Inlägg

Visar inlägg från september, 2017

Uppföljning, sambolove, ångestreducering

Är det inte livet ändå... att ligga i varandras armar och "fulandas" tillsammans. Andas in genom näsan, hålla andan och andas ut genom munnen med ljud, helst fult ljud. Minska ångesten, få personen att kunna andas igen, få hjärtat att inte hamra så förbannat fort. Vara här och nu. Ge lite spontan handmassage, massera den där punkten som ger huvudvärk. Bara vara, inga ord behövs. Jo påminnelser om att du behövs, vi behöver dig och vi älskar dig även när du mår så här.

Sen pockar vardagen på. Mat ska lagas, vi spelar Metallica högt inte för att du säger du blir glad av den musiken, men du gillar den. Jag blir glad då den påminner om dig. Och om du kan se dig själv genom mina ögon skulle du aldrig mer tvivla.

Gästerna får ändå komma och du kan maskera så bra, eller är det faktiskt så att du lagt ner ångesten i knät för ett litet tag. Att du kan hänga med i det som händer runt dig? Du får små pauser genom att byta blöja och lägga barnen.

Älskling om du såg dig själv med mina ögo…

Aldrig rättvist

Småbarnslivet är sannolikt inte rättvist. Man gör det man måste för att barnen behöver det. Jag tror inte det går att dela lika. Dessutom plussa på trötthet, ångest och stress i kompotten så förstår ni varför föräldrar tycker att de får för lite egen tid, för lite sömn, för lite uppskattning etc.

Jag låg där vaken av att lilla E vaknat innan sju... och kände att det är min sambos tur. Jag är förvisso vid liv, typ, vaken iaf, men vad skönt det vore att bara få somna om. En natt där vi båda gick och la oss alldeles för sent. En natt där jag vaknat 3-4 ggr för att natta om lilleman. Jag önskade att sambon skulle vakna, gå upp med honom så jag bara kunde få sova till klockan ringde så kunde han gå och lägga sig sen. Men han svarade inte på tilltal.

Jag förlängde uppgången så länge det gick och gick upp strax innan 8. Bytte blöja, skruvade upp den där grinden som inte blivit uppskruvad, satte på lilleman kläder, mig själv. Gick ner, lagade frukost till mig och barnen. Frågade om dottern vi…

Nedtrappning, återhämtning och recovery

Nej det där med att trappa ner medicinen har jag lagt på hyllan. Jag mår för bra på den för att våga äventyra mitt eget mående. Nog är det så att jag har andra strategier nu och jag borde kunna må så här även utan medicin. Men jag vågar helt enkelt inte försöka.

Idag hade jag en dag då jag hade alldeles för mycket aktiviteter och det tog ut sin rätt. Jag sov 2 timmar efter middagen som sambon fick köpa med sig hem från arbetet. Men jag kunde ändå gå upp sen för att lägga lillkillen och för att yoga 15 min. Ja, det blev lite för mycket idag. Trots det hade jag en bra balans på återhämtande aktiviteter också.

Fortfarande får jag dock påminna mig om att gå i makligt tempo i skogen, att inte stressa. Att det är okej att stanna och njuta och bara andas. Och att ibland inte gå längre rundor när min hjärna säger till mig att passa på att gå powerwalk och långa rundan - när det inte passar sig och är direkt skadligt. Då går jag kortare och långsammare. Och jag gör det nu utan att få skuld och…

PMS

Usch säger jag bara. Jag som oftast är så harmonisk - nu för tiden, men med PMS så blir jag ångestfylld. Och då blir jag irriterad. Frusen, trött och vill vara själv, med choklad och serier nedstoppad under täcke och filt. Men nu är det helg och sambon jobbar. Jag klär på mig en good enough mammadräkt och ger mig ut. Tar mig an vardagen så gott det går. 
Men 5 min innan min sambo kom hem tog energin slut. Frusen låg jag i soffan och försökte vila lite medan 1 åringen satt o kollade på babblarna på min mobil och 5 åringen hade rusat upp på sitt rum för att hon hade så tråkigt. Mycket känslor är det nu. Ibland fler än vad mamman orkar hantera. 
Jag hade tänkt ut mat, men det fick bli min sambo som lagade till det han kom på. För jag sov. Och röt på dottern som skulle väcka mig för någon fråga lika gärna pappa kunde svara på. 
Jag försöker samla in mig själv, lite som att samla in skocken med får. Min oro sträcker sig långt fram i tiden plötsligt. Och jag drar i mina tröjarmar för att bl…

Ångest och Oro hos barn

Mina senaste googlingar har handlat om oro hos barn och hur man som förälder ska hjälpa. Min dotter har sedan ca ett halvår tillbaka blivit orolig och rädd för allt möjligt. Hon ältar och vill ha försäkringar på att det inte är farligt i all oändlighet. Tillslut blir vi så frustrerade för vi kan inte hjälpa henne hantera oron. Idag hittade jag detta på DN, en mamma har skrivit in och frågat kring sin dotter. Expertens svar hjälpte mig verkligen att förstå omfattningen av min dotters ångest, för det är det. Och nu är jag fast besluten om att söka stöd hos en psykolog eller terapeut för hur vi som föräldrar bäst ska stötta henne. Här kommer texten jag hittade. Jag känner verkligen igen det att känna sig hjärtlös när jag inte går in och stöttar och försäkrar. Men hon måste ju märka av min frustration. Jag vill inte heller att hon slutar prata om sina känslor. Det är svårt.

”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd?”PUBLICERAD 2014-02-17 Fråga: Min dotter som är 8 år har en längre tid…

Internet, mind fuck & ruta ett - all over again.

För ett tag sedan träffade jag en äldre släkting som tog sig tiden stt lyssna på mig om min utmattning. Hon var genuint intresserad av vad som var orsaken, hon frågade också om ingen förstått innan och försökt varna mig. Sedan frågade hon om internet kan vara en orsak till att många upplever stress idag. För mig själv tänkte jag att det skulle vara en enkel förklaring, men sa högt att internet har varit bra på många sätt, men även dåligt på andra. 

Det här samtalet har fortsatt i mig själv sedan dess. Det har hänt mycket under vår levnadstid och konsekvenserna av internet, sociala medier och känslan sv att inte finnas om man inte uppdaterar kanske vi är för insyltade att förstå. Kanske våra barn eller deras barn i sin tur kommer ha nog med distans för att kunna analysera vilken inverkan internet hade på människan. 
När jag rannsakar mig själv har jag definitivt en stressrelaterad relation till min iPhone och mina sociala medier. Även till viss del när det kommer till att följa andra män…

Livets läxa

Jag ligger i sängen sedan efter middagen. Jag har glidit in och ut ur sömn. Jag har slutat fastna i tankar vad det beror på. Det är - vad det är - och jag gör det jag måste. 
Men jag mår bra, psykiskt är jag stabil tycker jag. Jag ska diskutera att fasa ut medicinen med min läkare. 
Jag slukar ljudböcker som en påse smågodis. Jag njuter. Vissa böcker tilltalar mig mer och jag lyssnar om och om igen. Struntar i tankar om hur man bör göra - gör som jag vill. 
I min uppväxt levde jag mer i tankevärlden än i verkligheten. Nu är det ytterst få tankar jag behåller för mig själv. Jag trivs i verkligheten och håller melankolin stången. Jag är numera seende. Ni som vet förstår. Jag kan stanna upp och vara här och nu.
Men ibland måste jag lägga mig och det gör jag med gott samvete. Det är Sådant som hör livet till. Mycket måste balanseras upp med lite. Livets läxa.