Medlidande - fortsatta funderingar

När någon säger: Jag lider med dig (medlidande), så upplever jag en förstärkning av mina känslor, eller ofta en förvrängning. Jag är rätt pragmatisk till hur jag förhåller mig till mig själv och mina närmsta och utgår mer utifrån att Det Är som det Är. Jag accepterar och går vidare. 

"Jag lider med dig" - blir därför en värdering på hur jag borde känna. Jag menar att även om min vardag utåt sätt kan verka tuff så är det min vardag och inte lider jag i min vardag. Jag hanterar den för att det är min vardag - den är som den är. 

Om jag skulle lida är det samma sak som att ge upp, lägga sig ner och inte mera orka. Det kanske jag gör i kortare stunder (på sin höjd några timmar om dagen när det är riktigt jobbigt) men jag hanterar både mig själv och vardagen ändå. Att någon då säger "att de lider med mig" ger mig ingenting. Jaha.... liksom. 

Du begriper ingenting. Du vill att det ska vara svart eller vitt, det är det inte. Det finns lite av allt mest hela tiden. Ett medlidande är nått ytligt, påklistrat och lite slemmigt. 

Ett medkännande är mer neutralt och kan innefatta både ett lidande, men också en sorts glädje, ett lugn och andra känslor. Ett medkännande utgår från mig, medan ett medlidande utgår från den personen som känner medlidande. Det brukar inte ge någon rättvis spegling av mina känslor.  

Medlidande kan också vara att någon tycker synd om mig - det tycker jag inte om. Det är inte heller särskilt produktivt. 

Medkännande är någon som håller ens hand i upp och nedgångar
Medlidande är någon som står bredvid och tittar på med ledsen mun

Tydligare än så kan jag inte beskriva det. Jag har hellre någon som håller mig i handen.


Kommentarer

Ava Bond sa…
Exakt mina tankar! Och pallar inte se en bekymrad rynka och ledsen mun mera. Och ibland märker jag folk får nästan en kick av att grotta in sig i hemskheter och liksom TURISTAR i "mitt" liv och andras. Får höra allt från HUR SKA DE GÅ MED BREXIT? HUR GÅR DET MED TRUMP I VÄRLDEN? Och sen STACKARS ER SNART BLIR DET LÄTTARE). Allt känns så okonstruktivt. Jag kör verkligen med ett påklistrat flin och säger JADU LIVET ÄR LIVET och jag råkar gilla mina livsval, värt varenda grej. Kaffe? Och även om det är en strategi/ en manöver så funkar det. Jag får stopp på forsen av vojne-vojne. Jag pallar inte det där när samtalet plötsligt bara handlar om hur hemskt allt är för som du säger: det är inte sant! Och får jag en gång till höra hur SYND det är om mig blir jag galen- det är en förolämpning! Jag sa nåt i stil med: det är inte synd om oss, vi lever ett fint varmt genuint liv.
Tant H sa…
Fruktansvärt med medlidande, finns någon smetig form av smetig skadeglädje i det. Att inte förstå att även svackorna i livet innehåller glädje och alla andra känslor som finns även då man mår bra. Känslan som förmedlas när någon tycker synd om skapar för mig ett stort avstånd till den människan. Känner att hen pratar om sig själv och sina behov inte om hur jag mår eller har det. Det kan få mig att känna medlidande till den människan utifrån att jag tänker hur dum kan man vara.
Fröken F sa…
Haha precis! Så skönt att ni begriper bad jag skriver. Det är en sak att vilja förmedla och en att nå fram! Slopa medlidandet säger jag! Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid