Obehagliga känslor och acceptans

Ännu bättre!! Jag kunde frysa kursen. Så nu känns det lite lättare i bröstet. En sak justerad för att ge mig mer tid för återhämtning.

Och i samma veva blir lilla E sjuk igen. Denna vinters virusinfektioner liknar ingen annan i hans 2,5 åriga liv. Det är i och för sig hans första vinter på förskola.

Jag har tänkt mycket på det här med strategier att hantera obehagliga känslor. Jag är en presterare. Jag har presterat mig ur mitt dåliga mående gång på en annan tills jag blev riktigt utmattad och inte kunde prestera mig ur det utan var tvungen att möta "de inre demonerna" medan jag vilade mig tillbaka till ett liv.

En annan jag känner väl är en kapitulerare. Personen sticker huvudet i sanden och gör ingenting. Flyr känslorna åt andra hållet. Genom att ignorera de.

Båda dessa sätt hjälper föga att hantera jobbiga känslor. De snarare själper den med dessa beteenden. De är lika ohälsosamma fast de är varandras motpoler.

Någonstans i mitten mellan dessa poler är där du bör befinna dig om du vill kunna acceptera och i och med det ta dig vidare. Ett långsiktigt steg mot ett klokare och lugnare jag. Ett lyckligare dristar jag mig inte att säga.

I mina ögon är lycka något väldigt flyktigt. Det är därför inget jag har som mål. Men ett lugn eller ett stilla sinne. Det strävar jag efter.

Hur stannar man upp, börjar acceptera det som händer och umgås med de där urjobbiga känslorna utan att bli destruktiv? Det känns ju så skönt när man får den där energin att ta tag i saker istället för att stanna upp och känna. Jag hoppar på det där tåget varje gång. Skjuter på känslorna tills det inte går längre och bryter ihop. Lovar mig själv dyrt och heligt att bli bättre på att acceptera. Men nästa gång igen hoppar jag på tåget och vinkar byebye till känslan.

Det bidrar till att min inre process förlängs. Men tillslut påbörjar jag ändå den där acceptansen. Ofta i samtal med en vän eller andra i samma situation.

Har jag berättat att Lilla E har en medfödd kromosomavvikelse och bidrar till att han har en intellektuell funktionsnedsättning? Vilken grad vet vi inte ännu. Ju äldre han blir så förtydligas hans behov för oss. Det är spännande att vara med på denna resa men också väldigt jobbigt ibland.

Enda sedan han föddes har jag älskat honom med en sådan styrka att jag fick dåligt samvete mot hans syskon. Men jag älskar hans syster med samma styrka, det vet jag nu. Jag var inte så fokuserad på det där med hans diagnos. Jag presterade, planerade och projektla så fort jobbiga tankar och känslor dök upp. Fokuserade på det positiva. Sa till mig själv det blir bra tillslut.

När jag hade den där dialogen med mig själv så lugnade jag tvärt om inte alls ned mig själv. Utan för varje "positiv/lugnande" tanke dök en "negativ/oroande" tanke upp. Och jag kunde bli helt kall i huvudet. Det enda som fungerade då var att stänga ner - sova/lyssna på bok eller prestera/städa/organisera/plocka/tvätta/diska you name it alla tråkiga sysslor man skjuter upp.

I detta nu kan jag säga att jag börjat min resa med att acceptera på riktigt. Återigen har jag lärt mig att negativa/oroande tankar inte är ett mått på hur mycket jag håller av min son precis som han är. Trots det behöver även jag sörja att vår vardag inte är som jag förutspådde den att bli. Sörja att energin inte räcker till. Att jag inte räcker till. Att det inte blir fler barn för då skulle denna lilla familj falla sönder.

Och jag kan lova er att det är väldigt tungt och jobbigt att acceptera. Stanna kvar i känslor, visa sårbarhet inför sig själv och andra. Men på långsikt kommer det ge mig mer lugn och fler tillfällen med ett stilla sinne. För jag har tränat upp mitt sinne, förmågan att stanna kvar i obehagliga känslor och tankar. Tränat på att inte värdera de eller mig själv. Och på så vis kan de inte skada mig. De är ju just det, bara tankar - lika verkliga som drömmar.

Vad kämpar ni med att acceptera?

Fröken F