Om ett sviktande självförtroende
När mitt självförtroende sviktar gör jag saker jag blir glad och boostad av. Jag lyssnar på bra musik. Pratar med en vän. Jag lyssnar även på en pod som heter Fannys förebilder, den blir jag alltid så pepprad av. På riktigt pepprad av "att ingenting är omöjligt" så länge man vågar pröva och jobbar hårt. Misslyckas är en del av livet. Hårt arbete och en stor portion mod så är inget omöjligt.
Avseende kursen får den kreativa processen ha sin gång. Jag är fullt medveten om att jag kanske totalt misslyckas. (det kommer i så fall bli en mycket bra erfarenhet för mig) Men jag vågar iaf pröva.
Jag är även medveten om att jag kanske inte når de personer jag tänker är min målgrupp. Eller att innehållet inte kommer uppfylla personernas förväntningarna. Men jag hoppas att någon kommer känna, wow vad intressant. Men är gensvaret svalt gör det inte så mycket, det är bara en indikator på att jag behöver justera ett och annat.
Jag ljuger dock om jag skulle säga att inte självförtroendet skulle få sig en törn. Det kommer säkert att hända. Men jag är stark nog att klara det. Feedback är viktigt för att utvecklas. Jag som hela mitt liv varit rädd för att misslyckas behöver tillåta mig själv att misslyckas i större grad. Och stå ut med den sjukt jobbiga ovissheten och oron.
Det bor en entreprenör i mig men jag har aldrig vågat ge den fritt utrymme. Men det bor också en sådan som vill ge upp vid motstånd. Den har heller inte fått utrymme. För den som är starkast i mig är den som genomför och levererar.
Det var nog den som fick mig att springa förbi alla symptom på långvarig stress. Det är den jag numera är väldigt vaksam mot. Kommer den och säger, äh det är bara att köra på, du fixar det, det löser sig det andra. Då blir jag väldigt fundersam och börjar ta in vad andra i min kropp säger.
Hur känns kroppen, hur sover jag, hur är mitt humör, vilka tankar dyker upp? Vilka känslor medför det?
Var kan jag skapa tid för återhämtning?
Då stannar jag upp.
Det är väl skillnaden nu och då.
Jag jobbar konstant med att finna balans mellan alla viktiga delar i mitt liv. Att ge mig själv tid till återhämtning. Att stå ut med obehagliga känslor etc etc.
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli klar med det.
Fröken F
Avseende kursen får den kreativa processen ha sin gång. Jag är fullt medveten om att jag kanske totalt misslyckas. (det kommer i så fall bli en mycket bra erfarenhet för mig) Men jag vågar iaf pröva.
Jag är även medveten om att jag kanske inte når de personer jag tänker är min målgrupp. Eller att innehållet inte kommer uppfylla personernas förväntningarna. Men jag hoppas att någon kommer känna, wow vad intressant. Men är gensvaret svalt gör det inte så mycket, det är bara en indikator på att jag behöver justera ett och annat.
Jag ljuger dock om jag skulle säga att inte självförtroendet skulle få sig en törn. Det kommer säkert att hända. Men jag är stark nog att klara det. Feedback är viktigt för att utvecklas. Jag som hela mitt liv varit rädd för att misslyckas behöver tillåta mig själv att misslyckas i större grad. Och stå ut med den sjukt jobbiga ovissheten och oron.
Det bor en entreprenör i mig men jag har aldrig vågat ge den fritt utrymme. Men det bor också en sådan som vill ge upp vid motstånd. Den har heller inte fått utrymme. För den som är starkast i mig är den som genomför och levererar.
Det var nog den som fick mig att springa förbi alla symptom på långvarig stress. Det är den jag numera är väldigt vaksam mot. Kommer den och säger, äh det är bara att köra på, du fixar det, det löser sig det andra. Då blir jag väldigt fundersam och börjar ta in vad andra i min kropp säger.
Hur känns kroppen, hur sover jag, hur är mitt humör, vilka tankar dyker upp? Vilka känslor medför det?
Var kan jag skapa tid för återhämtning?
Då stannar jag upp.
Det är väl skillnaden nu och då.
Jag jobbar konstant med att finna balans mellan alla viktiga delar i mitt liv. Att ge mig själv tid till återhämtning. Att stå ut med obehagliga känslor etc etc.
Jag tror inte att jag någonsin kommer bli klar med det.
Fröken F
Kommentarer