Stöttandets konst

Svårigheten att vara medmänniska

Jag fick tips från http://bylittlenea.blogg.se om ovanstående inlägg om svårigheten att stötta anhöriga som mår dåligt. Läste det och blev inspirerad av det att knåpa ihop något eget på samma tema. 

Stöttandets konst alltså. Ja att kunna stötta ser jag nämligen som en konst. Vissa kan det, vissa kan det inte. Vissa kan stå ut med att möta jobbiga känslor utan att de väcker egna känslor. Andra blir rädda och vill kompensera svåra känslor med positiva känslor. En del är själva rädda för att känna starka känslor och kan därför inte stötta andra. 

Hur man ska stötta är till största del individuellt tror jag och det har också att göra med hur nere någon är. Är det bara någon som slagit i tån (jag vet det gör galet ont, vill inte på något sätt förringa den smärtan, men i jämförelse med själslig smärta så är den rätt kortsiktig) då kanske det är okej att säga: det blir nog bättre snart, lägg på lite is etc. Men är det någon som har en livskris fungerar inte samma råd. 

Som Elina Sundström skriver i inlägget ovan känns det som ett hån när någon har positiva saker att säga eller ge råd när man har en existensiell kris och behöver få tillåtelse att känna  det man känner på djupet. Man behöver få veta att hur "knäpp" jag än är just nu så är det okej, mina medmänniskor springer inte iväg. De kan lyssna även om de inte förstår. De kan bekräfta. 

Ibland är ord överflödiga. Ibland är det bra att fråga hur kan jag hjälpa dig eller stötta dig på bästa sätt. Ibland eller ofta skulle jag säga är det bra att benämna situationen, som Stina Dabrowski uttrycker det. Oj jag ser att du blev ledsen nu, förlåt om frågan var för närgången.  Eller hm det känns svårt att stötta dig, jag vill vara en bra vän, men vet inte vad jag ska göra/säga. Eller, Jag upplever att du kanske blev ännu mer ledsen, jag som försökte vara stöttande, det lyckades visst inte. 

Om det blir pratbart kan vi komma över ganska många plumpa kommentarer, men det kräver av deltagarna att vara närvarande med alla sinnen i samtalet. 

Ganska många samtal tycker jag är oengagerande och ytliga, hur mår du? hoppas allt är bra? och så tänker personen på något annat. Eller så börjar man svara och blir avbruten. Så det är inte så enkelt att vara existensiell med någon. Jag tror man väljer sina existensiella tvillingsjälar. 

Jag upplever att när jag visar mina "djupa sida" så blir det mycket reaktioner på det. Kan vara ett kort på instagram till exempel med en kort reflektion. Mamma ringer upp direkt och är asorolig, tror jag ska ta livet av mig eller något. Andra skickar hjärtan och ta hand om dig. 

Min första reaktion blir att jag vill försvara mig, jag är kompetent, jag kan ta hand om mina känslor, jag ska inte ta livet av mig trots att jag postar en bild eller en text som är deppig eller existensiell. 

Samtidigt efterfrågas mer verklighet i sociala medier, samtidigt verkar folk generellt ha svårt att bemöta verklighet som inte handlar om fredagsmys, vardagsmat, kattnys, bebismys etc. 

Resultatet blir alltid att jag känner mig fel, annorlunda, någon som inte går att förstå sig på. Och så genererar det ångest i sin tur. Bara för att jag gläntar på fasaden. Och då blir det en fråga i mig hur ärlig får/ska man vara med sina känslor? 

Jag antar att svaret är att man får välja sina personer, platser och tillfällen. 

Det är därför det är så galet skönt att ha en anonym blogg där man kan skriva precis hur det är för stunden utan att ta en massa hänsyn.

Vad väcker detta hos er? 

Kommentarer

Tror att var och en behöver blotta sig efter både sin egen förmåga och efter den omgivning man befinner sig i. Jag startade mitt konto på Instagram @mrs_excalibur anonymt för att jag inte själv förrådde mig att visa min sårbarhet, jag skämdes för mycket. Men idag är jag på det klara med vem jag är och har dessutom ett väldigt tryggt nätverk. Är öppen både på Insta och i min blogg. Men som sagt så tror jag att var och en behöver känna sin egen zon. För en tid sedan skrev jag på min blogg om råd till anhöriga till oss med utmattningssyndrom. KRAM
http://www.evasvard.com/2016/11/04/7-råd-till-dig-som-anhörig-till-någon-med-utmattningssyndrom-34016844
Fröken F sa…
Tack för länken, ska läsa!
Vad fint att du hade glädje av det tipset! Visst är det en ganska klurig fråga och det finns inget jätteenkelt svar. Men att fråga hur man kan vara till hjälp istället för att skynda med att dra till klämkäcka råd eller peppiga ordspråk är väl en bra början. Vi är alla olika och i olika stadier av ohälsa/hälsa så det är individuellt hur vi vill bli bemötta. Men en viktig och intressant sak att fundera kring :) Kram
Då insiktsfullt och bra skrivet! Du har så rätt i att stöttandet mycket handlar om hur msn kan vara i sina egna känslor eller om man är rädd för sina känslor. Fint!
Fröken F sa…
Tack för era ord Linnea och Elina. Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag