Uppföljning, sambolove, ångestreducering

Är det inte livet ändå... att ligga i varandras armar och "fulandas" tillsammans. Andas in genom näsan, hålla andan och andas ut genom munnen med ljud, helst fult ljud. Minska ångesten, få personen att kunna andas igen, få hjärtat att inte hamra så förbannat fort. Vara här och nu. Ge lite spontan handmassage, massera den där punkten som ger huvudvärk. Bara vara, inga ord behövs. Jo påminnelser om att du behövs, vi behöver dig och vi älskar dig även när du mår så här.

Sen pockar vardagen på. Mat ska lagas, vi spelar Metallica högt inte för att du säger du blir glad av den musiken, men du gillar den. Jag blir glad då den påminner om dig. Och om du kan se dig själv genom mina ögon skulle du aldrig mer tvivla.

Gästerna får ändå komma och du kan maskera så bra, eller är det faktiskt så att du lagt ner ångesten i knät för ett litet tag. Att du kan hänga med i det som händer runt dig? Du får små pauser genom att byta blöja och lägga barnen.

Älskling om du såg dig själv med mina ögon då skulle du förstå hur nära du är det där steget till att slippa ditt lidande.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest