Som en lök

Ja livet är som en lök numera. Jag skalar av ett lager och kommer till nästa. Får insikter, känner mig klokare, lite mer tillfreds, sen krisar det till sig och jag kan skala av ytterligare ett lager. 

Jag har nog ett par lager kvar innan jag till fullo förstår vad som hänt mig och hur det kommer påverka mig och mitt liv framöver. Men tills nästa lager är redo att skalas får jag göra det bästa med det jag har just nu. 

Ett lager lök betyder både kaos, förvirring och sorg men också insikt och tillförsikt att jag en dag kommer få tillbaka något värdefullt efter allt skit och slit som jag nu går igenom. 

Sömnen är katastrofal just nu. Jag ska prata med läkaren, men jag är skeptisk mot att äta medicin. Det känns som jag blivit en pillertrillare. Har ni några tips?

Det jag själv inser att jag bör göra är att som rutin göra en avslappningsövning innan jag ska gå och lägga mig, yinyoga, meditation eller något liknande. Men blir det ett krav, då kommer det liksom inte bli gjort. 

Inatt kan jag inte somna in. Andra nätter somnar jag men vaknar efter 1,5 h och ligger då oftast vaken i 3-4 h och somnar in på morgonkvisten. 

Jag blir också ofta hungrig på natten, så jag vet inte om jag inte får i mig tillräckligt med mat på dagarna. Aptiten har ju försvunnit till stor del. Nu tycker jag att jag har mer normal aptit än tidigare. Jag äter regelbundet men kan nog bli bättre med mellanmålen. 

Det var ett tag sedan jag skrev något om jobbet. Jag väntar på samtal från chefen. Men jag känner behov av att få plocka ihop mina privata pinaler på jobbet, hämta mina sköna skor och förhoppningsvis mina slipade solglasögon som jag inte hittar någonstans här hemma. Det är enormt jobbigt att åka till jobbet, det känns verkligen svårt. Men nu har en vän erbjudit sig att följa med och det känns så bra. Jag tog tacksamt emot hjälpen och nu har vi satt ett datum. 

Det är ett par veckor fram i tiden, men det gör inget, det blir i alla fall av då. Nu funderar jag på om jag ska kontakta chefen redan nu och berätta när jag kommer eller om jag ska avvakta lite och se om hon hör av sig. Det är ju ingen brådska eftersom det som sagt ligger ett par veckor fram i tiden. 

Oförmögen att fatta beslut känns det som. 

Jag vet inte heller vad som är bäst, att glida in obemärkt (vilket är omöjligt i ett kontorslandskap) eller komma när alla är förberedda på att jag kommer. Båda scenariorna känns jobbiga. Man vill bli sedd och samtidigt vill man inte bli sedd. Har ni några tankar om det?


Kommentarer

Jag älskar dig min lök! Att du nattäter tycker jag inte är så konstigt, det behöver du. Jag tycker du ska fortsätta med det för hjärnan förbrukar massa energi och du behöver all energi du kan få just nu.

Med andra ord är nattätandet inget problem, eller något konstigt. I ditt sökande efter att må bättre tror jag det är bra att skilja på saker som kan vara något att förbättra och saker som kanske känns annorlunda men som kanske är bra trots allt. Jag vet, det är inte så lätt, men kanske kan du förlika dig med att du är en människa med stort energibehov just nu och fortsätta äta när du är sugen utan att intellektualisera kring det?

Angående jobbsituationen är mitt tips: ringer chefen kan du nämna du har dina favoritskor kvar och hoppas hämta dem inom en inte allt för avlägsen framtid (säg inte när) - när dagen sen kommer så hör av dig samma dag med ett email- säg du har vägarna förbi och hämtar lite saker.

För om du gör en stor plan och dagen kommer då kan du inte strunta i det på samma (nyttiga) sätt som du kan göra om du inte bokat in det 100%.

Du förtjänar och behöver den där spontana kanske-gör-jag-det-kanske-gör-jag-det-inte-inställningen!

Då slipper du tänka på DET också. :)

Fröken F sa…
Och jag älskar dig! Tack för dina kloka ord och råd, jag sväljer de med hull och hår. Och är så enormt tacksam för att du är min vän <3
Sömnen kan vara en så svår bit att knäcka, särskilt när kroppens hormonsystem är i kaos vid utmattningssyndrom. Har lite tips för bland annat sömnen vid utmattning i det här inlägget på min blogg: http://www.halsovisare.com/2014/07/hur-mar-dina-binjurar-del-2-att-laka.html

Sen kan man också få sömnproblem av lågt blodsocker som leder till att stresshormoner utsöndras på natten så t.ex. så t.ex. en kopp guldmjölk (gurkmeja (gurkmejapasta- gurkmeja kokad tillsammans med svartpeppar), mandelmjölk/kokosmjölk, lite kokosolja, en nypa himalayasalt och eventuellt lite honung kan vara bra vid sänggående för att hålla blodsockret och elektrolytbalansen stabilt under natten.

Hoppas sömnen blir bättre! jag vet hur hemskt det är att inte få sova <3
Linnéa sa…
Snygg liknelse med löken! Åh, jag har också skrivit om att jag sovit dåligt senaste tiden så sent som idag. Tror att det är tillfälligt, men det är ju något som händer då och då i perioder så jag vill hitta sätt att försöka hantera det. Svårigheter att somna på kvällen och att jag vaknar, precis som du skriver.

När det gäller jobbet har jag tyckt att det varit jättejättejättejobbigt att åka dit (att ens tänka tanken var jobbig). I januari bröt jag samman på parkeringen när jag kom dit, senare grät jag när jag åkte därifrån eller kom hem. Nu är jag där flera dagar i veckan och det är liksom... inget speciellt alls. Kollegor vet varför jag är sjukskriven, varför jag är där men inte jobbar osv. Första tiden var det jobbigt att ens säga hej, ville inte prata med någon och jag visste inte vad jag skulle svara när någon sade att det var kul att se mig. "Eller hur??" svarade jag någon gång och undrade själv varför jag sade så :-p Det sägs ju att ju längre tid det går desto svårare kan det bli och jag tror att det kan stämma. Bara att kliva över tröskeln liksom. Idag kändes mina två timmar som ynkligt lite, jag småpratade med folk och tänkte att det blir fint att komma tillbaka på måndag. Så hade jag inte kunnat tänka för några veckor sedan bara.

Det kan vara svårt att ta det där första klivet, innanför dörren, men det kan gynna dig på längre sikt när du ska tillbaka nästa gång. Om så bara för att stå där en minut, nästa gång 5 minuter... Jag hoppas att det går bra. Jag förstår verkligen hur du känner <3 Att ha en vän med sig kan vara en bra idé. (Jag hade en gång med mig barnen bara för att folk skulle undvika att hålla kvar mig för att småprata, men det hjälpte mig att ta mig dit och hem istället för att skicka intyg med posten)
Fröken F sa…
Tack för dina tips Sofie! Jag ska läsa ditt blogginlägg :)

Tack Linnea för din berättelse, min situation ser lite annorlunda ut då jag inte förväntas komma tillbaka på bra lång tid, därför drar jag mig säkert extra mycket för att åka dit. Sen har jag inte fått något stöd i att komma dit och hälsa på under de månaderna som gått heller. Det var skönt när läkaren sa att det faktiskt inte enbart är mitt ansvar. Nu behöver jag åka dit och avsluta lite och det är ett behov jag har att få ta med mig mina saker hem och så.
Tant H sa…
Mrs Catglasses förslag skulle jag köpa, då är det du som styr. Att ha det inplanerat och alla vet om att du kommer skulle för mig vara jobbigare. Välj en tid då de flesta har besök, har du tur är det inte så många där då. Tror du inte att det kommer mognar fram vad som blir bäst för dig, tycker att det brukar vara så.

Känner igen känslan att blivit en pillertrillare, den är inte så angenäm Jag åt sömnmedel under min akuta fas som varade i över två månader, Bipacksedeln var hemsk, narkotikaklassad medicin som skulle skrivas ut med försiktighet då den var stark beroendeframkallande Jag var skit rädd att jag skulle bli beroende men kände jag har inget val.Plötsligt en kväll kände jag att nu behöver jag inte den här längre och slutade tvärt utan några problem. Men det är självklar att finns det andra sätt att kunna sova så är det betydligt mycket bättre, men just då hade jag inget att välja på.

Vet hur det känns med sömnlösa nätter och förstår din oro rörande augusti, hur det påvekar. Men sådant har läkarna stenkoll på.

Hoppas du får en lugn och rofylld helg med din familj. Kramar

Linnéa sa…
Nä, det är klart. Det är ju inte samma läge riktigt. Hade inte jag övertalats och haft krav från FK på att vara i aktiv sjukskrivning hade jag inte åkt dit alls om jag inte varit tvungen. Min arbetsgivare hörde knappt av sig under lång tid och jag kände mig varken saknad eller välkommen... Mycket känns annorlunda nu när jag långsamt börjat vänja mig vid platsen och människorna igen. Det hade säkert kunnat gå ett bra tag till innan jag kunnat tänka mig att vara där om jag inte knuffats in i det.

Men, jag förstår att situationerna ser olika ut. Oavsett så håller jag tummarna för att det känns ok för dig när du väl åker dit.
Åh. Jobbet alltså. Jag har inte ens kunnat gå på gatan utanför min arbetsplats ännu. Och jag kraschade för 1,5 år sen. Gråter och får hjärtklappning av att ens åka förbi den tunnelbanestationen. Så olika det där... Nu kommer jag inte gå tillbaka till mitt jobb, men förstår verkligen känslan. Jag fick min chef att komma hem till mig (!!) med mina saker faktiskt. Jag vet att det säkert är väldigt KBT att utsätta sig osv... Men just nu fingerar det inte. En dag kanske jag hälsar på dem igen. Kanske inte. Just nu har jag bara stängt det kapitlet för att kunna gå vidare.

Hoppas verkligen det löser sig och att allt känns okej vad du än bestämmer sig för. Alla styrka!!
Och den översta kommentaren är ju perfekt så himla bra idé. Vi behöver inte mer press. Den sätter vi nog på oss själva i allt annat vi gör. Gör allt så kravlöst du kan och ge dig själv utrymme att ändra dig samma minut, det ÄR okej! KRAM
Fröken F sa…
Tack Therese Victoria för dina ord, hoppas också att det löser sig. Förstår hur svårt det kan vara, jag fick min chef att komma till min hemstad för ett möte, då jag inte kunde köra bil så långt och det kändes omöjligt att åka till min jobbstad på andra sätt. Men plocka ihop mina saker vill jag nog ändå helst göra själv. Vi får se hur det går. Jag är ju expert på att stänga av känslorna och bara göra, så det är inte säkert att det blir så jobbigt att vara där, reaktionen kan snarare komma efteråt. Hoppas det löser sig för dig med i framtiden <3 det är väldigt osäkert att jag kommer tillbaka till min arbetsplats också... KRAM till dig!

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani