Självtvivel

Av -
Jag tror att mitt självtvivel i mångt och mycket varit min värsta fiende. "Men inte kan väl jag, men inte ska väl jag... vem tror jag att jag är... jag är ingen talang... det är bara vissa som fixar att försörja sig så... osv."

 Jag tror ni säkert känner igen er? 

 Hur handskas ni med ert självtvivel så att det inte hindrar er från att testa och genomföra nya grejor? 

 I ena stunden får jag briljanta idéer och känner mig oövervinnerlig och i nästa sekund är det som jag tryckt ner mig själv på jorden och hånler mot mig själv. Och så fastnar jag i den där sörjan som är mitt emellan när man ska göra val. Det är så enormt trist.

Kommentarer

Linnea sa…
Ja, jag är precis likadan!! Har inte riktigt klurat ut hur jag ska hålla i när tron på idéer och förmåga dyker upp några korta sekunder. Hur tvivlet ska motas liksom...
14 augusti 2016 kl. 14:44
Fröken F sa…
Nej det är så svårt.... Hoppas någon som lyckas kan komma med tips!
14 augusti 2016 kl. 22:36
Mrs Catglasses sa…
Jag pressade mig igenom den där väggen genom att behålla självtvivlet. Man tror inte det men om man börjar göra det man vill, fast man "inte kan, inte är den som lyckas, den med bäst förutsättningar" etc så börjar saker hända. En dag får man t.ex ett litet erkännande, av en främling, som hittat ens arbete som man själv inte trodde på. Då börjar något gro. Nästa år firar jag tio år som egen företagare. Jag är alltså etablerad nu, på nåt sätt, och inser att måttet på att lyckas inte är att rosas av kritiker utan att lyckas göra nåt man gillar precis good enough så man kan betala räkningar. Och nu för tiden antar jag andra tror jag är "speciell" som gör det jag gör, när sanningen är att jag dricker morgonkaffe med självtvivlet och säger sen: nu går vi och jobbar. Och så ser jag bara till att inte lyssna på min följeslagare, den unga versionen av mig som aldrig fick höra: du! Bara kör! Klart du ska prova! Mitt unga självtvivel matades av mina fattiga nervösa föräldrar som ville jag skulle ha "ett riktigt jobb". Som kanske faktiskt på riktigt ansåg att det jag gjorde aldrig skulle betala sig. Jag var en "drömmare". Idag vet jag att den egenskapen kan vara pengar. Men visst, min resa med privatlivet inkluderat har varit brokig. Jag är inte där jag önskat än MEN jag är på väg. Jag reser på min väg! Och det kan du också göra! Bara gör't! Det är så man kommer nånstans, så småningom. Och jag råkar veta du är så begåvad. <3
15 augusti 2016 kl. 07:42
Alldamnstories sa…
Känner så himla väl Kåge mig! Flera gånger om dagen kommer känslan; det här kommer aldrig gå! Jag kommer aldrig mer ens ha ett normalt jobb! Och sen nästa stund; jag klara allt! Hehe... Neurotisk.. Men så är det verkligen. Spännande med MRs Catglasses som vågat köra sin egen grej. Och att höra att det även där finns självtvivel. Jag antar att alla har någon typ av självtvivel? Att det är en del av ens analytiska sida? Annars kanske man räknas som "galen idiot" hehehe.. Nä men typ! Man måste tvivla lite men ska inte låta det slå ner en eller hindra en från att våga pröva saker. Det får aldrig stå ivägen. Kram
15 augusti 2016 kl. 09:49
Linnea sa…
Blir inspirerad av dina ord Mrs Catglasses :) Verkligen superpepp! "Inte kan väl jag? Men nu går jag och gör det ändå!" Klockrent :) Det ska jag försöka ta till mig av nästa gång jag tvivlar på mig själv och mina drömmar!
15 augusti 2016 kl. 14:08
Tant H sa…
Allt går över sa prästen. Ju äldre man blir vet man mer och mer vem man är och självtvivlet mattas av. Känner liksom vad som är ens grej eller inte och accepterar att det finns saker som man inte törs göra, tråkigt nog. Jag brukar idag tänka hur tordes jag skaffa barn, det är obegripligt för mig idag vilket var självklart då jag var yngre. Jag tror att självtvivel förändras över tid utifrån livserfarenheter. Törs man bli mamma då fixar man resten.
16 augusti 2016 kl. 08:41
Mrs Catglasses sa…
Sant tant H! Att vara förälder är även för mig förmodligen det läskigaste jag gjort. Det är det viktigaste finaste också, men har fått tusen gråa hår längs vägen. Men eftersom "alla andra gör det" så kändes det som att det var mer ok än att t.ex arbeta på ett sätt andra inte gör. I mitt fall jobbar jag mellan 3-8 timmar om dagen, oftast landar jag på fyra-fem timmar om dagen. Bra dagar kan jag jobba så mycket barnen och vardagen tillåter, tolvtimmarsdagar var mer vanligt förr. Nu jobbar jag annorlunda, mer effektivt. Kör eget, skriver och ritar. Det känns mer konstigt på ett sätt, men i ärlighetens namn är barnuppfostran och att rå om barnens fysiska och mentala hälsa, räcka till med kärlek och uppmärksamhet fasen så mycket större och svårare. Men alla andra kämpar också med det så jag har inte tänkt på att jämföra de två stora krafterna förr. Jag är nog mer flockdjur innerst inne än jag vill medge. Intressant.
16 augusti 2016 kl. 13:41
Fröken F sa…
Älskar när det blir diskussioner i kommentarsfältet. Jag lär mig så mycket av er.

Och ja Mrs Catglasses vad skönt konstaterande! Ska tänka på det med. Och till och med sätta upp en lapp med de orden vid min skrivhörna/kreativitetshörna.

"Sanningen är att jag dricker morgonkaffe med självtvivlet och säger sen: nu går vi och jobbar."

Tant H - skönt att mycket matas av med åldern :) På ett sätt känner jag redan igen mig i det du skriver men tror det kommer bli ännu mer tydligt framöver.

Alldamnstories - ja hahaha lite självtvivel är nog bra.

16 augusti 2016 kl. 16:15
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Av -
Pendlar mellan avstängdhet, stark ångest och nedstämdhet. Där avstängdhet är normaltillståndet. Väntar på en reaktion på allt som varit. Förstår av symptom i kroppen att avstängdheten inte ska förväxlas med att allt är bra. Tänker på vad jag fick lära mig under stressbehandlingen. Att vårt känsloliv är som en hand där fingrarna symboliserar de olika känslorna. Slutar man tillåta sig att känna en känsla så haltar tillslut även de andra. Fortsätter man så lever man tillslut avstängd med liten förmåga att känna känslor på riktigt, genuin glädje, ordentlig ledsenhet, brinnande ilska. Och jag tror jag skulle bli bitter.  Jag får panik av att vara själv, när min sambo inte är hemma. Nu när han är hemma och avlastar kan jag ta hand om mig själv bättre igen & har inte känt mig galet trött eller nedstämd. Håller mig själv inom ramen som inte äventyrar min hälsa.  Att han är hemma är en investering i vår familj så som en renovering av huset är. Och jag hoppas sjukskrivningen blir förlängd. V
Läs mer

Halvtid fram till oktober

Av -
Jag skrev på för månadsanställning till 31/10 på 50 %. Som jag befarade ville chefen att jag skulle skriva på för 75% men jag stod på mig och beskrev hur jag tänker och känner. Att det är skillnad på att jobba 50% och välja att lägga på en växel än att jobba 75% och vara tvungen att lägga på en växel + ytterligare ett arbetspass till i veckan. Nu kan jag dra mig undan med gott samvete när jag är trött och landa i min 50% tjänst. Jag fick över henne på min sida. Ny diskussion kommer ske i samband med att tjänsten går ut i höst. Efter vissa arbetspass tar det 2 dagar för mig att komma ner i varv. Eftersom vi har ett barn i behov av särskilt stöd tar detta också kraft från oss föräldrar på så många plan. Han är väldens mest underbara lilla pojke och vi älskar honom precis för den han är. Men när orken tryter så händer saker som skapar ännu mer arbete. Imorse tvättade jag alla sängkläder igen för 2 ggr på en vecka för att avföring läkt från blöjan och han kladdat med den. Skönt uppvakn
Läs mer

jobb och framtid

Av -
Nästa vecka har jag samtal med chefen. Min månadsanställning löper ut sista juni men kommer troligtvis att bli erbjuden en tillsvidare tjänst. Jag trivs väldigt bra med att jobba halvtid och varje vecka balanserar jag på gränsen för vad som är bra för mig. För även om jag jobbar halvtid, blir det alltid lite mer och i engagemang ligger jag ändå på 100 %. Det fungerar för mig för jag får återhämtning de dagar jag inte jobbar. Jag är rädd för att ta diskussionen med min chef då jag nästan förväntar mig av henne att hon kommer  försöka pressa mig att gå upp i tid. Tillsvidare tjänster är alltid på 100 % och då ska jag i så fall tacka ja till hundra men sedan ansöka om att få gå ner i tid. Kommunen strävar efter att alla ska jobba heltid. Men jag kan inte det utan att på riktigt äventyra min hälsa. Trots att det gått 4 år sedan min krasch så måste jag sova på dagtid för att orka med. Har jag för mycket stimuli runt mig blir jag så trött. Jag kan inte ens sitta upp. Jag lägger mig under
Läs mer