Från primärt till sekundärt

Mitt utmatningstillstånd har länge varit det mest primära och på ett sätt har det varit enormt skönt men också sorgligt att gå miste om en upplevelse av en graviditet på det viset. Men sedan ungefär en månad tillbaka så upplever jag utmattningen som det sekundära tillståndet och istället graviditeten som primär. 

De båda tillstånden påminner ju om varandra då vila, lugn och ro är det som är eftersträvansvärt i båda fallen. Men känslan när graviditeten tog över mer och mer var ändå befriande på något sätt. Graviditeten klassas ju inte som sjukdom så jag kände mig plötsligt lite frisk, trots fortsatta utmattningssymptom. 

Så nu tänker jag njuta av graviditeten den tid som är kvar och sen får vi se hur det blir när bebisen kommer om utmattningen blir lika primär som den varit under våren eller om den fortsätter vara sekundär. 

I väntans tiden fortsätter jag med randiga dagar,  bromsa min ambitiösa sida och be omgivningen om hjälp. Jag lyssnar på kroppen och tar hänsyn precis som tidigare till min utmattning. Jag vilar i den vetskapen jag tillskansat mig. 

Och mitt motto är: jag duger som jag ÄR utan att behöva prestera. 

Trots tystnad mellan mig och min mor, trots ångestpåslag när hon hälsar på, trots att det känns i luften att vi båda förväntar oss mer men ingen av oss förmår. Jag duger som jag ÄR utan att prestera. Hittar jag inga samtalsämnen så gör jag inte det. Då drar jag mig undan, passar på att vila och låter min mor och min dotter nära sin fina relation till varandra. Jag kommer aldrig stå emellan dem och jag kommer aldrig känna avundsjuka då jag är så trygg i min egen relation till min dotter. 

Att tiden skulle läka sår... är jag inte så säker på. Men med tiden som går blir det kanske ändå lättare att få distans, lättare att hantera besvikelse och sorg och lättare att trösta sig själv. Och påminna sig själv om att bygga på det som går att bygga på, släppa det som inte går att påverka. 

Jaha nu blev det ändå lite sorgset på slutet. Men jag mår bra. Jag har haft en fin dag på tu man hand med min dotter och gjort saker som jag inte orkat med sedan kraschen. Såklart med schemalagd vila och även konsekvenser av mer trötthet. Men ändå en känsla av att ha övervunnit något igen. Och dessutom kunnat vara i nuet utan att hela tiden blicka framåt. 

Tack för de uppmuntrande orden från er och tack för att ni läser mina ord. <3 <3 <3 Att läka tillsammans med er gör det hela mycket lättare!

Kommentarer

Linnéa sa…
Du är så väldigt klok du :) Och duger alldeles utmärkt som du är. Det gör vi allihop!

Vad skönt att det känns bra för dig, med det mesta ändå. Känslan av att gå framåt, övervinna hinder och att ha fina stunder är otroligt härligt. Efter det vi gått igenom och fortfarande tampas med ändras perspektivet. Du gör helt rätt i att njuta av graviditeten nu när den är mer påtaglig för dig. Helt rätt! Ta fasta på det som är fint och äkta och fortsätt ta hand om dig själv. <3
Tant H sa…
Vad bra att graviditeten får första plats då den inte kan gå i repris. Jag tror att det gör att du mår bra då småttingen kommit. Annars finns kanske risken att du ältar graviditeten efteråt, att du inte njöt tillräckligt, att du känner skuld etc.
Utmattningen finns ju där ändå och den får nog vi drabbade hantera och förhålla oss till under resten av våra liv, både på gott och ont. Tror i alla fall att jag måste och även vill det. Livet som det varit under de senaste åren vill jag inte ha tillbaka
Fröken F sa…
Linnea - Tack <3

Tant H - Så sant så sant! :)

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid