Ångestlandet
Jag befinner mig på randen till ångestlandet. Jag trampar snett hela tiden. Ångesten suger tag i mig som en sugklocka och försöker dra mig till sig. Men jag stretar emot. Jag vill inte ut i det där hala landskapet igen. Jag gör vad jag kan för att stanna i landet här och nu.
Det låter kanske lite cheesy men det är precis så det känns.
Ångest för att livet är meningslöst. För att det är så jäkla hårt att leva. För att inte tillräckligt med människor/politiker/företag jobbar för att vi - människor - ska må bra. För att - jorden - ska må bra. För att - resistenta bakterier - ska sluta härja fritt.
Målet är pengar, tjäna och spara pengar. Det är det vi lever efter. Och jag tänker att pengar bara är något som vi kommit på. Vi förstör oss själva, vår jord och natur för något som vi kommit på ska finnas.
Vet ni att läkemedelsindustrin inte finansierar forskning för nya antibiotikapreparat för att det är en medicin som inte skapar så stora intäkter. Därav hinner vi inte ta fram nya antibiotika i den takt som bakterierna blir resistenta.
Och så tänker jag på kommunerna som inte verkar ha budget för de verksamheter den ska bedriva. Hur kommer det sig att det alltid är sparkrav på de som har mest behov? Hur är det möjligt??
Jag har kommit till en gräns där jag känner väldigt mycket hopplöshet.
Kanske är detta battle mellan landet här och nu och det hala landskapet ett resultat av månader med för lite återhämtning. Jag drar iaf inga stora växlar på det.
Jag ville ändå beskriva hur det känns. Jag försöker acceptera ångesten och mina jobbigaste tankar. Att de tänks. Samtidigt vet jag inte alls någonting om framtiden. bara här och nu. Så jag vänder ryggen mot det hala oförutsägbara landskapet och ser inåt. Försöker hitta ljuset. Värmen. Acceptansen.
Att vara människa är svårt.
Fröken F
Kommentarer
Är fortfarande inte frisk men mår för det mesta psykiskt bra. Det jag nu brottas med är kognetiv svik. Jag vet vad jag inte kan utsätta mig för.Det är så många situationer som jag måste skydda mig ifrån. Nödvändigt att planera återhämtning dagligen, och trots det har jag fortfarande dagar då jag inte har energi till något, orkar inte gå ut, inte svara i telefon, att laga lite mat har jag inte energi till. Jag har anpassat mig till att så funkar jag och stressar inte på mig själv. Tänker de dagarna att vem är det som har bestämt hur man ska vara och hur mycket man ska orka. Det är väl lika ok att ligga i soffan som att vara aktiv.
Längtar inte tillbaka till mitt gamla liv. Ofattbart hur jag missbrukade mig själv. Känner nu att jag lever i samhällets marginal, i jobbets marginal och jag tycker det är skönt. Att slippa delta i mycket som bara är som ett surr för mig, Jag har jämt göra med att se till att jag kan hålla mig på den nivå jag befinner mig nu och då mäste jag skydda mig.
Arbetar två förmiddagar i veckan och det känns bra. Tänker ofta att jag äger inte mycket pengar men jag äger mitt liv vilket jag inte gjorde innan jag blev sjuk. Det gör att jag känner mig rik.
Många kramar till dig fröken F.
Min inre demon är min största fiende.
Många kramar till dig med <3
Jag hittade din blogg genom att söka efter någon som skriver om psykisk ohälsa. Tack för att du synliggör ett viktigt ämne! <3
Om du vill får du väldigt gärna uppmärksamma vår nya sida - Ångestvän - som finns för att bryta ensamhet och tabu. Framför allt vänder vi oss till personer med ångest, tvångssyndrom eller fobier, men alla som känner att de behöver en stödkontakt via mail pga psykisk ohälsa är varmt välkomna! Även volontärer, samt personer som vill dela sin berättelse på sidan behövs.
Kika gärna på sidan och som sagt, skulle bli otroligt glad om du vill uppmärksamma den för dina läsare, kanske någon behöver den <3
www.ångestvän.se