Frustrerad och arg.

Jag vet att man menar väl, men jag blir ändå frustrerad. Inte när vem som helst reagerar eftersom jag säkert skulle kunna sagt något liknande, men när någon av mina närmsta säger något knäppt då är det som att salta rakt ner i mitt öppna sår. 

Det verkar vara viktigt där ute att hitta orsaker till varför jag kraschar ytterligare ibland. Som jag beskrev igår. Den där absoluta dräneringen och frusenheten som kommer utan förvarning. Som jag vet av erfarenhet och av att ha pratat med många andra med utmattningssyndrom att den hör dit. Ingen verkar veta vad det beror på. Någon trodde hormonet kortisol, som är förhöjt när vi är stressade men som dräneras när vi blir utmattade. Jag vet att det har med utmattningen att göra, jag vet det.

Ändå finns där någon som ska indikera på att det kanske också har att göra med någon halsbakterie... Öh, att jag är sjuk hela tiden det har också med utmattningen att göra. Allt hänger ihop. Om personen inte vill förstå det då kanske personen kan prata med någon annan om det. För jag orkar inte med korkade råd och förminskningar. Jag vill inte ens ha förstärkningar. Jag vill bara bli bemött där jag är just nu. Ska det vara så jävla svårt?!

Kommentarer

Tant H sa…
Det är svårt för de närmaste att se den de älskar inte mår bra. Vet av egen erfarenhet att man försöker hitta förenklade förklaringar för att själv stå ut. Menar väl men det blir så fel.

Känner igen dina symtom med plötslig fullständig dränering och frusenhet. Det var så det började för mig, trodde jag hade fått influensa.När det drabbar mig känns det som jag har haft hög feber i flera veckor och så tjuter det i öronen.

Har idag sovit tre timmar vilket inte känns, är fortfarande lika trött. Jag är så trött på det.
Fröken F sa…
Jo jag vet att det handlar om det, men det gör det inte mindre provocerande. Först ska man själv acceptera att man är sjuk sen ska man hantera personer i omgivningen som har svårt att acceptera det.
Är det så? Brukar jag svara och humma lite, se ut som jag funderar över det innan jag förkastar det helt. Det är mitt artigaste sätt att hantera nån som snackar skit och som jag bara vill vråla ÄR DU HELT DUM I HUVET till. Jag vet inte om du behöver tips på hur man hanterar välmenande bajs i ansiktet - men isåfall är det mitt tips! KRAM!
Man kanske kan nämna också att skälet till vad som hänt inte är så viktigt längre. Det har ju redan hänt. Och du gör redan allt du ska för att återhämta dig. Så du kan ju bara be om att prata om nåt roligare eller så, kanske en hint i sig det med att liksom... move on..... prata om nåt annat.
Fröken F sa…
Tack får tipsen mrs Catglasses, jag brukar ta till samma strategi. Denna gång skrev jag som svar att det är irrelevant för mig att leta orsaker eftersom det inte gör mitt mående bättre. Jag gör det kroppen behöver istället. med ett litet hjärta efter... men ja inuti huvudet bara: men vafan, jag växer och utvecklas - kan inte du också göra det?!?
Precis! Det är verkligen som the Matrix, vissa typ gluttar lite på den riktiga världen och sen ba: njää jag kryper tillbaka in i mitt slemmiga ägg igen istället det var bekvämare än den där läskiga konstiga verkligeheten utanför.

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid