Att acceptera

Varför är det så enormt svårt att acceptera? Kan det vara nyckeln till låset, om jag börjar acceptera att detta har hänt mig och jag kommer för all evighet vara stresskänslig efter detta, då är tillfrisknandet närmare än om jag inte accepterar. 

Jag tänker på de som inte vill inse att de är sjuka, som är trötta på att må så här, som känner att de har något att bevisa, som fortfarande vill bli som de var tidigare. De finns i gruppen för återhämtning på Facebook, de finns i min omgivning. Jag tror att de kanske har en värre krasch att vänta sig. De kan lura sig att de mår bättre än vad de gör ett tag till. Kanske är det de som får allvarligare kroppsliga symptom som hjärt och kärlsjukdomar till exempel. 

Jag tycker jag varit bra på att acceptera mitt tillstånd. Denna gång. Inte första gången då jag var på väg mot utmattning, jag hade då snarare en akut stressreaktion eftersom jag med egna resurser kunde ta mig tillbaka. Men det väntade en större och mer livsavgörande krasch på mig runt hörnet som jag inte kunde förutse då heller. Och jag är så mycket klokare nu när jag ser tillbaka i backspegeln än jag var där och då. 

Acceptera är inte det samma som att gilla eller lära sig att tycka om. Acceptera är att lägga ner vapnen och sluta kämpa mot sig själv, sitt tillfrisknande och sin kropp. Acceptera är något som är svårt att beskriva i ord men som handlar om att sluta lägga fokus på sådant som jag inte kan påverka. Till exempel måste vi acceptera hur vi ser ut, vår sexuella läggning, livets svåra saker såsom sorg etc. Får vi en sjukdom så måste vi acceptera även denna. 

För om vi inte gör det då kämpar vi mot väderkvarnar och missar själva essensen. Är det begripligt det jag talar om? Jag menar att så länge vi inte accepterar fokuserar vi på fel saker och istället för att jobba mot ett tillfrisknande så påskyndar vi ett insjuknande. 

Det är i alla fall mina erfarenheter från min egen resa och från min behandling i stresshantering som jag gått i vårdcentralens regi. Acceptera = lugn och ro. Att inte acceptera = ett ständigt krig.


Kommentarer

Kloka ord! Väldigt bra slutsummering om kriget man annars aldrig slutar kämpa mot. Helt sant. Gäller även accepterandet av svåra diagnoser, tog med facit i hand flera år för min man att acceptera han har en psykisk sjukdom och att den medför begränsningar. Men nu när han förstår ser jag framsteg varje ny månad som går. Men det finns nog en sörjeperiod som måste få finnas, där man inte fullt kommit till ro i faktan, men när man är redo att gå vidare blir stegen lättare. Låter som du är där, eller iaf väldigt mycket närmare. Har fröken F abstinens, hojta om du vill fika nån dag framöver!
Tant H sa…
Det är helt begripligt det du skriver om och mycket viktigt.
Upplever att acceptera svårigheter och förändringar är en process som tar sin tid. Följer lite samma schema som en sorgeprocess. Vid utmattning har jag haft hjälp av min kropp med accepterandet. Tröttheten och hjärnsläppet sätter gränserna när kropp och själ inte är i harmoni vilket gör det omöjligt att kämpa emot. Nu gäller det att komma i håg det innan kroppen får lov att ta över, att leva randigt varje dag.

Kan i dag känna en viss tacksamhet över att jag blev sjuk samtidigt som jag skulle vilja ha det ogjort. Önskar inte någon det lidande som det inneburit. Rädslan att drabbas igen hjälper och tvingar mig att fokusera på vad jag vill och vad jag orkar. Blivit mer eftertänksam men det känns fortfarande ovant att att i första hand i alla sammanhang tänka på min egen förmåga och kapacitet..Hjärnan hänger inte med vid minsta stresspåslag men tänker då, tack hjärna att du hjälper mig att leva ett behagligt och sundare liv.
Allt har sin tid och framförallt stora livsförändringar följer med genom resten av livet, i perioder är de lugnare men rätt som det är dyker de upp igen och behöver åter betraktas från nya perspektiv. De största livshändelserna tror jag man aldrig blir riktigt färdig med och ej heller ska bli. Det är det som bidrar till att varje människa är unik och det är det som är livet och kanske accepterande.Tror man lurar sig själv om man tror att det ska bli helt färdigt och klart en gång för alla.
Fröken F sa…
Mrs Catglasses - Absolut är det ofta med en sorgperiod först som acceptans sedan kommer. Och den perioden ser ju olika ut för alla, den kan vara kort eller lång etc. Häftigt att du upplever skillnader sedan han accepterade, delge honom dessa! Vissa vet man om, andra är man beroende av att andra påpekar för en. Kram

Tant H - Åh jag tror du är inne på något precis lika viktigt. Vi blir aldrig helt klara med saker och ting. Det är det som är livet liksom. När vi är klara, då är vi döda... Precis som du skrev så var det enklare för mig att acceptera eftersom vi blev så sjuka att det inte gick att ignorera längre. När man är på botten då tar man vilket halmstrå som helst och mitt halmstrå var att acceptera. Kram
Linnea sa…
Åh, jag känner mig lite träffad här ;) som själv undrade om jag ville bevisa något förra veckan? :)

Till en början ville jag inte tänka på det -sjukdomsbiten. Det var bara skönt att för en gångs skull bli tagen på allvar när jag blev sjukskriven, men även om jag fattade att en vecka eller en månad inte skulle räcka såg jag det som något väldigt tillfälligt. Jag orkade inte med något mer alls just då, men det skulle ju inte vara förevigt? När jag tagit mig ur den värsta kraschen kom den klassiska "viljan att vara duktig på att bli frisk" som jag tror många känner när det gäller just utmattning. (speciellt när den är jobb/prestationsbaserad). När det inte funkade att bli frisk efter att ha "vilat upp sig" började jag inse att jag faktiskt på riktigt var sjuk. Då började min acceptans vakna till liv. När jag först fick diagnosen utmattninssyndrom trodde jag att läkaren satt den bara för att vinna lite tid och kunna sjukskriva mig lite längre. Inte för att den stämde. Det tog tid innan jag kunde gå med på att det stämde, trots att jag redan innan min första sjukskrivningsdag hade sett att jag hade tillräckligt med symtom för att stämma in på diagnosen.

Jag tycker fortfarande att det är svårt att förstå. Det går framåt, uppåt och ibland är det som om en tror att nu är det bra igen. Det är när det kraschar där och blir bakslag som jag tappar gaisten och blir frustrerad. Det är där jag har svårt att acceptera. Att jag inte kan styra det här. Att vad jag än gör kommer bakslagen komma och det kommer vara en guppig resa. Jag har svårt att acceptera ovissheten i hur lång tid det kommer ta till exempel. För jag vill inte att det ska ta längre tid än så här, men tydligen gör det det.

Just nu stressas jag av att det finns en tidsplan som säger att jag snart ska jobba 25% och jag har hela tiden varit så inställd på att det självklart kommer funka, vi har ju planerat så, men nu börjar jag bli rädd för att det inte kommer fungera. Jag är rädd och stressad över att behöva säga att det inte går. Jag vill bara hitta stabilitet under fötterna så jag kan komma vidare med mitt liv. Att det kanske inte kommer ske enligt plan - det har jag svårt att acceptera i dagsläget.

Tack för kloka och tänkvärda inlägg <3 Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Dermatillomani

Kvällsångest

Personlighet