Gästinlägg om trichotillomani

En gång för länge sedan bodde jag i en by långt norrut. Det var en by som var välbesökt om vinterhalvåret men som bara en handfull bodde i under resten av året. Det var här jag fick, vad jag lite kort benämner som trich, men det visste jag inte förrän åtta år senare.

Det hela började med en stressig situation, jag levde med en man sedan sju år tillbaka som långsamt dragit sig tillbaka i sitt skal, som börjat prata om att kanske åka till Alaska för att fotografera- ensam- när jag tog upp förlovning. Jag fattade hinten, jag är ju inte dum.

Så vi gjorde slut, och jag ångrade det aldrig även om det där och då kändes som om jag gick rakt in i en avgrund, där alla saker jag trodde jag visste skulle hända hade skrotats. Jag var påväg mot mitt 30-nånting liv och tänkte att jag blivit för bitter och för gammal för att påbörja en ny relation på väldigt lång tid. Kanske skulle jag leva ensam, tanken kändes inte helt obekväm just då.

Men livet blev inte så. Men det visste jag inte heller då.

Någon gång mellan de där kvällarna av tårar och samtal och ibland lite skrik såg jag en dokumentär om en tjej som inte kunde sluta dra ut sitt hår och tugga lite på hårsäckarna. Jag minns att jag tyckte det var så himla morbidt, det kändes som att se en surrealistisk Fellini/ Charles Bukowski-film där folk sitter och gör helt bisarra tabun - jag kunde såklart inte sluta se dokumentären förrän den var slut.

Dagen efter hade jag börjat plocka mitt eget hår. Jag åt ju inte på hårsäckarna, så jag reflekterade inte över att jag kopierat ett beteende, undermedvetet. Men jag hade fått en trigger, som i en period i mitt liv med hög stress och depression skapat ett nytt beteende för att minska stress. Undermedvetet tyckte väl min hjärna att "det där är ju en bra stress-release". Men det visste jag inte heller då.

Det kommer ta för lång tid att berätta om mitt liv de senaste åtta åren, men den korta historien är att jag bara några månader efter att jag lämnade den lilla byn mötte en skitsnygg märklig man som tog mig med storm. Det var ingen traditionell chick-flick-lovestory, även om den börjar lite liknande: vi gick långa promenader och skrattade och pratade nonsens, verkligen nonsens, blandat med våra mest skrämmande minnen över många vin glas och mellan många lättsamma filmer blandat med det hetaste sex jag någonsin haft. Vi gifte oss och skaffade barn. Sen blev vi nykterister, för vi insåg att min man självmedicinerat med alkohol under väldigt många år och inte längre kunde kontrollera sitt drickande när han väl klivit över någon mystisk gräns. Han har nu varit nykter i snart fyra år, och jag med, även om jag inte "behöver" men jag har svårt att se hur man ska bryta beteenden om inte ens livspartner är med på tåget.

Bara historien kring min mans liv och hur vi vände det från "nära-att-ta-självmord-illa" till "livet-är-trots-allt-ganska-gött" är värd att berätta i ett eget inlägg, så det kommer väl.

Det hör dessutom ihop med min egen historia, eftersom vi efter lite detektivarbete insåg att han hade kraftig OCD - tvångssyndrom. Jag satt ganska ofta på ocd-förbundets hemsida Ananke och läste på om OCD, men en dag tryckte jag på en flik som hade ett så lustigt namn trichotillomani.

Du må tro mina ögon höll på att trilla ut när jag insåg: herregud, det där handlar ju om MIG!

Jag hade nämligen fortsatt tvinna/ snurra/ dra i mitt hår genom åren som passerat, ofta när jag såg på tv eller läste en bok eller ammade eller vad jag nu gjorde när jag väl fick sitta ner i mitt stressiga liv. Jag tänkte inte så mycket på det, trots hårbollarna som låg överallt och min mans oroliga blickar och prat om att jag "kanske skulle kolla upp det där". Jag hade ju inte tid, det handlade ju inte om mig utan om att han skulle få en bättre vardag och att barnen skulle ha det bra.

Jag viftade bort det.

Tills jag upptäckte det. Fläcken. Plötsligt, efter andra barnet och det där jävliga håravfallet man får efter att man slutat amma och kroppen börjar återgå till det normala - fläcken som väste jag är inget amningshåravfall - jag är resultatet av allt ditt plockande.

Det kändes som om jag vaknat upp ur en dröm och landat i en egen skräddarsydd mardröm. Från att i stunder varit ganska så självutplånande (men lycklig trots det, för det var i kärlekens tecken, och min kärlek var så bra besvarad, och jag såg hur min man kämpade och lyckades små steg i taget, så det kändes rätt!) så hamnade luppen på mig själv. Och när jag såg mig omkring såg jag att min vardag var väldigt ordnad och odramatisk just nu, vilket i mitt liv under en otrolig mängd år varit lika ovanligt som en enhörning. Jag hade slut på dåliga ursäkter att vända luppen på mig själv. Jag fattade ett beslut.

Antingen tar jag tag i det här nu, eller så låtsas jag som att jag inte kan, och då accepterar jag att jag kommer fortsätta bli skallig utan att ha försökt kämpa mot det. Någonstans, även i detta skrivande, så kan jag ju inte sia in i framtiden och säga att min kala fläck kommer krympa och försvinna - kanske är det försent, kanske kommer jag inte kunna klara det här trots mina ansträngningar för alla dessa år av plockande som passerat kanske har gjort murat in sig i min kropp mer permanent.

Men jag kan säga det här: Jag ska åtminstone försöka. Om jag åtminstone försöker så kan jag leva med att min kropp och min knopp bär de ärr jag fått genom livet, för mitt liv skäms jag i alla fall inte för. Och nu när jag vet: då kan jag välja mellan att ignorera eller ta tag i det - men jag kan aldrig "bli dum", eller snarare ovetandes, igen. När man vet så vet man.

Så jag gick till min lokala kurator på min vårdcentral. Jag berättade om mitt plockande och hon sa några ord som skrämde mig:

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig, kanske måste jag prata med min chef och vi får skicka dig till specialisterna på såna här saker i Södertälje. Men vi pratade vidare litegranna, och hon beslutade sig för att vi skulle försöka oss på tre samtal och sedan utvärdera om de fått någon verkan.

När jag slog mig ner i hennes sköna fåtölj och började prata så konstaterade hon ganska snabbt att jag haft en hög dos stress under lång tid som följt med. Hon började ge mig tips på hur jag kunde förenkla min vardag, och försöka reducera min stress så mycket jag bara kunde. Även om jag inom mig himlade lite med ögonen och tänkte; som om det skulle hjälpa mot den här skiten så hade jag i alla fall beslutat mig för att lyssna på henne och ge hennes råd en chans.

Efter vårt samtal rörde jag inte håret på två, nästan tre veckor, tills det var dags för nästa samtal. Då hade jag plockat i mitt hår vid två tillfällen - men inte dragit ut något hår. Jag hade kommit på mig med handen i håret och släppt taget och sagt; nu är jag stressad. Jag ska försöka att inte stressa.

När mina inre katastroftankar (som jag är van vid för de har tendenser att slå in t.ex "åh jag är så himla trött nu men nu har nog min man glömt fixa tvätten så vi inte har kläder till förskolan imorgon, och barnen är förkylda de får säkert feber, och jag vet inte om jag orkar nattvaka men jag måste ju om febern skjuter iväg, har vi nässpray och alvedon tro, nej jag kanske måste handla, måste skaffa körkort för det är så tungt att gå med kassarna från affären, tur jag har lite snus...") så bytte jag ut dem genom att skapa ett sexigt scenario där jag var en världsberömd konstnär i LA och Leonardo di Caprio försökte stöta på mig. Det kanske låter jättetöntigt, men att hitta något som får en att fnittra inuti när man är rädd och stressad på riktigt - fast det inte är på riktigt- för det har inte hänt än, ens vardag är trots allt ok JUST NU - då funkar det verkligen att försöka styra om sina tankar till något som intresserar.
Jag är intresserad av konst och sex, för det är såna saker som fått sista prioritet i mitt nya stressiga men fantastiska liv. Att vara tvåbarnsmor är en gåva jag uppskattar, och att ha hittat min livskamrat och själfrände och bästa vän har varit något jag skulle göra om tusen gånger.

Man behöver inte vara perfekt, man behöver bara vara rätt för varandra. Och det har jag funnit, och det värderar jag så högt.

Och såna här saker, som tvångssyndrom och trich och utbrändhet och stress som jag och min man har kämpat med så länge - det är inte livet. Men under en lång tid handlade våra liv bara om det - så att vi skulle få må bra - nu.

Efter det tredje samtalet med min kurator hade jag nästan slutat plocka helt, och jag hade insett att i mitt fall så sitter det ihop med stress. Jag har fallit tillbaka några få gånger, ofta i samband med att jag ska få mens och hormonerna är lite all over the place, och nån gång när jag blev övertrött, men från att ha haft en hög skala på plockandet så kan jag säga att senaste månaderna har jag kanske gjort det i snitt två gånger i månaden och hittat två små hårbollar istället för sju hårbollar per kväll.

Visst är det märkligt att det ens finns något så konstigt som trichotillomani - det som jag förr bara såg på tv och tänkte men herregud! Och så sitter man här nu och skriver ett ganska så naket porträtt av hur det har varit, och hur det är. Men jag antar det är livets charm. Och klokhet kan vara att vara galen när omständigheterna motiverar det - om man ska tro Cocteau.

Livet är inte ett socialt ramverk där man går från punkt a till punkt b. Livet är en kaotisk djungel med många skrämmande element. Om du fortfarande lever, då är du en överlevare, en kämpe. Om du sedan har dina ärr från livet- då borde vi inte värdera dem med kritiska ögon. Vi lever. Vi vet att livet inte kommer serverat på silverfat oavsett vilken samhällsklass du tillhör, vi bär alla våra trauman och tragedier i en ryggsäck som bara tycks växa ju äldre vi blir. Men ibland finner vi verktyg på vägen och plötsligt känns den där ryggsäcken väldigt lätt och mindre obekväm. Man glömmer rent av bort att den finns. Åh den här lilla läskiga ryggsäcken? Ja haha du ska se vad den innehåller- det är helt galet - men vad ska man säga- jag valde inte innehållet, det valde mig, men jag valde vad jag gjorde med det. Och i mitt liv spelar jag huvudrollen - inte det som ligger i min ryggsäck, det är bara rekvisita i en RIKTIGT bra historia!

Men när man väl öppnat ögonen och vet att det är en del av livet, en naturlig del, att bli sjuk i både kropp och psyke ibland, då blir i alla fall ens inre dialog lite mjukare. Och då försvinner lite av stressen. Och plötsligt sitter man där, som nu, och känner sig som en väldigt glad och balanserad människa plötsligt - som är lite mer medveten om sina tillkortakommanden, och ser det som en tillgång att ha den kunskapen.

Jag hoppas den här texten kan vara till tröst och hjälp för någon.

Ta hand om dig, och varandra.