Som en lök
Ja livet är som en lök numera. Jag skalar av ett lager och kommer till nästa. Får insikter, känner mig klokare, lite mer tillfreds, sen krisar det till sig och jag kan skala av ytterligare ett lager.
Jag har nog ett par lager kvar innan jag till fullo förstår vad som hänt mig och hur det kommer påverka mig och mitt liv framöver. Men tills nästa lager är redo att skalas får jag göra det bästa med det jag har just nu.
Ett lager lök betyder både kaos, förvirring och sorg men också insikt och tillförsikt att jag en dag kommer få tillbaka något värdefullt efter allt skit och slit som jag nu går igenom.
Sömnen är katastrofal just nu. Jag ska prata med läkaren, men jag är skeptisk mot att äta medicin. Det känns som jag blivit en pillertrillare. Har ni några tips?
Det jag själv inser att jag bör göra är att som rutin göra en avslappningsövning innan jag ska gå och lägga mig, yinyoga, meditation eller något liknande. Men blir det ett krav, då kommer det liksom inte bli gjort.
Inatt kan jag inte somna in. Andra nätter somnar jag men vaknar efter 1,5 h och ligger då oftast vaken i 3-4 h och somnar in på morgonkvisten.
Jag blir också ofta hungrig på natten, så jag vet inte om jag inte får i mig tillräckligt med mat på dagarna. Aptiten har ju försvunnit till stor del. Nu tycker jag att jag har mer normal aptit än tidigare. Jag äter regelbundet men kan nog bli bättre med mellanmålen.
Det var ett tag sedan jag skrev något om jobbet. Jag väntar på samtal från chefen. Men jag känner behov av att få plocka ihop mina privata pinaler på jobbet, hämta mina sköna skor och förhoppningsvis mina slipade solglasögon som jag inte hittar någonstans här hemma. Det är enormt jobbigt att åka till jobbet, det känns verkligen svårt. Men nu har en vän erbjudit sig att följa med och det känns så bra. Jag tog tacksamt emot hjälpen och nu har vi satt ett datum.
Det är ett par veckor fram i tiden, men det gör inget, det blir i alla fall av då. Nu funderar jag på om jag ska kontakta chefen redan nu och berätta när jag kommer eller om jag ska avvakta lite och se om hon hör av sig. Det är ju ingen brådska eftersom det som sagt ligger ett par veckor fram i tiden.
Oförmögen att fatta beslut känns det som.
Jag vet inte heller vad som är bäst, att glida in obemärkt (vilket är omöjligt i ett kontorslandskap) eller komma när alla är förberedda på att jag kommer. Båda scenariorna känns jobbiga. Man vill bli sedd och samtidigt vill man inte bli sedd. Har ni några tankar om det?
Jag har nog ett par lager kvar innan jag till fullo förstår vad som hänt mig och hur det kommer påverka mig och mitt liv framöver. Men tills nästa lager är redo att skalas får jag göra det bästa med det jag har just nu.
Ett lager lök betyder både kaos, förvirring och sorg men också insikt och tillförsikt att jag en dag kommer få tillbaka något värdefullt efter allt skit och slit som jag nu går igenom.
Sömnen är katastrofal just nu. Jag ska prata med läkaren, men jag är skeptisk mot att äta medicin. Det känns som jag blivit en pillertrillare. Har ni några tips?
Det jag själv inser att jag bör göra är att som rutin göra en avslappningsövning innan jag ska gå och lägga mig, yinyoga, meditation eller något liknande. Men blir det ett krav, då kommer det liksom inte bli gjort.
Inatt kan jag inte somna in. Andra nätter somnar jag men vaknar efter 1,5 h och ligger då oftast vaken i 3-4 h och somnar in på morgonkvisten.
Jag blir också ofta hungrig på natten, så jag vet inte om jag inte får i mig tillräckligt med mat på dagarna. Aptiten har ju försvunnit till stor del. Nu tycker jag att jag har mer normal aptit än tidigare. Jag äter regelbundet men kan nog bli bättre med mellanmålen.
Det var ett tag sedan jag skrev något om jobbet. Jag väntar på samtal från chefen. Men jag känner behov av att få plocka ihop mina privata pinaler på jobbet, hämta mina sköna skor och förhoppningsvis mina slipade solglasögon som jag inte hittar någonstans här hemma. Det är enormt jobbigt att åka till jobbet, det känns verkligen svårt. Men nu har en vän erbjudit sig att följa med och det känns så bra. Jag tog tacksamt emot hjälpen och nu har vi satt ett datum.
Det är ett par veckor fram i tiden, men det gör inget, det blir i alla fall av då. Nu funderar jag på om jag ska kontakta chefen redan nu och berätta när jag kommer eller om jag ska avvakta lite och se om hon hör av sig. Det är ju ingen brådska eftersom det som sagt ligger ett par veckor fram i tiden.
Oförmögen att fatta beslut känns det som.
Jag vet inte heller vad som är bäst, att glida in obemärkt (vilket är omöjligt i ett kontorslandskap) eller komma när alla är förberedda på att jag kommer. Båda scenariorna känns jobbiga. Man vill bli sedd och samtidigt vill man inte bli sedd. Har ni några tankar om det?
Kommentarer
Med andra ord är nattätandet inget problem, eller något konstigt. I ditt sökande efter att må bättre tror jag det är bra att skilja på saker som kan vara något att förbättra och saker som kanske känns annorlunda men som kanske är bra trots allt. Jag vet, det är inte så lätt, men kanske kan du förlika dig med att du är en människa med stort energibehov just nu och fortsätta äta när du är sugen utan att intellektualisera kring det?
Angående jobbsituationen är mitt tips: ringer chefen kan du nämna du har dina favoritskor kvar och hoppas hämta dem inom en inte allt för avlägsen framtid (säg inte när) - när dagen sen kommer så hör av dig samma dag med ett email- säg du har vägarna förbi och hämtar lite saker.
För om du gör en stor plan och dagen kommer då kan du inte strunta i det på samma (nyttiga) sätt som du kan göra om du inte bokat in det 100%.
Du förtjänar och behöver den där spontana kanske-gör-jag-det-kanske-gör-jag-det-inte-inställningen!
Då slipper du tänka på DET också. :)
Sen kan man också få sömnproblem av lågt blodsocker som leder till att stresshormoner utsöndras på natten så t.ex. så t.ex. en kopp guldmjölk (gurkmeja (gurkmejapasta- gurkmeja kokad tillsammans med svartpeppar), mandelmjölk/kokosmjölk, lite kokosolja, en nypa himalayasalt och eventuellt lite honung kan vara bra vid sänggående för att hålla blodsockret och elektrolytbalansen stabilt under natten.
Hoppas sömnen blir bättre! jag vet hur hemskt det är att inte få sova <3
När det gäller jobbet har jag tyckt att det varit jättejättejättejobbigt att åka dit (att ens tänka tanken var jobbig). I januari bröt jag samman på parkeringen när jag kom dit, senare grät jag när jag åkte därifrån eller kom hem. Nu är jag där flera dagar i veckan och det är liksom... inget speciellt alls. Kollegor vet varför jag är sjukskriven, varför jag är där men inte jobbar osv. Första tiden var det jobbigt att ens säga hej, ville inte prata med någon och jag visste inte vad jag skulle svara när någon sade att det var kul att se mig. "Eller hur??" svarade jag någon gång och undrade själv varför jag sade så :-p Det sägs ju att ju längre tid det går desto svårare kan det bli och jag tror att det kan stämma. Bara att kliva över tröskeln liksom. Idag kändes mina två timmar som ynkligt lite, jag småpratade med folk och tänkte att det blir fint att komma tillbaka på måndag. Så hade jag inte kunnat tänka för några veckor sedan bara.
Det kan vara svårt att ta det där första klivet, innanför dörren, men det kan gynna dig på längre sikt när du ska tillbaka nästa gång. Om så bara för att stå där en minut, nästa gång 5 minuter... Jag hoppas att det går bra. Jag förstår verkligen hur du känner <3 Att ha en vän med sig kan vara en bra idé. (Jag hade en gång med mig barnen bara för att folk skulle undvika att hålla kvar mig för att småprata, men det hjälpte mig att ta mig dit och hem istället för att skicka intyg med posten)
Tack Linnea för din berättelse, min situation ser lite annorlunda ut då jag inte förväntas komma tillbaka på bra lång tid, därför drar jag mig säkert extra mycket för att åka dit. Sen har jag inte fått något stöd i att komma dit och hälsa på under de månaderna som gått heller. Det var skönt när läkaren sa att det faktiskt inte enbart är mitt ansvar. Nu behöver jag åka dit och avsluta lite och det är ett behov jag har att få ta med mig mina saker hem och så.
Känner igen känslan att blivit en pillertrillare, den är inte så angenäm Jag åt sömnmedel under min akuta fas som varade i över två månader, Bipacksedeln var hemsk, narkotikaklassad medicin som skulle skrivas ut med försiktighet då den var stark beroendeframkallande Jag var skit rädd att jag skulle bli beroende men kände jag har inget val.Plötsligt en kväll kände jag att nu behöver jag inte den här längre och slutade tvärt utan några problem. Men det är självklar att finns det andra sätt att kunna sova så är det betydligt mycket bättre, men just då hade jag inget att välja på.
Vet hur det känns med sömnlösa nätter och förstår din oro rörande augusti, hur det påvekar. Men sådant har läkarna stenkoll på.
Hoppas du får en lugn och rofylld helg med din familj. Kramar
Men, jag förstår att situationerna ser olika ut. Oavsett så håller jag tummarna för att det känns ok för dig när du väl åker dit.
Hoppas verkligen det löser sig och att allt känns okej vad du än bestämmer sig för. Alla styrka!!