... och tur är väl det. Men också bra svårt att acceptera. Att livet som det ser ut nu inte var som man tänkte sig att livet skulle se ut. Att våga - släppa taget - se om det bär eller brister. Att våga vara rädd. Att våga vara med när det brister. Att rida ut stormen. Våga fatta tag i händer som sträcks ut. Att våga öppna upp. min vår i ett nötskal. Alltid varit deprimerad på våren. Att ta sig själv på allvar. Ta tag i det som känns. Ringa läkare, börja med medicin, samtal med kurator och anhöriga. Att ta sig till sorgens mittpunkt och väga känna. Sista tre åren har jag varit i hantera-läget. Utan att vara medveten om det. Nu är jag i känsloläget och har kunnat börja acceptera. Jag trodde nog att jag accepterade genom att jag ändå fungerade men chi fick jag som återigen tryckte undan och inte orkade med att kän