Ångest och Oro hos barn

Mina senaste googlingar har handlat om oro hos barn och hur man som förälder ska hjälpa. Min dotter har sedan ca ett halvår tillbaka blivit orolig och rädd för allt möjligt. Hon ältar och vill ha försäkringar på att det inte är farligt i all oändlighet. Tillslut blir vi så frustrerade för vi kan inte hjälpa henne hantera oron. Idag hittade jag detta på DN, en mamma har skrivit in och frågat kring sin dotter. Expertens svar hjälpte mig verkligen att förstå omfattningen av min dotters ångest, för det är det. Och nu är jag fast besluten om att söka stöd hos en psykolog eller terapeut för hur vi som föräldrar bäst ska stötta henne. Här kommer texten jag hittade. Jag känner verkligen igen det att känna sig hjärtlös när jag inte går in och stöttar och försäkrar. Men hon måste ju märka av min frustration. Jag vill inte heller att hon slutar prata om sina känslor. Det är svårt.

”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd?”

Fråga: Min dotter som är 8 år har en längre tid, cirka ett halvår, haft mycket oro och ångest för döden, exempelvis kring vad som händer efter döden, vem som ska ta hand om henne om jag dör etcetera. Även om det är jobbiga frågor så känner jag ändå att jag har kunnat prata med henne om det på ett bra sätt. Däremot har jag svårt att hantera nästa fas som hon gått in i. Hon är ängslig och rädd för precis allt. För inbrottstjuvar, mördare, bränder, att flyga. Allt. Hur gör jag för att hjälpa henne ur denna fas utan att förstärka ångesten?
Mamma
Svar: Jag förstår att du undrar över detta. När barn visar mycket rädsla och oro är det ofta svårt att veta vad man ska göra som förälder. Å ena sidan måste man överväga risken att trösta eller lugna för mycket, eftersom barnet då kan uppleva att det verkligen finns anledning att vara rädd. Å andra sidan kan det kännas fel ända in i märgen att inte skynda till undsättning för att lindra barnets oro. Jag förstår också att det känns svårt att din dotter har börjat bli rädd för så många olika saker. Jag vill börja med att diskutera det, innan jag svarar på frågan om vad du kan göra för att hjälpa henne.
Det är mycket vanligt att barn är rädda och oroliga. För de flesta handlar det om faser som går över av sig själva. Så kan det vara för din dotter, men för en del barn blir oron mer ihållande. I sådana fall kan det handla om ångestdiagnoser, som betyder att oron är så omfattande att den innebär ett tydligt hinder i vardagen. Exempelvis finns en diagnos som kallas generaliserat ångestsyndrom (eller generell ångest), som påminner en del om din dotters besvär. Jag vill på en gång understryka att jag inte kan ställa någon diagnos eftersom det kräver mycket mer information.
Generell ångest kännetecknas av att ett barn är överdrivet oroligt för flera olika saker, att oron drabbar barnet åtminstone varannan dag och att det har varit så under minst ett par månader.
Dessutom måste oron innebära ett tydligt hinder i vardagen, exempelvis genom att barnet undviker eller skjuter upp saker, ägnar sig åt omfattande förberedelser eller ständigt försöker försäkra sig om att det inte är någon fara.
Även om du inte känner igen dig vet jag att det finns andra föräldrar som gör det. Generaliserat ångestsyndrom är nämligen en av de vanligaste diagnoserna hos barn som lider av rädsla och oro. Det är också en diagnos som man framgångsrikt kan behandla. Den behandling som brukar rekommenderas är kognitiv beteendeterapi, KBT. Ett viktigt inslag är att våga närma sig de aktiviteter eller sammanhang man tidigare har undvikit på grund av rädslan.
En sammanställning av flera studier visade att mellan hälften och tre fjärdedelar av barn med ångestdiagnoser hade blivit av med sin diagnos efter KBT. Det betyder inte att de blev helt fria från oro, men att oron inte hindrade dem mycket mer än andra barn. Behandling av det här slaget erbjuds på vissa BUP-mottagningar och har även utvärderats inom landstinget i Stockholm.
Ibland påstås det att generell ångest bara är tecken på djupare konflikter hos barnet. Att behandling av det slag jag beskrev enbart tillfälligt minskar symtomen. Forskning visar på motsatsen hos de flesta barn som lider av oro. Exempelvis finns det längre uppföljningar av behandling med kognitiv beteendeterapi där resultaten håller i sig och oron ibland minskar ytterligare. Dessutom har man sett att behandling av ett slags rädsla eller oro ofta leder till att annan rädsla och oro också minskar markant. Istället för att problemen återkommer verkar alltså barn som får behandling lära sig att hantera nya utmaningar som livet bjuder på.
Jag tycker att ni ska söka hjälp om din dotter fortsätter att vara rädd för allt möjligt och om det hindrar henne i vardagen. Du undrar också vad du kan göra för att inte förstärka hennes oro. Det finns en hel del kunskap om det och jag ska kort beskriva några saker du kan tänka på. Först vill jag dock poängtera att föräldrar kanske inte kan påverka barns oro till den grad man kan tro. En relativt stor del av barns rädslor beror på gener och erfarenheter som inte har med föräldrarna att göra. Du bör alltså inte vara för hård mot dig själv, samtidigt som du förstås vill göra vad du kan för att hjälpa din dotter.
Till att börja med vet man att föräldrars förväntningar kan påverka barns oro. Om du anar att din dotter kommer att bli orolig eller få svårt att klara något, så finns det en risk att du uttrycker det mellan raderna. När du kommer på dig själv med att tvivla på hennes förmåga eller mod gäller det alltså att du försöker agera precis som om hon vore vilket barn som helst.
För det andra har föräldrars eget sätt att visa oro och rädsla betydelse. Om din dotter märker att du är orolig eller rädd för saker kommer hon att ta efter. Det viktiga är dock inte hur mycket rädsla eller oro man känner i en viss situation, utan hur man faktiskt beter sig. Det är främst om du börjar undvika saker på grund av oro som det smittar av sig på din dotter.
För det tredje är det viktigt att föräldrar klarar av att stå emot när barn söker försäkran av olika slag. Jag misstänker att din dotter har frågat och frågat om du ska dö, om planet kan störta och så vidare. Föräldrainstinkten är att försöka lugna barnet och försäkra att inget ont kommer att ske, men samtidigt verkar det inte räcka hur många gånger man än gör det. Problemet är att barnet berövas möjligheten att lära sig något man måste acceptera i livet, nämligen att ingenting är säkert. Givetvis ska du inte säga till din dotter att ”jag kan dö när som helst, kanske i morgon”. Men många föräldrar till oroliga barn kan behöva tänka på att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärligare med att man inte kan veta allt.
För det fjärde kan föräldrar förstärka barns oro i onödan genom att varna för faror av olika slag. Självklart måste man varna barn för vissa saker, som exempelvis när en treåring är på väg ut i gatan där bilarna susar förbi. Återigen handlar det om balans och om att rannsaka sig själv om vad man förmedlar till sitt barn.
Till sist, den kanske viktigaste saken som föräldrar kan göra för att motverka onödig oro är att lägga händerna på ryggen. Det betyder att man ska försöka stå emot impulsen att omedelbart hjälpa och lägga sig i när barnet stöter på motstånd eller svårigheter. Ett typiskt exempel på detta är att svara i barnets ställe om någon har ställt en fråga. När barnet blygt står och stammar vill man förstås rädda det ur situationen. Samtidigt understryker man då att det är viktigt att svara både snabbt och rätt. Dessutom berövas barnet chansen att själv hantera situationen. Det många föräldrar till oroliga barn behöver göra är därför att backa undan och tvärtom uppmuntra barnet att självständigt anta utmaningar. I en forskningssammanställning var det just detta som hade störst betydelse av allt föräldrar gjorde.
I mitt förra svar berättade jag om hur jag misslyckades att följa mina egna råd på grund av ilska. Det kan förstås vara minst lika svårt att följa råden i detta svar – på grund av den smärta man känner när man ser barnets oro. Det kanske är den stora utmaningen för dig. Att stå ut med barnets tårar och känna att det som ter sig hjärtlöst i stunden kan vara kärlek i långa loppet.
För den som vill läsa mer om forskningen jag tar upp i svaret har jag samlat några referenser på min hemsida: www.forster.se/referenser140217
Martin

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid