Självtvivel

Jag tror att mitt självtvivel i mångt och mycket varit min värsta fiende. "Men inte kan väl jag, men inte ska väl jag... vem tror jag att jag är... jag är ingen talang... det är bara vissa som fixar att försörja sig så... osv."

Jag tror ni säkert känner igen er? 

Hur handskas ni med ert självtvivel så att det inte hindrar er från att testa och genomföra nya grejor? 

I ena stunden får jag briljanta idéer och känner mig oövervinnerlig och i nästa sekund är det som jag tryckt ner mig själv på jorden och hånler mot mig själv. Och så fastnar jag i den där sörjan som är mitt emellan när man ska göra val. Det är så enormt trist.


Kommentarer

Linnea sa…
Ja, jag är precis likadan!! Har inte riktigt klurat ut hur jag ska hålla i när tron på idéer och förmåga dyker upp några korta sekunder. Hur tvivlet ska motas liksom...
Fröken F sa…
Nej det är så svårt.... Hoppas någon som lyckas kan komma med tips!
Jag pressade mig igenom den där väggen genom att behålla självtvivlet. Man tror inte det men om man börjar göra det man vill, fast man "inte kan, inte är den som lyckas, den med bäst förutsättningar" etc så börjar saker hända. En dag får man t.ex ett litet erkännande, av en främling, som hittat ens arbete som man själv inte trodde på. Då börjar något gro. Nästa år firar jag tio år som egen företagare. Jag är alltså etablerad nu, på nåt sätt, och inser att måttet på att lyckas inte är att rosas av kritiker utan att lyckas göra nåt man gillar precis good enough så man kan betala räkningar. Och nu för tiden antar jag andra tror jag är "speciell" som gör det jag gör, när sanningen är att jag dricker morgonkaffe med självtvivlet och säger sen: nu går vi och jobbar. Och så ser jag bara till att inte lyssna på min följeslagare, den unga versionen av mig som aldrig fick höra: du! Bara kör! Klart du ska prova! Mitt unga självtvivel matades av mina fattiga nervösa föräldrar som ville jag skulle ha "ett riktigt jobb". Som kanske faktiskt på riktigt ansåg att det jag gjorde aldrig skulle betala sig. Jag var en "drömmare". Idag vet jag att den egenskapen kan vara pengar. Men visst, min resa med privatlivet inkluderat har varit brokig. Jag är inte där jag önskat än MEN jag är på väg. Jag reser på min väg! Och det kan du också göra! Bara gör't! Det är så man kommer nånstans, så småningom. Och jag råkar veta du är så begåvad. <3
Känner så himla väl Kåge mig! Flera gånger om dagen kommer känslan; det här kommer aldrig gå! Jag kommer aldrig mer ens ha ett normalt jobb! Och sen nästa stund; jag klara allt! Hehe... Neurotisk.. Men så är det verkligen. Spännande med MRs Catglasses som vågat köra sin egen grej. Och att höra att det även där finns självtvivel. Jag antar att alla har någon typ av självtvivel? Att det är en del av ens analytiska sida? Annars kanske man räknas som "galen idiot" hehehe.. Nä men typ! Man måste tvivla lite men ska inte låta det slå ner en eller hindra en från att våga pröva saker. Det får aldrig stå ivägen. Kram
Linnea sa…
Blir inspirerad av dina ord Mrs Catglasses :) Verkligen superpepp! "Inte kan väl jag? Men nu går jag och gör det ändå!" Klockrent :) Det ska jag försöka ta till mig av nästa gång jag tvivlar på mig själv och mina drömmar!
Tant H sa…
Allt går över sa prästen. Ju äldre man blir vet man mer och mer vem man är och självtvivlet mattas av. Känner liksom vad som är ens grej eller inte och accepterar att det finns saker som man inte törs göra, tråkigt nog. Jag brukar idag tänka hur tordes jag skaffa barn, det är obegripligt för mig idag vilket var självklart då jag var yngre. Jag tror att självtvivel förändras över tid utifrån livserfarenheter. Törs man bli mamma då fixar man resten.
Sant tant H! Att vara förälder är även för mig förmodligen det läskigaste jag gjort. Det är det viktigaste finaste också, men har fått tusen gråa hår längs vägen. Men eftersom "alla andra gör det" så kändes det som att det var mer ok än att t.ex arbeta på ett sätt andra inte gör. I mitt fall jobbar jag mellan 3-8 timmar om dagen, oftast landar jag på fyra-fem timmar om dagen. Bra dagar kan jag jobba så mycket barnen och vardagen tillåter, tolvtimmarsdagar var mer vanligt förr. Nu jobbar jag annorlunda, mer effektivt. Kör eget, skriver och ritar. Det känns mer konstigt på ett sätt, men i ärlighetens namn är barnuppfostran och att rå om barnens fysiska och mentala hälsa, räcka till med kärlek och uppmärksamhet fasen så mycket större och svårare. Men alla andra kämpar också med det så jag har inte tänkt på att jämföra de två stora krafterna förr. Jag är nog mer flockdjur innerst inne än jag vill medge. Intressant.
Fröken F sa…
Älskar när det blir diskussioner i kommentarsfältet. Jag lär mig så mycket av er.

Och ja Mrs Catglasses vad skönt konstaterande! Ska tänka på det med. Och till och med sätta upp en lapp med de orden vid min skrivhörna/kreativitetshörna.

"Sanningen är att jag dricker morgonkaffe med självtvivlet och säger sen: nu går vi och jobbar."

Tant H - skönt att mycket matas av med åldern :) På ett sätt känner jag redan igen mig i det du skriver men tror det kommer bli ännu mer tydligt framöver.

Alldamnstories - ja hahaha lite självtvivel är nog bra.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest