Utmattningsparentesen

Ibland känns denna sjukdom som ett snårigt snår av värsta sort. Ibland känns det som jag letar efter klargörande fakta för att öka begripligheten och kanske för att slippa acceptera att framtiden är oviss. Alldeles för många år kvar i arbetslivet utan att vara det minsta arbetsduglig. När energin tar slut på två röda sekunder och jag måste lägga mig ner, vilket jobb skulle tillåta det?  När min koncentrationsförmåga är mycket nedsatt och liksom mitt minne. I vilket jobb är inte dessa rätt viktiga egenskaper?  Hålla flera bollar i luften - går inte Ta tag i saker - mycket motigt Svara i telefon - svårt fortf Vara hjälpsam - jobbigt Vara i större folksamlingar - enormt påfrestande Höga ljud och skarpt ljus - vill jag helst undvika Daglig verksamhet i ett rum med dov belysning?

Jag har levt och hellre valt bort än att riskera att själv väljas bort. Jag har skapat kontroll i något okontrollbart som det är att leva. Det är så brutalt när livet kastar oss in på oförutsägbara vägar som kan sluta i både kaos och lycka. Och inland kaosartad lycka.  Att vara duktig har för mig varit kopplat till att förtjäna att bli älskad. Jag har inte varit duktig för berömmet utan det går djupare än så, jag har upplevt att om jag inte presterar mitt yttersta så förtjänar jag ingenting. Det är som om jag inte existerar om jag inte presterar.  Att göra andra besvikna har varit en stor rädsla och att inte räcka till. Jag har burit all världens sorger på mina axlar och det har varit tungt men jag har inte sett något annat alternativ än att fortsätta bära. Trots att jag själv stod i kvicksand kunde jag inte kasta bördan ifrån mig och rädda mig själv.  Jag har också en rädsla för att vara en belastning för andra och har därför saknat tillit till omvärlden att jag skulle bli omhändertag

Framtidsfunderingar Jag har kommit fram till att jag inte behöver förverkliga mig själv genom arbete. Det är inte så att jag haft ett för tråkigt eller svårt jobb som gjort att jag blivit utmattad. Det är snarare så att jag haft extremt roligt på jobbet och verkligen känt mig utmanad som gjort att min hjärna spunnit vidare och upp i ett tempo som för mig inte är bra, inte i längden. Det som jag älskar är också det som är en fallgrop.  Jag vill hellre förverkliga mig själv på andra plan. Jag vill komma hem och ha tid, ork och energi till att pyssla med sådant som ger min själ ett förverkligande. Det kanske kommer vara restaurera möbler, utveckla mitt skrivande, pyssla, decoupage, måla, teckna, trädgård, ja jag vet inte riktigt vad det kan vara. Det räcker gott och väl för mig att vara en närvarande mamma och sambo.  Jag har kommit fram till att ett arbete som inte ger mig möjlighet att vara spindel i nätet eller ta mer ansvar än vad jag behöver det är ett drömyrke för mig. Jag skul

Äntligen har jag tagit mig för och gjort ansökan till AFA, efter 90 dagar som sjukskriven kan man få ersättning från AFA. Jag har vetat det, förträngt det, tagit reda på hur jag ska göra, förträngt det igen och så nu ikväll fixat den och alla intyg som också behövdes. Nu ger jag mig själv en stor varm och välförtjänt kram. Idag har det varit en paus-dag. En väninna kom förbi spontant när jag åt frukost på en kopp kaffe och stannade till lunch. Vi åt rester och medan min sambo rensade kylen så skrev jag en ny inhandlingslista. Efter lunchen gick jag upp och vilade medan regnet öste ner därute. Sov en liten stund, såg ett avsnitt av call the midwife och lyssnade på lite bok. Sedan tog jag en långsam dusch och satte på mig oömma kläder.  Jag mötte sambon och dottern som kom hem från affären när jag kom ner från övervåningen. Jag hade en vilja att göra något, kanske plocka blåbär. Hjälpte till att plocka in varorna och blev sen trött. La mig i soffan och lockade ner sambon där ocks

Tidiga tecken: När jag vill lägga mig i när sambon lagar mat fast jag inte själv orkar- Låt bli att komma med "förslag" på kryddor och ingredienser. Kom istället ihåg dessa till den dagen du själv står och lagar mat.  När jag vill saker men inte orkar och då vill att sambon ska göra de sakerna åt mig - Låt bli det där, det kommer dagar då du orkar, och ibland är det en stress/perfektionistisk stress som får dig att tro att du vill ha det på ett särskilt vis. Men det är DU som vill ha det så, DU kan inte begära av sambon att han ska städa eller plocka undan utifrån hur du vill ha det. SLÄPP DET! När jag inte kan ta en paus utan att spela mobilspel - låt mobilen ligga på övervåningen. När jag inte nöjer mig med att lyssna på ljudbok, utan även ska spela mobilspel - din hjärna behöver vila i en aktivitet inte fler, det blir ineffektiv vila.  När jag börjar få ont i huvudet igen och spända käkar. När jag somnar fort, men vaknar vid 01-02 och inte kan somna o

Jag har precis lagt på ett skype samtal med en av mina käraste vänner. Det blev 1,5 timme men det känns alltid som vi pratar varje vecka även om det kan gå ett halvår mellan ggr. Vi pratar om barn som lär sig snabbt, om föräldraskap, om skuldkänslor när man är introvert men har ett extrovert barn.  Jag lär mig alltid något nytt och känner mig uppfylld med energi när vi lägger på. Det är samtal som ger något mer av värde, vi är liksom i samma omloppsbana runt jorden. Vi begriper varandra ibland utan att ord behöver yttras.  Tyvärr bor vi i olika länder och ses därför inte så ofta.  Ni som läser min blogg och som har barn, stora eller små, vågar ni delge era skuldkänslor som föräldrar? Varför kanske ni tänker. Mitt mål är medvetandegöra hur vi pratar med oss själva när ingen kan tjuvlyssna. Kanske kommer vi känna igen oss i varandra. Kanske kan vi tillsammans dementera de där fraserna. För ärligt talat är det jag säger till mig själv inget jag skulle drömma om att säga till någon a

Jag får aldrig tro att allt är lugnt nu. Förändringshjulet/motivationshjulet manifesterar hur en förändring plötsligt blir vardag och hur man då glider över i gamla mönster igen utan att märka det. Så har jag gjort till viss del de senaste dagarna. För mycket aktiviteter och för lite vila har gjort att stressdrömmar återkommit och att det varit svårt att varva ner. Jag har glömt att allt är aktiviteter för oss med utmattning. Bara att sitta på framsidan och ha liv och rörelse runt sig är en aktivitet som tar energi.  Det är nu det svåra kommer. När jag känner att jag både har ork, vilja och lust att göra mer saker hemma. Som att sköta trädgården, laga mat, ta disken, småstäda lite, tvätten. Men gör det utan pauser, för det känns ju bra - ja i stunden ja. Men på natten kommer det första tecknet att det blivit lite för lite vila de sista dagarna.  Men jag ser mina tidiga tecken och tar de till mig.  Veckorna som kommer har vi inget inbokat förutom besök hos barnmorskan och ev en föds

Här kommer lite bilder från min härliga sommarkväll på altanen. Sommar när den är som bäst. Lugn och ro, nöjd fyraåring och sambo ute på promenad.  Min sambo känner sig stressad inför en massa projekt han hade tänkt ägna semestern åt. Jag kan känna mig orolig för att han inte njuter nu när han har semester. Jag ser varningstecken på ohälsosam stress överallt.  Vi har en del drömmar och att göra, men om jag enbart kunde bestämma skulle jag besluta att vi inte påbörjar något under hans semester. I mina ögon är det han redan slutfört nog. Men han har större krav på sig. Han mår dåligt av att inte påbörja det han tänkt sig och samlar på hinder istället för att göra upp en plan.  Jag känner igen tecken från det året han var i obalans och mådde dåligt. Jag försöker ge honom råd, men vet att det ibland är lönlöst. Det jag kan ge är tid, tid att vila och aktivera sig på olika sätt. För om han känner stress men samtidigt kan få påfyllnaden så kanske inte hans behållare dräneras helt

Vilar innan lunch och vilar efter lunch, lyssnar på Jean M Auel s triologi om Ayla, påbörjat del två nu: hästarnas dal.  Det är varmt och jag orkar inte göra något så det är perfekt att ligga i en solstol och lyssna på bok.  Kanske blir ett eftermiddags/kvällsdopp senare med familjen - om vi orkar... Vi ska på badutflykt imorgon så det går ingen nöd på oss.  Igår hyrde vi ett babyskydd, kläderna i strl 50/56 är tvättade, väskan är packad, allt är färdigt för bebisens ankomst. Nu är det en väntan som börjar och förlossningen känns inte alls läskig eller jobbig, tvärtom positiv eftersom den leder till att vi får träffa vår bebis! 

Jag känner mig så himla glad! Och jag tänker att jag har rätt mycket att vara glad för här i livet just nu. Men kommer på mig själv och säger åt mig själv - sluta analysera varför du är glad. Precis som du inte ska analysera för mycket när du inte är det. Omfamna känslan var i den och njut istället.  Så det gör jag verkligen, eller försöker åtminstone.  Idag var vi på stranden så dottern fick bada och vi fick turas om att läsa/lyssna på bok. Det var lite blåsigt men ändå en härlig dag. Inte alldeles för mycket folk. Och jag är så tacksam för mina dyra hörlurar, ni vet de jag inte kan sluta tjata om. De har en funktion som stänger av omgivningens brus.  För på stranden kom jag på mig själv med att jag ändå hade svårt att slappna av, hade liksom spänningshuvudvärk i vänster sida av pannan. Jag blundade och fokuserade på hur jag kände underlaget, vilka ljud jag hörde, hur vinden kändes mot kroppen och så vidare. Men trots att det var mest naturliga ljud var de för starka för mig, det

Drömmer mindre och sover bättre. Jag har inte så många ångestdrömmar längre och vaknar inte blöt i svett. Jag mår psykiskt mycket bättre. Sedan mötet på HR har jag kunnat släppa jobbet och fokusera på nuet, dagarna då jag känner mig frisk är fler. Visst är mitt minne kasst och fortsatta koncentrationsproblem, men det kommer jag nog få leva med.  Nu går jag bara på toa ca tre ggr på natten men somnar för det mesta om ganska fort om inget annat stör. Känner mig fortfarande primärt gravid. Jag lever dock efter all kunskap jag tillskansat mig under min sjukskrivning. Jag lever ständigt med rädslan att bli dränerad igen. Men jag vågar också utmana mig. Igår var vi med vänner i skogen och grillade, fikade och badade. På vägen hem gjorde vi två avstickare till utflyktsmål.  Big no no för ett par månader sedan. Men jag är så glad att jag klarade av att vara utanför hemmet och umgås med andra i sex timmar utan att under tiden känna mig sjuk.  När vi kom hem somnade jag dock på soffan och ef

http://www.motivation.se/halsa/arbetsmiljo/sa-forandras-hjarnan-vid-utbrandhet Intressant om förändringar i hjärnan och riskerna med för snabb återgång i arbete. Det känns skönt att de forskar på oss. De har funnit ut att en utmattning är en sårbarhet man bär med sig hela livet. Och risken att bli akutsjuk igen finns. 

Just nu upplever jag att mitt randiga levnadssätt har blivit det normala. Jag ser aktiviter i olika färger, röd - för de som kommer kräva mycket energi, gul - för de som är vardagliga men som också kräver energi och grön för de som ger energi men som också tar. Det har blivit normalt att vila mellan aktiviteter och inte gå för långa pass där jag är aktiv. Det känns skönt att jag kan tillåta mig en annan dagsrytm för det mesta utan skam. Sambon är så förstående och kan också påminna mig "ska du inte gå och vila nu".  Idag hade vi besök av en i nätverket på förmiddagen och sedan åkte vi ner och åt lunch på stan medan sambon och dottern var kvar hemma. Jag var lite speedad men positivt speedad när jag kom hem. Vi var inne i en skaparbutik och jag köpte fler färgpennor och ett block, med tomma blad ... Jo det är så att lusten att skissa/rita har återfunnit sig :) Så en del av mig ville sätta igång genast.  Men min sambos ord tog mig tillbaka till verkligheten och jag drog mig

Här kommer mitt testresultat som jag tidigare publicerat men  Uppdaterad med egna kommentarer  i parenteserna efter styckena. Resultat: ENFJ - empatisk verkställare. Jag har tidigare gjort test som visat att jag är introvert samt att jag har drag av HSP (highly sensitive personality). Innan min krasch kände jag ett behov av att ytterligare förstå mig själv och köpte då hem några böcker på ämnet, men dessa har jag inte läst. Kanske ska försöka med det nu när jag mår lite bättre.   Nu gjorde jag även detta  test  och fick resultatet: ENFJ - Protagonist (på engelska) betyder ungefär: Huvudpersonen. Jag vet att jag borde göra om detta test om ca en månad, kanske innan jag delar mitt resultat. Men jag lever efter att det jag vet i nuet om mig själv. Om en månad är jag kanske ännu mer insiktsfull. Detta resultat fick jag ju efter att ha svarat på de frågorna som testet ställde. Så något är ju sanningsenligt i det.  Kända protagonister är Barack Obama, Oprah Winfrey, John Cusack,

En läsare av bloggen påpekade så klokt att man aldrig blir riktigt klar med saker som pågår inom en, saker som gör att livet förändras. Det kan kännas som ett slag i ansiktet när man gjort allt "rätt" för att rehabilitera sig och kunna återgå till arbetet så småningom. Men det kan också kännas rätt skönt om man känner sig långt ifrån klar. Livet pågår ju under resan inte när vi når målet. Målet är ju så tragiskt, vi dör liksom. Livet handlar väl om att leva med de kunskaper vi har om oss själva och varandra för tillfället. Och som min läsare påminde mig om är det just det som gör oss så unika som människor.  Här kommer kommentaren i sin helhet på mitt mitt tidigare inlägg : " Det är helt begripligt det du skriver om och mycket viktigt. Upplever att acceptera svårigheter och förändringar är en process som tar sin tid. Följer lite samma schema som en sorgeprocess. Vid utmattning har jag haft hjälp av min kropp med accepterandet. Tröttheten och hjärnsläppet sätter grän

Varför är det så enormt svårt att acceptera? Kan det vara nyckeln till låset, om jag börjar acceptera att detta har hänt mig och jag kommer för all evighet vara stresskänslig efter detta, då är tillfrisknandet närmare än om jag inte accepterar.  Jag tänker på de som inte vill inse att de är sjuka, som är trötta på att må så här, som känner att de har något att bevisa, som fortfarande vill bli som de var tidigare. De finns i gruppen för återhämtning på Facebook, de finns i min omgivning. Jag tror att de kanske har en värre krasch att vänta sig. De kan lura sig att de mår bättre än vad de gör ett tag till. Kanske är det de som får allvarligare kroppsliga symptom som hjärt och kärlsjukdomar till exempel.  Jag tycker jag varit bra på att acceptera mitt tillstånd. Denna gång. Inte första gången då jag var på väg mot utmattning, jag hade då snarare en akut stressreaktion eftersom jag med egna resurser kunde ta mig tillbaka. Men det väntade en större och mer livsavgörande krasch på mig ru

På midsommardagen åkte vi som sagt till kolmården, vi var tidigt ute och åkte redan vid sjutiden. Jag hade packat ner mitt survivalkit och var rätt nervös ifall jag skulle fixa denna resa. Ni som är utmattade vet att det är lätt att undvika saker man tror kommer utmynna i en krasch, på så vis blir ens liv rätt begränsat. Men det var inte bara utifrån utmattningen jag var betänksam utan också på grund av bäckensmärtorna graviditeten medför.  Vi träffade en familj där som vi skulle ha sällskap med och jag var rädd att det skulle bli för mycket planerande. Jag som inte klarar av att ta beslut för min egen del får panik om jag ska börja planera för andra. Under ett bra tag nu har vi levt dag för dag och visst har vi haft planer men alltid med klausulen - om jag mår ok, om jag orkar.  Det visade sig att lördagen skulle bjuda på högsommarvärme, det var gassande sol och över 30 grader i solen och inte särskilt mycket vind heller. På ett sätt är det så skönt att umgås med barn för de är kr