Inlägg

Halvtid fram till oktober

Jag skrev på för månadsanställning till 31/10 på 50 %. Som jag befarade ville chefen att jag skulle skriva på för 75% men jag stod på mig och beskrev hur jag tänker och känner. Att det är skillnad på att jobba 50% och välja att lägga på en växel än att jobba 75% och vara tvungen att lägga på en växel + ytterligare ett arbetspass till i veckan. Nu kan jag dra mig undan med gott samvete när jag är trött och landa i min 50% tjänst. Jag fick över henne på min sida. Ny diskussion kommer ske i samband med att tjänsten går ut i höst.

Efter vissa arbetspass tar det 2 dagar för mig att komma ner i varv.

Eftersom vi har ett barn i behov av särskilt stöd tar detta också kraft från oss föräldrar på så många plan. Han är väldens mest underbara lilla pojke och vi älskar honom precis för den han är. Men när orken tryter så händer saker som skapar ännu mer arbete. Imorse tvättade jag alla sängkläder igen för 2 ggr på en vecka för att avföring läkt från blöjan och han kladdat med den. Skönt uppvaknand…

jobb och framtid

Nästa vecka har jag samtal med chefen. Min månadsanställning löper ut sista juni men kommer troligtvis att bli erbjuden en tillsvidare tjänst. Jag trivs väldigt bra med att jobba halvtid och varje vecka balanserar jag på gränsen för vad som är bra för mig. För även om jag jobbar halvtid, blir det alltid lite mer och i engagemang ligger jag ändå på 100 %. Det fungerar för mig för jag får återhämtning de dagar jag inte jobbar.

Jag är rädd för att ta diskussionen med min chef då jag nästan förväntar mig av henne att hon kommer  försöka pressa mig att gå upp i tid. Tillsvidare tjänster är alltid på 100 % och då ska jag i så fall tacka ja till hundra men sedan ansöka om att få gå ner i tid. Kommunen strävar efter att alla ska jobba heltid. Men jag kan inte det utan att på riktigt äventyra min hälsa.

Trots att det gått 4 år sedan min krasch så måste jag sova på dagtid för att orka med. Har jag för mycket stimuli runt mig blir jag så trött. Jag kan inte ens sitta upp. Jag lägger mig under mi…

Att återigen krypa till korset

Det där korset som är så svårt att bära. Som jag helst av allt ibland bara vill ignorera. Som jag vill gömma och glömma och låtsas som det aldrig funnits. Men som inte går... och tur är väl det. Men också bra svårt att acceptera. Att livet som det ser ut nu inte var som man tänkte sig att livet skulle se ut.

Att våga - släppa taget - se om det bär eller brister. Att våga vara rädd. Att våga vara med när det brister. Att rida ut stormen. Våga fatta tag i händer som sträcks ut. Att våga öppna upp.

min vår i ett nötskal. Alltid varit deprimerad på våren. Att ta sig själv på allvar. Ta tag i det som känns. Ringa läkare, börja med medicin, samtal med kurator och anhöriga. Att ta sig till sorgens mittpunkt och väga känna.

Sista tre åren har jag varit i hantera-läget. Utan att vara medveten om det. Nu är jag i känsloläget och har kunnat börja acceptera. Jag trodde nog att jag accepterade genom att jag ändå fungerade men chi fick jag som återigen tryckte undan och inte orkade med att känna. S…

Ångestlandet

Jag befinner mig på randen till ångestlandet. Jag trampar snett hela tiden. Ångesten suger tag i mig som en sugklocka och försöker dra mig till sig. Men jag stretar emot. Jag vill inte ut i det där hala landskapet igen. Jag gör vad jag kan för att stanna i landet här och nu. 
Det låter kanske lite cheesy men det är precis så det känns. 
Ångest för att livet är meningslöst. För att det är så jäkla hårt att leva. För att inte tillräckligt med människor/politiker/företag jobbar för att vi - människor - ska må bra. För att - jorden - ska må bra. För att - resistenta bakterier - ska sluta härja fritt. 
Målet är pengar, tjäna och spara pengar. Det är det vi lever efter. Och jag tänker att pengar bara är något som vi kommit på. Vi förstör oss själva, vår jord och natur för något som vi kommit på ska finnas. 
Vet ni att läkemedelsindustrin inte finansierar forskning för nya antibiotikapreparat för att det är en medicin som inte skapar så stora intäkter. Därav hinner vi inte ta fram nya antibi…

To be just to be

återhämtande aktiviteter - vi hör detta begrepp hela tiden. Men vad menas med det egentligen?
Jag tyckte att spela mobilspel och ligga i soffan var väldigt avkopplande eftersom min hjärna tömdes på tankar under tiden. Men ur hjärnans synpunkt är mobilspel inte så avkopplande. Ur kroppens synpunkt inte heller då det kan uppstå förslitningsskador. Det kan också få andra effekter som att man gör köp i spelen som inte känns så stora just då men som i slutändan blir några hundralappar. 
Under min sjukskrivning gick min resa genom återhämtande aktiviteter så här:
ligga och spela mobilspel lyssna på böcker och rita i målarböcker ligga i komaliknande tillstånd i mörkret strecktitta serier prata med kompis på telefon kort och långsam promenad utan hörlurar i skogen Meditation mjuk yoga övningar i medveten närvaro medveten närvaro i aktiviteter brodera sy gå lite längre promenader äta frukost på altanen utan hörlurar sitta och titta in i skogen utan hörlurar sykurs bowling
Och för att iscensätt…

Obehagliga känslor och acceptans

Ännu bättre!! Jag kunde frysa kursen. Så nu känns det lite lättare i bröstet. En sak justerad för att ge mig mer tid för återhämtning.

Och i samma veva blir lilla E sjuk igen. Denna vinters virusinfektioner liknar ingen annan i hans 2,5 åriga liv. Det är i och för sig hans första vinter på förskola.

Jag har tänkt mycket på det här med strategier att hantera obehagliga känslor. Jag är en presterare. Jag har presterat mig ur mitt dåliga mående gång på en annan tills jag blev riktigt utmattad och inte kunde prestera mig ur det utan var tvungen att möta "de inre demonerna" medan jag vilade mig tillbaka till ett liv.

En annan jag känner väl är en kapitulerare. Personen sticker huvudet i sanden och gör ingenting. Flyr känslorna åt andra hållet. Genom att ignorera de.

Båda dessa sätt hjälper föga att hantera jobbiga känslor. De snarare själper den med dessa beteenden. De är lika ohälsosamma fast de är varandras motpoler.

Någonstans i mitten mellan dessa poler är där du bör befinn…

Mina utmaningar

För att inte bli utmattad igen under tiden jag gör en kurs om vad jag lärt mig under/efter min utmattning (smily med svettdroppar i pannan)

- har jag kommit fram till att jag ska ska gå kursen utan att snickra på en utbildning under tiden.

Livets förutsättningar förändras ibland och just nu behöver jag frigöra mer tid för vila och återhämtning.

Att lära mig grunderna för hur man gör en utbildning som är webbaserad, hur man lanserar och säljer den är ovärderlig kunskap, jag fokuserar just nu på att få den och förvalta den. Sedan plocka fram den  när jag har mer energi till att faktiskt skapa själva kursen.

Mina utmaningar som jag har just nu: 

Nu Nu Nu Nuet är det enda som spelar roll, vi lever i ett nu. ett föränderligt Nu.

Jag är en projektledare ut i fingerspetsarna. Min stora utmaning är att inte alltid inta projektledarrollen. Jag tränar på det och att ha tilltro till att det kan bli bra även om jag inte är där och styr upp och projektleder.

Det skapar så mycket fysiskt- och psykis…