Att återigen krypa till korset

Det där korset som är så svårt att bära. Som jag helst av allt ibland bara vill ignorera. Som jag vill gömma och glömma och låtsas som det aldrig funnits. Men som inte går... och tur är väl det. Men också bra svårt att acceptera. Att livet som det ser ut nu inte var som man tänkte sig att livet skulle se ut.

Att våga - släppa taget - se om det bär eller brister. Att våga vara rädd. Att våga vara med när det brister. Att rida ut stormen. Våga fatta tag i händer som sträcks ut. Att våga öppna upp.

min vår i ett nötskal. Alltid varit deprimerad på våren. Att ta sig själv på allvar. Ta tag i det som känns. Ringa läkare, börja med medicin, samtal med kurator och anhöriga. Att ta sig till sorgens mittpunkt och väga känna.

Sista tre åren har jag varit i hantera-läget. Utan att vara medveten om det. Nu är jag i känsloläget och har kunnat börja acceptera. Jag trodde nog att jag accepterade genom att jag ändå fungerade men chi fick jag som återigen tryckte undan och inte orkade med att känna. Som återigen stängde av för att fungera. Men nu ingen mer avstängdhet. Nu öppnar jag upp för alla möjliga obehagliga känslor och tankar.

Och vid min sida har jag mina nära och kära.

Öppna upp - våga vara svag - våga vara starka tillsammans.

Känner du att du skulle behöva öppna upp inför någon i din omgivning?

Fröken F