Psykologens info
Igår lyckades jag med en randig dag som gjorde att jag hade energi enda fram tills min sambo kom hem. Men idag har jag varit trött, trött och trött. Ligger nedbäddad i soffan med en varm filt, njuter av tystnaden och lugnet som blir när sambon och dottern åkt och handlat.
Jag ska försöka förklara det psykologen talade om igår som fortsättning på förra gången som handlade om relationer. Vi får se om det blir begripligt.
Hon liknade oss vid träd där rötterna symboliserar händelser i barndomen som satt spår. Det kan vara traumatiska händelser men också exempelvis vuxnas förhållningssätt till det lilla barnet. En bit upp på stammen drar barnet en slutsats: Det är något fel på mig och känner skam/skuld. Och en känsla av att vara värdelös.
Den slutsatsen/sanningen om sig själv kommer att påverka vilka val barnet och den vuxne gör i livet. Grenverket symboliserar de olika valen. Det blir exempelvis en sanning att: jag duger inte som jag är, jag behöver få kämpa för att vara med. Jag tar hand om andra för de är viktigare än mig själv.
Barn kan inte ifrågasätta det de är med om under sin uppväxt eftersom de inte utvecklat den förmågan att tänka i flera led. De har sitt magiska tänkande där föräldrarna är som gud/gud kan inte ha fel/ därför är det mitt fel.
Men som vuxen så kan man börja ifrågasätta och se sammanhanget kring vissa händelser eller varför ens good enough föräldrar inte var good enough för en själv. Det handlar inte om att peka ut vem som har skuld. Det är inte lätt att vara förälder, men det är heller inte lätt att vara barn. I vuxen ålder kan vi börja ifrågasätta de sanningar vi har om oss själva och se vårt beteendemönster som är en direkt påverkan av de. I vuxen ålder kan vi lätta skuldbörden och förstå att vi var och är oskyldiga och att vi är värdefulla.
Det finns två olika överlevnadsstrategier om man har sanningen om sig själv att man är värdelös, konstig och fel. Det ena är att man överfungerar och det andra är att man underfungerar.
Överfungerar/presterar
Jag duger inte, det är något fel på mig och därför kompenserar jag detta med att kämpa för att få vara värd kärlek. Det är inte gratis och jag måste anstränga mig hårt.
Underfungerar/presterar
Låter andra ta över eftersom jag är inkompetent. Jag duger inte till något. Något är fel på mig och jag behöver inte ens försöka. Jag kommer ändå misslyckas.
I relationer kan den överpresterande ofta ta mer ansvar för relationen.
Tänk att två människor som har någon form av relation båda har 100 % ansvar för 50 % av relationen. Men den överpresterande kan ta större ansvar så att det inkräktar på den andres ansvarsområde. Den personen gör det oftast av omtanke och kärlek. Det finns personer som godtar detta, att andra personer gör saker åt dom, och så finns det de som obstruerar - håll dig på din kant!
Den som får sin ansvarsdel "invaderad" av en omtänksam vän/mamma/kollega etc kommer så småningom känna sig mer värdelös. Att vara på den delen kan väcka känslor av revolt, aggressivitet, passivt aggressiv (när man gör sig onåbar), det kan kännas trångt, en del blir bekväma och stagnerar i sin utveckling.
För den som överfungerar väcker det till en början positiva känslor att "hjälpa till" men till slut är det både tröttande, tärande och stressande att ha tagit över ansvar. Lösningen är att backa och ta hand om sina egna behov, det kommer såklart skapa skuld. Och den som har vant sig och blivit bekväm kan bli ilsken och känna sig övergiven.
Den underfungerande ser den överfungerande som ett pushigt, curlade kontrollfreak som tar över. Den överfungerande kan se den underfungerande som lat, bekväm och otacksam.
Det här har satt sig i min hjärna och jag har tittat på de olika relationerna jag har och insett att jag tenderar att kompensera och ta över ansvar, men jag jobbar på det. I min egen relation med min mamma är det hon som är den överfungerande som tar över, kliver in i min zon av omtanke såklart, men jag blir aggressiv - låt mig va, kan själv!
Jag ska försöka förklara det psykologen talade om igår som fortsättning på förra gången som handlade om relationer. Vi får se om det blir begripligt.
Hon liknade oss vid träd där rötterna symboliserar händelser i barndomen som satt spår. Det kan vara traumatiska händelser men också exempelvis vuxnas förhållningssätt till det lilla barnet. En bit upp på stammen drar barnet en slutsats: Det är något fel på mig och känner skam/skuld. Och en känsla av att vara värdelös.
Den slutsatsen/sanningen om sig själv kommer att påverka vilka val barnet och den vuxne gör i livet. Grenverket symboliserar de olika valen. Det blir exempelvis en sanning att: jag duger inte som jag är, jag behöver få kämpa för att vara med. Jag tar hand om andra för de är viktigare än mig själv.
Barn kan inte ifrågasätta det de är med om under sin uppväxt eftersom de inte utvecklat den förmågan att tänka i flera led. De har sitt magiska tänkande där föräldrarna är som gud/gud kan inte ha fel/ därför är det mitt fel.
Men som vuxen så kan man börja ifrågasätta och se sammanhanget kring vissa händelser eller varför ens good enough föräldrar inte var good enough för en själv. Det handlar inte om att peka ut vem som har skuld. Det är inte lätt att vara förälder, men det är heller inte lätt att vara barn. I vuxen ålder kan vi börja ifrågasätta de sanningar vi har om oss själva och se vårt beteendemönster som är en direkt påverkan av de. I vuxen ålder kan vi lätta skuldbörden och förstå att vi var och är oskyldiga och att vi är värdefulla.
Det finns två olika överlevnadsstrategier om man har sanningen om sig själv att man är värdelös, konstig och fel. Det ena är att man överfungerar och det andra är att man underfungerar.
Överfungerar/presterar
Jag duger inte, det är något fel på mig och därför kompenserar jag detta med att kämpa för att få vara värd kärlek. Det är inte gratis och jag måste anstränga mig hårt.
Underfungerar/presterar
Låter andra ta över eftersom jag är inkompetent. Jag duger inte till något. Något är fel på mig och jag behöver inte ens försöka. Jag kommer ändå misslyckas.
I relationer kan den överpresterande ofta ta mer ansvar för relationen.
Tänk att två människor som har någon form av relation båda har 100 % ansvar för 50 % av relationen. Men den överpresterande kan ta större ansvar så att det inkräktar på den andres ansvarsområde. Den personen gör det oftast av omtanke och kärlek. Det finns personer som godtar detta, att andra personer gör saker åt dom, och så finns det de som obstruerar - håll dig på din kant!
Den som får sin ansvarsdel "invaderad" av en omtänksam vän/mamma/kollega etc kommer så småningom känna sig mer värdelös. Att vara på den delen kan väcka känslor av revolt, aggressivitet, passivt aggressiv (när man gör sig onåbar), det kan kännas trångt, en del blir bekväma och stagnerar i sin utveckling.
För den som överfungerar väcker det till en början positiva känslor att "hjälpa till" men till slut är det både tröttande, tärande och stressande att ha tagit över ansvar. Lösningen är att backa och ta hand om sina egna behov, det kommer såklart skapa skuld. Och den som har vant sig och blivit bekväm kan bli ilsken och känna sig övergiven.
Den underfungerande ser den överfungerande som ett pushigt, curlade kontrollfreak som tar över. Den överfungerande kan se den underfungerande som lat, bekväm och otacksam.
Det här har satt sig i min hjärna och jag har tittat på de olika relationerna jag har och insett att jag tenderar att kompensera och ta över ansvar, men jag jobbar på det. I min egen relation med min mamma är det hon som är den överfungerande som tar över, kliver in i min zon av omtanke såklart, men jag blir aggressiv - låt mig va, kan själv!
Kommentarer
En av mina söner klänger jag mig fast vid, är den överfungerande som brakar in i hans zon. Han drar sig undan och försöker värja sig, blir arg och tycker jag är obegriplig samtidigt som jag tycker han är obegriplig som inte vill ha min omtanke. Detta leder för ofta till konflikt som jag inte mår bra av. Jag vet innerst inne att han har rätt, han kan själv,men jag vet inte vad det beror på att jag inte kan låta bli.