Funderingar
Framtidsfunderingar
Jag har kommit fram till att jag inte behöver förverkliga mig själv genom arbete. Det är inte så att jag haft ett för tråkigt eller svårt jobb som gjort att jag blivit utmattad. Det är snarare så att jag haft extremt roligt på jobbet och verkligen känt mig utmanad som gjort att min hjärna spunnit vidare och upp i ett tempo som för mig inte är bra, inte i längden. Det som jag älskar är också det som är en fallgrop.
Jag vill hellre förverkliga mig själv på andra plan. Jag vill komma hem och ha tid, ork och energi till att pyssla med sådant som ger min själ ett förverkligande. Det kanske kommer vara restaurera möbler, utveckla mitt skrivande, pyssla, decoupage, måla, teckna, trädgård, ja jag vet inte riktigt vad det kan vara. Det räcker gott och väl för mig att vara en närvarande mamma och sambo.
Jag har kommit fram till att ett arbete som inte ger mig möjlighet att vara spindel i nätet eller ta mer ansvar än vad jag behöver det är ett drömyrke för mig. Jag skulle vilja träffa människor i ett visst mått men när jag är klar med mina timmar då är jag det. Kanske receptionist, journalist eller varför inte kassör på ICA. Jag vill inte ha för många arbetsuppgifter heller, så receptionist kanske inte passar mig. Växeltelefonist kanske?
Jag vet att jag inte behöver tänka på detta så mycket nu när en föräldraledighet väntar, men jag kan inte låta bli. Det är inte med ångest eller oro jag tänker på detta utan snarare med en oväntad öppenhet inför nya möjligheter. Och en nyfikenhet och glädje. Kan jag byta branch? Just nu är det så det är, vad som händer i framtiden det vet inte jag. Jag kan bara se mina behov här och nu och agera utifrån det.
Dåtidsfunderingar
Jag har levt med en känsla av att vara annorlunda och inte älskad. Jag har försökt vara andra till lags och när jag misslyckats har det varit tecken på att jag inte duger. Hur mycket mina föräldrar än gjort för mig och visat sin kärlek på sitt sätt så har jag vuxit upp och inte känt mig älskad. Detta har gjort att jag velat känna mig omtyckt av alla. Så osunt eftersom det är alldeles omöjligt. Men detta har gjort att jag inte tycker om konflikter och i situationer där jag känt mig bortvald har det skapat mycket ledsenhet hos mig. Jag har fallit ner i hål av depression, ledsenhet, ilska och ångest och jag har inte haft några verktyg för att hjälpa mig själv.
När jag var ca 25 år kom jag fram till att jag kände enormt mycket men inte hade något språk för det jag bar på. Jag höll på att gå sönder, bokstavligt talat. Jag kunde inte uttrycka något och jag hade inga som helst verktyg och det jag gjorde för att lindra var inga långsiktiga lösningar.
Min barndom har för det mesta varit en bra barndom, jag har haft tur som inte haft föräldrar med missbruksproblem. Mina föräldrar är fortfarande tillsammans. Vi har haft svårigheter som hör livet till. Vi har haft hemligheter som vi inte kunnat prata om. Vi har burit på skuld och obearbetade känslor och på sätt och vis varit ensamma individer i en familj.
Jag hatar att beskriva barn som känsliga, eftersom alla människor är känsliga på olika sätt och det tolkas ofta som ett svagt personlighetsdrag. Men jag är en känslomänniska och har alltid varit det. Det jag inte fick när jag växte upp var ett språk för känslor eller utrymme att få ha alla känslor. Ingen direkt vägledning när det gäller känslor.
Jag minns mönster av förlöjliganden, av att vända på steken - men du då... ett form av maktspråk som för barn är enormt svårt att bemöta. Jag blev ett barn som höll det mesta inom mig och som under långa perioder kunde hålla huvudet över ytan för att sedan plötsligt djupdyka utan att någon, inte ens jag, förstod varför. Jag blev en ung vuxen som prövade lyckan gång på gång men alltid kände mig halshuggen när jag visat mig svag. Jag sökte bekräftelse på andra håll.
Jag är en vuxen kvinna som fortfarande faller dit ibland och blir enormt ledsen över att inte bli bekräftad i relation till mina föräldrar. Men som mer och mer slutar försöka och har hittat strategier för att undanmanövrera frågor om det personliga. Och hantera taffliga försök utan att gå under isen.
Nutidsfunderingar
Det försöker jag ändra på i relation till min dotter. Hon ska aldrig behöva känna att hon bara måste vara glad och nöjd för att få höra till. Jag försöker vägleda henne så gott det går i känslodjungeln där det måste få vara okej att ha alla känslor men där man behöver hjälp hur man ska göra när man känner de där starka känslorna. Jag vill inte att hon ska växa upp med en grop i själen där alla de starka känslorna får henne att falla. Jag vill att hon ska kunna prata med mig och jag kommer bekräfta henne trots min egen ångest och oro.
På ett lättsamt sätt försöker vi, både jag och min sambo hantera hennes snabba känslo-berg- och dalbana som hör åldern till. " Spring runt soffan om du blir arg, myshörnan i ditt rum där kan du vara i fred. Får jag trösta dig nu? Du får inte slå även om du blir arg. " Vi ger henne tid när hon behöver det och pratar om det när hon vill. Jag tycker vi är rätt bra på att vara följsamma och inte ha det emot henne att hon varit arg eller gjort något tokigt. Vi kan markera men vår kärlek vinner alltid. Vi tror inte på + och - poäng eller straff. Att mamma och pappa blir besviken eller säger ifrån är straff nog för henne. Att få ha den fina kontakten och att få vara med på hennes berg- och dalbana är något som jag värdesätter högt.
Att se hur hon växer och hur hon snabbt kan komma ur känslorna för att vi tillåter det är fantastiskt. Som igår kväll då hon blev arg/besviken över något när vi skulle släcka och gå och lägga oss och i vredesmod lyckas hon slå på min arm istället för på kudden. Jag tar det som exempel att det är det vi menar med att det inte är bra att slåss när man blir arg för man kan råka slå till någon, och faktiskt så gjorde det rätt ont, hon är stark. Först så hävdade hon att det var mitt fel eftersom jag hade armen där men efter ett tag blev hon ledsen och sa att det inte var meningen. Då kunde jag trösta henne och hon hade fått vara arg, ledsen och blev sen glad igen. Hon sa "mamma jag minns inte ens varför jag var så arg". Nej gumman så är det ibland, ilska är en stark känsla. Därför är det viktigt hur man beter sig när man är arg. Och sedan kunde vi skratta lite och balansen var återställd.
Jag minns att jag själv alltid kände mig så missförstådd som barn. Att jag aldrig fick den där möjligheten som jag försöker ge min dotter. Det kan bli bra. Nej det blir bra. Och utan att fördela skuld.
Jag har kommit fram till att jag inte behöver förverkliga mig själv genom arbete. Det är inte så att jag haft ett för tråkigt eller svårt jobb som gjort att jag blivit utmattad. Det är snarare så att jag haft extremt roligt på jobbet och verkligen känt mig utmanad som gjort att min hjärna spunnit vidare och upp i ett tempo som för mig inte är bra, inte i längden. Det som jag älskar är också det som är en fallgrop.
Jag vill hellre förverkliga mig själv på andra plan. Jag vill komma hem och ha tid, ork och energi till att pyssla med sådant som ger min själ ett förverkligande. Det kanske kommer vara restaurera möbler, utveckla mitt skrivande, pyssla, decoupage, måla, teckna, trädgård, ja jag vet inte riktigt vad det kan vara. Det räcker gott och väl för mig att vara en närvarande mamma och sambo.
Jag har kommit fram till att ett arbete som inte ger mig möjlighet att vara spindel i nätet eller ta mer ansvar än vad jag behöver det är ett drömyrke för mig. Jag skulle vilja träffa människor i ett visst mått men när jag är klar med mina timmar då är jag det. Kanske receptionist, journalist eller varför inte kassör på ICA. Jag vill inte ha för många arbetsuppgifter heller, så receptionist kanske inte passar mig. Växeltelefonist kanske?
Jag vet att jag inte behöver tänka på detta så mycket nu när en föräldraledighet väntar, men jag kan inte låta bli. Det är inte med ångest eller oro jag tänker på detta utan snarare med en oväntad öppenhet inför nya möjligheter. Och en nyfikenhet och glädje. Kan jag byta branch? Just nu är det så det är, vad som händer i framtiden det vet inte jag. Jag kan bara se mina behov här och nu och agera utifrån det.
Dåtidsfunderingar
Jag har levt med en känsla av att vara annorlunda och inte älskad. Jag har försökt vara andra till lags och när jag misslyckats har det varit tecken på att jag inte duger. Hur mycket mina föräldrar än gjort för mig och visat sin kärlek på sitt sätt så har jag vuxit upp och inte känt mig älskad. Detta har gjort att jag velat känna mig omtyckt av alla. Så osunt eftersom det är alldeles omöjligt. Men detta har gjort att jag inte tycker om konflikter och i situationer där jag känt mig bortvald har det skapat mycket ledsenhet hos mig. Jag har fallit ner i hål av depression, ledsenhet, ilska och ångest och jag har inte haft några verktyg för att hjälpa mig själv.
När jag var ca 25 år kom jag fram till att jag kände enormt mycket men inte hade något språk för det jag bar på. Jag höll på att gå sönder, bokstavligt talat. Jag kunde inte uttrycka något och jag hade inga som helst verktyg och det jag gjorde för att lindra var inga långsiktiga lösningar.
Min barndom har för det mesta varit en bra barndom, jag har haft tur som inte haft föräldrar med missbruksproblem. Mina föräldrar är fortfarande tillsammans. Vi har haft svårigheter som hör livet till. Vi har haft hemligheter som vi inte kunnat prata om. Vi har burit på skuld och obearbetade känslor och på sätt och vis varit ensamma individer i en familj.
Jag hatar att beskriva barn som känsliga, eftersom alla människor är känsliga på olika sätt och det tolkas ofta som ett svagt personlighetsdrag. Men jag är en känslomänniska och har alltid varit det. Det jag inte fick när jag växte upp var ett språk för känslor eller utrymme att få ha alla känslor. Ingen direkt vägledning när det gäller känslor.
Jag minns mönster av förlöjliganden, av att vända på steken - men du då... ett form av maktspråk som för barn är enormt svårt att bemöta. Jag blev ett barn som höll det mesta inom mig och som under långa perioder kunde hålla huvudet över ytan för att sedan plötsligt djupdyka utan att någon, inte ens jag, förstod varför. Jag blev en ung vuxen som prövade lyckan gång på gång men alltid kände mig halshuggen när jag visat mig svag. Jag sökte bekräftelse på andra håll.
Jag är en vuxen kvinna som fortfarande faller dit ibland och blir enormt ledsen över att inte bli bekräftad i relation till mina föräldrar. Men som mer och mer slutar försöka och har hittat strategier för att undanmanövrera frågor om det personliga. Och hantera taffliga försök utan att gå under isen.
Nutidsfunderingar
Det försöker jag ändra på i relation till min dotter. Hon ska aldrig behöva känna att hon bara måste vara glad och nöjd för att få höra till. Jag försöker vägleda henne så gott det går i känslodjungeln där det måste få vara okej att ha alla känslor men där man behöver hjälp hur man ska göra när man känner de där starka känslorna. Jag vill inte att hon ska växa upp med en grop i själen där alla de starka känslorna får henne att falla. Jag vill att hon ska kunna prata med mig och jag kommer bekräfta henne trots min egen ångest och oro.
På ett lättsamt sätt försöker vi, både jag och min sambo hantera hennes snabba känslo-berg- och dalbana som hör åldern till. " Spring runt soffan om du blir arg, myshörnan i ditt rum där kan du vara i fred. Får jag trösta dig nu? Du får inte slå även om du blir arg. " Vi ger henne tid när hon behöver det och pratar om det när hon vill. Jag tycker vi är rätt bra på att vara följsamma och inte ha det emot henne att hon varit arg eller gjort något tokigt. Vi kan markera men vår kärlek vinner alltid. Vi tror inte på + och - poäng eller straff. Att mamma och pappa blir besviken eller säger ifrån är straff nog för henne. Att få ha den fina kontakten och att få vara med på hennes berg- och dalbana är något som jag värdesätter högt.
Att se hur hon växer och hur hon snabbt kan komma ur känslorna för att vi tillåter det är fantastiskt. Som igår kväll då hon blev arg/besviken över något när vi skulle släcka och gå och lägga oss och i vredesmod lyckas hon slå på min arm istället för på kudden. Jag tar det som exempel att det är det vi menar med att det inte är bra att slåss när man blir arg för man kan råka slå till någon, och faktiskt så gjorde det rätt ont, hon är stark. Först så hävdade hon att det var mitt fel eftersom jag hade armen där men efter ett tag blev hon ledsen och sa att det inte var meningen. Då kunde jag trösta henne och hon hade fått vara arg, ledsen och blev sen glad igen. Hon sa "mamma jag minns inte ens varför jag var så arg". Nej gumman så är det ibland, ilska är en stark känsla. Därför är det viktigt hur man beter sig när man är arg. Och sedan kunde vi skratta lite och balansen var återställd.
Jag minns att jag själv alltid kände mig så missförstådd som barn. Att jag aldrig fick den där möjligheten som jag försöker ge min dotter. Det kan bli bra. Nej det blir bra. Och utan att fördela skuld.
Kommentarer