Utmattningsparentesen

Jag känner att jag verkligen är på bättringsvägen nu. Idag har jag umgåtts med mina barn utan att bli alldeles för trött. Hurra <3 <3 <3

Plötsligt kommer den där stunden då bebben sover på övervåningen och jag har tid att äta frukost i lugn och ro, till och med läsa en blogg.  http://litenh.se  Där en mamma skriver om vardagen med sin dotter som har en extra kromosom 21, precis som vår lillebror/bebbe har. Vår lilla E.  Jag läser och myser. Känner igen, förundras och kommer på mig själv med att ha rätt mycket tillförsikt inför framtiden. Det blir bra. Vi är bra, vår familj är solid. Vi klarar motgångar.  Vi klarar kaos.  Just nu har vi materiellt kaos hemma eftersom snickarna varit här och satt upp väggar. Det är nästan omöjligt att hänga i vardagsrummet utan att få panik. Jag bor i vårt sovrum nu som vi röjt upp och fått så mycket feng shui som vi kan ha. Och i köket. Men där är det också lite kaos.  Vardagen rullar på. Nästa vecka börjar sambon arbeta 50 %. Jag mår bra. Jag har lite ångest då och då. Jag broderar när jag har tid. Jag läser våga vara rädd, en bok om utmattning som en Emma skrivit. Jag minn

Nu är det ju nästan dags för vecka 7 men postar ändå vecka 6. Denna vecka är kaos med förkylning, besök på barnakuten och bristande rutiner. Det kommer bättre dagar, vi härdar ut. Och jag är så tacksam att vi, jag och min sambo är ett sådant bra team!  Godaste mat: den indiska köttfärsgrytan med kokos och jordnötter, serveras med krispig sallad Skönast:  Att jag har energi och ett bra flow när det gäller att få till promenader och yoga, samt vila. balansen finns där. Solen som tittat fram! Tuffast: återkommande migränattacker. Oro: Ingen direkt oro, men lite indirekt oro.  Överraskning: all kärlek och vänskap runt omkring mig.  Musik: inte vad jag minns... Podd/ljudbok: Natascha Kampusch - 10 år i frihet Skapande: i appen Recolor och ritstunder med dottern. En del skapande pågår också under matlagningen. Jag skapar varje gång jag lagar mat därför är det sällan samma rätt serveras igen. Och gör den det kan den smaka helt annorlunda. Och broderi! Ser fram emot: våren.

Godaste mat: amerikanska pannkakor och egengjorda vegetariska biffar,  dock inte samtidigt! Skönast:  Andra veckan med sjukskrivning på 75 % och det går bra, det känns bra! Tuffast:  vädret, helt klart vädret. Oro:  Plötsligt känner jag oro för att skjutsa dottern, oro för att inte hitta parkering, oro för en massa "småsaker" Överraskning:  Hur bra jag mår trots att sambon börjat arbeta och hur bra jag mår av att få vara mamma på heltid igen.  Musik:  Theatre of tragedy för nostalgins skull. Plötsligt mindes jag en melodi när jag skulle somna och var tvungen att lyssna på låten igen ...A distance there is... - Sjukt bra. Podd:  har inte lyssnat på någon. Skapande:  mest i fantasin Ser fram emot:  mycket Finaste:  Stunderna med familjen, när alla är samlade, bebisskratt, barnskratt, bus och kärlek, villkorslös kärlek. Film/tv:  Den som dräper på viaplay Samlat betyg för veckan:  En 7:a trots trist väder, men glatt inre och bra balans mellan aktivitet och vila. Tagit mina prome

I ACT anda har jag gjort en Aktivitetsbalans för att analysera hur ett vanlig vardagsdygn för mig ser ut numera. Jag ska leta upp den jag gjorda i våras för att jämföra men jag är rätt nöjd med hur den ser ut. Det gula utanför det bruna symboliserar när min energi inte räcker till, då tar det bort tid från familjen och hushållet. Det är viktigt att inte återhämtningen ryker. Jag tror det hjälper mig att balansera min vardag med utmattningen.  Nu gör jag en sak i taget, förutom när jag kollar på serie/fipplar med mobilen och ammar samtidigt.. men annars tänker jag på att lära min dotter vänta på sin tur. Inte svara i telefon när det inte passar. Osv. När energin inte räcker och jag måste vila kan jag sova upp till tre timmar sträck men sen är jag en människa.  Nu orkar jag gosa med min katt. Jag har tillräcklig sinnesnärvaro att jag kan skämta igen. Tillräckligt frisk för humor men riktigt sjuk humor. Hahaha! Inte utan lite ångest dagen efter. Tänk om de tog illa upp... min mun saknar i

Det händer så mycket positivt just nu i mig själv. Jag växer, utvecklas på riktigt. Jag är en bättre människa. Bättre på att ta hand om mig och andra, bättre i relation till hur jag var innan menar jag. Jag har fått nya insikter och en sådan är att jag är rädd för det mesta. Jag har alltid varit rädd för det mesta. Fast att jag har utåt sett modig, van och kavat ut så har jag innerst inne känt mig liten, förvirrad och rädd. Jag har aldrig bejakat de känslorna förut. Jag har kört på och gjort saker för att det är så man gör. Man biter ihop. Man ger inte upp. Man bara gör utan att tänka så mycket. Det har bidragit till att jag i viss mån blivit både modig och kavat, men på djupet har jag inte utvecklat någon inre trygghet eftersom jag inte bejakat mina grundkänslor. Hänger ni med i skillnaden mellan trygghet på utsidan och trygghet på insidan? Nu sitter jag här och är på riktigt livrädd för att åka till grannbyn men har inga problem med att köra i storstan. På ett sätt känns det so