Medlidandets effekter

Och så kom natten jag googlade medlidande kontra medkänsla i hopp om att kunna förstå mina egna reaktioner lite bättre och kunna ta ansvar för dom. Det jag fann var en blogg som beskrev skillnaden och hur de olika reaktionerna fick skribenten att känna.

Resultatet av googlingen: medlidande ökar på lidandet och ger skuldkänslor för att man orsakar lidande för andra. Det kan även ge ett lidande som man själv förnärvarande inte känner. 

Hos mig väcker andras medlidande en ansvarskänsla som får mig att börja kompensera för att minska den andre personens lidande. 

Detta tar mycket energi. Det väcker en önskan att slippa ta ansvar och hantera andras känslor. Jag vill sluta dela med mig, skydda mig. Och som så många ggr förut blir jag irriterad fast jag egentligen är ledsen. 

Saker och ting ställs på sin spets och jag kan inte förändra andra bara mig själv. Kan jag öva på att förmedla min grundkänsla utan den irritation som först blossar upp? 

Går det att säga att din medlidsamma blick gör mig än mer ledsen. Ledsen för att jag orsakar dig smärta och ledsen för att jag lyckats hålla mitt lidande ifrån mig. Ledsen för när jag speglar mig i dina ögon så ser jag något jag själv inte orkar eller vill känna just nu. 

Går det att på samma sätt bemöta uttalanden som mer handlar om att hantera personens egna känslor på samma sätt?

När du säger så, blir jag ledsen. Det tar all min energi att fokusera på nuet och inte oroa mig för framtiden. När du säger så ökar min oro och det är inte vad jag behöver just nu. 

Har ni några tips? Hur får medlidande er att känna? 

Det är skillnad mellan medlidande och medkänsla då medkänslan inte skapar ett ytterligare lidande utan snarare ger möjlighet till avlastning i stunden. 


Kommentarer

Tack för dina kloka tankar! Tankar som gör att jag behöver och vill ta ett tankevarv kring dessa två ord och dess innebörd. Kram
Men åh vad intressant! Har inte funderat över den aspekten men håller med om mycket. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, de får hellre visa att de finns där trots att det är tufft för mig...men inte tycka att det är synd om mig. Det får mig att vilja springa bort när någons blick säger stackars dig, det är som om det är obehagligt för dem. Eller som min chef ofta sa innan jag blev sjukskriven, när jag försökte och försökte få hjälp och få till förändringar osv: "Jag vill inte att Du ska må dåligt". Det lade liksom över ansvaret på mig. Som om jag mådde dåligt för att orsaka chefen obehag? Måste nog också fundera mer kring det här. Kram
Ava Bond sa…
Jag har blivit väldigt pragmatisk. Exempel: jag ringer oroad över barn som andas rossligt i jakt på lugnande ord. Anhörig säger STACKARS DIG. ORKAR DU MED DET HÄR? Akta dig så du inte får bröstsmärtorna tillbaka, du måste sova också GLÖM INTE ÅTERHÄMTNINGEN (något jag inte kan ta till mig när jag vet a) vi antagligen måste åka till barnsjukhuset och inhalera med mitt kruppbarn, jag blir stressad över att jag inte kan följa de hjälpsamma råden). B) jag känner mig väl nog att veta jag kommer ha sinnesro att vila efter skräcknatten. Nu till vad jag svarar: när du säger så blir jag ju ännu mera stressad. Jag funderar på att sluta berätta sånt här nu, jag var eg ute efter lite mjuka ord och bara få prata av mig. Men jag vet du bara är orolig. Det brukar lösa saken för stunden. Sen upprepar jag bara allt när det behövs, vilket händer ofta, men slutgiltigen kan jag inte förändra andras beteende men jag kan förändra hur jag bemöter det så jag inte tar skada. Det hjälper och jag känner innerlighet och kärlek finns kvar fast jag svarar mer ärligt. Jag vågar helt enkelt vara lite obekväm när jag blir obekväm och då lagrar jag det mindre inuti. Kram!
Fröken F sa…
Till Eva och Linnea! Vad roligt att jag med mina funderingar kan bidra. Spännande att höra vad ni kommer fram till när ni tänkt lite till :)

Till Ava: Talande exempel då när man inte får det man behöver och får den anhöriges ångest kastad i ansiktet dessutom. Det skulle vara så lätt för mig i den situationen att börja ta ansvar och återförsäkra den anhöriga att jag visst orkar och vet allt det där. Och i mig skulle hålet växa av att inte bli emottagen som den jag är och det jag behöver.

Det är så bra av dig att kunna säga så! Jag tror jag ska försöka se om jag vågar vara lite mer obekväm när jag känner mig obekväm. Men att vara obekväm brukar ge mig än mer ångest. Däremot på sikt tror jag att det är den bästa vägen att gå. Man kan ju börja öva med någon som är lättare att förändra ett beteende med än källan för den värsta energitjuven.

Får man vara obekväm mot någon som bara har en blick är dock frågan. Även om den blicken gör mig galet obekväm....
Ava Bond sa…
Javisst får man tala om blicken! Min man är expert på råd ibland, han brukar säga man alltid kan säga: vad menar du med xxx (i ditt fall kan man säga: oj vad betyder den där blicken? Den andra personen kan välja på att backa eller ursäkta eller förklara. Sällan eskalerar grejen för folk vill sällan "outa" sina gliringar, du har ju bara vänligt ställt en fråga så ibland räcker det att man uttalar sin observation vänligt och lugnt.

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid