Medlidandets effekter
Och så kom natten jag googlade medlidande kontra medkänsla i hopp om att kunna förstå mina egna reaktioner lite bättre och kunna ta ansvar för dom. Det jag fann var en blogg som beskrev skillnaden och hur de olika reaktionerna fick skribenten att känna.
Resultatet av googlingen: medlidande ökar på lidandet och ger skuldkänslor för att man orsakar lidande för andra. Det kan även ge ett lidande som man själv förnärvarande inte känner.
Hos mig väcker andras medlidande en ansvarskänsla som får mig att börja kompensera för att minska den andre personens lidande.
Detta tar mycket energi. Det väcker en önskan att slippa ta ansvar och hantera andras känslor. Jag vill sluta dela med mig, skydda mig. Och som så många ggr förut blir jag irriterad fast jag egentligen är ledsen.
Saker och ting ställs på sin spets och jag kan inte förändra andra bara mig själv. Kan jag öva på att förmedla min grundkänsla utan den irritation som först blossar upp?
Går det att säga att din medlidsamma blick gör mig än mer ledsen. Ledsen för att jag orsakar dig smärta och ledsen för att jag lyckats hålla mitt lidande ifrån mig. Ledsen för när jag speglar mig i dina ögon så ser jag något jag själv inte orkar eller vill känna just nu.
Går det att på samma sätt bemöta uttalanden som mer handlar om att hantera personens egna känslor på samma sätt?
När du säger så, blir jag ledsen. Det tar all min energi att fokusera på nuet och inte oroa mig för framtiden. När du säger så ökar min oro och det är inte vad jag behöver just nu.
Har ni några tips? Hur får medlidande er att känna?
Det är skillnad mellan medlidande och medkänsla då medkänslan inte skapar ett ytterligare lidande utan snarare ger möjlighet till avlastning i stunden.
Kommentarer
Till Ava: Talande exempel då när man inte får det man behöver och får den anhöriges ångest kastad i ansiktet dessutom. Det skulle vara så lätt för mig i den situationen att börja ta ansvar och återförsäkra den anhöriga att jag visst orkar och vet allt det där. Och i mig skulle hålet växa av att inte bli emottagen som den jag är och det jag behöver.
Det är så bra av dig att kunna säga så! Jag tror jag ska försöka se om jag vågar vara lite mer obekväm när jag känner mig obekväm. Men att vara obekväm brukar ge mig än mer ångest. Däremot på sikt tror jag att det är den bästa vägen att gå. Man kan ju börja öva med någon som är lättare att förändra ett beteende med än källan för den värsta energitjuven.
Får man vara obekväm mot någon som bara har en blick är dock frågan. Även om den blicken gör mig galet obekväm....