Aldrig rättvist
Småbarnslivet är sannolikt inte rättvist. Man gör det man måste för att barnen behöver det. Jag tror inte det går att dela lika. Dessutom plussa på trötthet, ångest och stress i kompotten så förstår ni varför föräldrar tycker att de får för lite egen tid, för lite sömn, för lite uppskattning etc.
Jag låg där vaken av att lilla E vaknat innan sju... och kände att det är min sambos tur. Jag är förvisso vid liv, typ, vaken iaf, men vad skönt det vore att bara få somna om. En natt där vi båda gick och la oss alldeles för sent. En natt där jag vaknat 3-4 ggr för att natta om lilleman. Jag önskade att sambon skulle vakna, gå upp med honom så jag bara kunde få sova till klockan ringde så kunde han gå och lägga sig sen. Men han svarade inte på tilltal.
Jag förlängde uppgången så länge det gick och gick upp strax innan 8. Bytte blöja, skruvade upp den där grinden som inte blivit uppskruvad, satte på lilleman kläder, mig själv. Gick ner, lagade frukost till mig och barnen. Frågade om dottern ville följa med till öppna förskolan - det ville hon. Förklarade att först frukost, sedan kläder och tandborstning och sist tv. tjat, tjat, tjat. Stress stress stress. Konka (fast inte bära) två barn, vagn och skötväska till bilen, åka till macken köpa tre bananer för att kunna ta ut pengar, parkera och köra upp vagnen för den brantaste backen i stan för att med bankade hjärta komma till öppna förskolan 2 min innan sångstunden skulle börja. Jättemysig sångstund med efterföljande fika och lek. Åkte strax innan 12 hem igen.
Jag tänker att det inte är rättvist, att det inte kan vara det. För tänker jag ur min sambos perspektiv så har han lika rätt som jag intalar mig själv att jag har. Han ligger där i sängen och är galet trött, han har inte sovit något vidare under natten, även om han inte nattat om lillkillen så har han varit vaken lika många ggr. Han tänker att hon (jag) fick sova efter middagen igår. Jag måste få sova idag, det är min tur. Min enda lediga dag på denna vecka.
Han går upp när vi lämnat huset och hänger upp tvätten som jag satte på imorse, glömde jag säga det? ja det hann jag med också. Även en diskmaskin sattes på. Han fortsätter tvätta. Bär in hela tvättberget av ren tvätt i vår säng. Han tar fram dammsugaren och dammsuger hela huset och städar toaletterna.
När jag kommer hem har lilleman somnat i vagnen så jag går en kort sväng och lyssnar på podden Skäringer&Mannheimer. Först ringer jag honom, han låter sur. Vi lägger på. Jag kommer hem, vi pratar inte som han säger i telefon att vi ska. Jag lagar lunch, han dammsuger. Plockar ur diskmaskinen och plockar in en ny smutsig disk.
Han säger att han är på dåligt humör och att han inte mår bra. Jag säger att jag förstått det. Jag föreslår att han ska ta med lilleman ut i vagnen och gå i spåret. Det var länge sedan han var ute och rörde på sig. Han säger inte vilken bra idé och han säger inte heller vilken kass idé. Men han kilar upp och sätter på sig kläder och kommer ner och tar med pöjken ut.
Jag klär på, fixar vagnen, vänder sittdelen. Han är på toa. Jag påminner mig själv om det psykologen sa och övningen med att hålla en bok framför ansiktet och hur svårt det är att då se något annat. Jaja en parentes. Den kan jag förklara en annan ggr. Men ilskan bubblar under ytan på mig. Livet är här och nu, man kan inte ha den där boken i fejan och säga till livet att det ska vänta. Lägg ner den i knät och se oss som finns runt dig.
Det har varit bra länge, eller jag har iaf inte märkt något. Han har kanske inte sagt något bara. Jag vet inte. Jag blir alltid livrädd när han mår dåligt. Jag klarar mig inte utan honom. Fortsättning följer.
Hälsningar Fröken F
Jag låg där vaken av att lilla E vaknat innan sju... och kände att det är min sambos tur. Jag är förvisso vid liv, typ, vaken iaf, men vad skönt det vore att bara få somna om. En natt där vi båda gick och la oss alldeles för sent. En natt där jag vaknat 3-4 ggr för att natta om lilleman. Jag önskade att sambon skulle vakna, gå upp med honom så jag bara kunde få sova till klockan ringde så kunde han gå och lägga sig sen. Men han svarade inte på tilltal.
Jag förlängde uppgången så länge det gick och gick upp strax innan 8. Bytte blöja, skruvade upp den där grinden som inte blivit uppskruvad, satte på lilleman kläder, mig själv. Gick ner, lagade frukost till mig och barnen. Frågade om dottern ville följa med till öppna förskolan - det ville hon. Förklarade att först frukost, sedan kläder och tandborstning och sist tv. tjat, tjat, tjat. Stress stress stress. Konka (fast inte bära) två barn, vagn och skötväska till bilen, åka till macken köpa tre bananer för att kunna ta ut pengar, parkera och köra upp vagnen för den brantaste backen i stan för att med bankade hjärta komma till öppna förskolan 2 min innan sångstunden skulle börja. Jättemysig sångstund med efterföljande fika och lek. Åkte strax innan 12 hem igen.
Jag tänker att det inte är rättvist, att det inte kan vara det. För tänker jag ur min sambos perspektiv så har han lika rätt som jag intalar mig själv att jag har. Han ligger där i sängen och är galet trött, han har inte sovit något vidare under natten, även om han inte nattat om lillkillen så har han varit vaken lika många ggr. Han tänker att hon (jag) fick sova efter middagen igår. Jag måste få sova idag, det är min tur. Min enda lediga dag på denna vecka.
Han går upp när vi lämnat huset och hänger upp tvätten som jag satte på imorse, glömde jag säga det? ja det hann jag med också. Även en diskmaskin sattes på. Han fortsätter tvätta. Bär in hela tvättberget av ren tvätt i vår säng. Han tar fram dammsugaren och dammsuger hela huset och städar toaletterna.
När jag kommer hem har lilleman somnat i vagnen så jag går en kort sväng och lyssnar på podden Skäringer&Mannheimer. Först ringer jag honom, han låter sur. Vi lägger på. Jag kommer hem, vi pratar inte som han säger i telefon att vi ska. Jag lagar lunch, han dammsuger. Plockar ur diskmaskinen och plockar in en ny smutsig disk.
Han säger att han är på dåligt humör och att han inte mår bra. Jag säger att jag förstått det. Jag föreslår att han ska ta med lilleman ut i vagnen och gå i spåret. Det var länge sedan han var ute och rörde på sig. Han säger inte vilken bra idé och han säger inte heller vilken kass idé. Men han kilar upp och sätter på sig kläder och kommer ner och tar med pöjken ut.
Jag klär på, fixar vagnen, vänder sittdelen. Han är på toa. Jag påminner mig själv om det psykologen sa och övningen med att hålla en bok framför ansiktet och hur svårt det är att då se något annat. Jaja en parentes. Den kan jag förklara en annan ggr. Men ilskan bubblar under ytan på mig. Livet är här och nu, man kan inte ha den där boken i fejan och säga till livet att det ska vänta. Lägg ner den i knät och se oss som finns runt dig.
Det har varit bra länge, eller jag har iaf inte märkt något. Han har kanske inte sagt något bara. Jag vet inte. Jag blir alltid livrädd när han mår dåligt. Jag klarar mig inte utan honom. Fortsättning följer.
Hälsningar Fröken F
Kommentarer