Aldrig klar
En läsare av bloggen påpekade så klokt att man aldrig blir riktigt klar med saker som pågår inom en, saker som gör att livet förändras. Det kan kännas som ett slag i ansiktet när man gjort allt "rätt" för att rehabilitera sig och kunna återgå till arbetet så småningom. Men det kan också kännas rätt skönt om man känner sig långt ifrån klar. Livet pågår ju under resan inte när vi når målet. Målet är ju så tragiskt, vi dör liksom. Livet handlar väl om att leva med de kunskaper vi har om oss själva och varandra för tillfället. Och som min läsare påminde mig om är det just det som gör oss så unika som människor.
Här kommer kommentaren i sin helhet på mitt mitt tidigare inlägg:
"Det är helt begripligt det du skriver om och mycket viktigt.
Upplever att acceptera svårigheter och förändringar är en process som tar sin tid. Följer lite samma schema som en sorgeprocess. Vid utmattning har jag haft hjälp av min kropp med accepterandet. Tröttheten och hjärnsläppet sätter gränserna när kropp och själ inte är i harmoni vilket gör det omöjligt att kämpa emot. Nu gäller det att komma ihåg det innan kroppen får lov att ta över, att leva randigt varje dag.
Kan i dag känna en viss tacksamhet över att jag blev sjuk samtidigt som jag skulle vilja ha det ogjort. Önskar inte någon det lidande som det inneburit. Rädslan att drabbas igen hjälper och tvingar mig att fokusera på vad jag vill och vad jag orkar. Blivit mer eftertänksam men det känns fortfarande ovant att att i första hand i alla sammanhang tänka på min egen förmåga och kapacitet.. Hjärnan hänger inte med vid minsta stresspåslag men tänker då, tack hjärna att du hjälper mig att leva ett behagligt och sundare liv.
Här kommer kommentaren i sin helhet på mitt mitt tidigare inlägg:
"Det är helt begripligt det du skriver om och mycket viktigt.
Upplever att acceptera svårigheter och förändringar är en process som tar sin tid. Följer lite samma schema som en sorgeprocess. Vid utmattning har jag haft hjälp av min kropp med accepterandet. Tröttheten och hjärnsläppet sätter gränserna när kropp och själ inte är i harmoni vilket gör det omöjligt att kämpa emot. Nu gäller det att komma ihåg det innan kroppen får lov att ta över, att leva randigt varje dag.
Kan i dag känna en viss tacksamhet över att jag blev sjuk samtidigt som jag skulle vilja ha det ogjort. Önskar inte någon det lidande som det inneburit. Rädslan att drabbas igen hjälper och tvingar mig att fokusera på vad jag vill och vad jag orkar. Blivit mer eftertänksam men det känns fortfarande ovant att att i första hand i alla sammanhang tänka på min egen förmåga och kapacitet.. Hjärnan hänger inte med vid minsta stresspåslag men tänker då, tack hjärna att du hjälper mig att leva ett behagligt och sundare liv.
Allt har sin tid och framförallt stora livsförändringar följer med genom resten av livet, i perioder är de lugnare men rätt som det är dyker de upp igen och behöver åter betraktas från nya perspektiv. De största livshändelserna tror jag man aldrig blir riktigt färdig med och ej heller ska bli. Det är det som bidrar till att varje människa är unik och det är det som är livet och kanske accepterande.Tror man lurar sig själv om man tror att det ska bli helt färdigt och klart en gång för alla."
Kommentarer