En ny idé / tanke tar form
Senhösten 2015 var kulmen på flera år av stress, höga krav och låg tilltro till mig själv. Jag led psykiskt och fysiskt. Jag var en spillra av mig själv. Jag hade slutat skratta. Slutat umgås med mig själv och andra. Jag längtade mer och mer bort. Varje minut jag kunde hade jag lurarna i öronen och lyssnade på böcker. Varje krav var mig övermäktigt. Min kropp kändes gammal, trött och sliten. Jag hade så mycket olika krämpor. Sömnbehovet var omättligt. Jag kunde sova hur mycket som helst men blev ändå inte pigg. Att pendla var kämpigt. När jag körde på motorvägen var jag alltid nära att somna. Det tog all min energi att hålla mig vaken. På jobbet jobbade jag på och försökte maskera att jag mer och mer höll på att tappa kontrollen. Hjärtat klappade fort på morgonen när jag skulle iväg till jobbet. Jag hade tunnelseende. Kissade flera ggr i timmen, men var ändå lika kissnödig igen. Sötsuget var enormt.
Jag maskerade även mot mina närmaste att jag inte alls mådde dåligt. Att jag bara var trött. Att det skulle bli bättre. Men det är klart de såg att jag bara var en spillra av mig själv. Jag kämpade så hårt, hela tiden i motvind. Hela tiden skrek min kropp och mitt psyke till mig att sluta, du orkar inte mer. Men jag lyssnade inte.
Jag har sjuka samvetskval mot min dotter vid denna tidpunkt. Då jag inte orkade vara med henne heller. Jag kan inte ens tänka på det utan att det äter upp mig.
Resten är historia - akut stressymptom - utmattningssyndrom - medicin - terapi - stressgrupp - mindfullness - massage - skogsnärvaro - nytt barn - föräldraledig - pröva på jobb - jobb på 50-60%
Vad lärde jag mig om mig själv? Vilka "sanningar" hade jag levt efter?
Att jag är värd det jag presterar.
Att jag inte får vara obekväm.
Att jag alltid har fel.
Att jag inte är så bra som jag ibland tycks tro
Att jag inbillar mig saker - egentligen är jag en pajas
Snart får de reda på att min idé är helt galen - de kommer på mig - förstår hur knäpp jag är egentligen.
Att jag har givit allt och att jag inte har något mer att ge.
Att jag är rädd för att göra andra besvikna.
Att jag är rädd för att ha rätt om att jag är en pajas.
Jag vågar därför inte misslyckas. Och då inte heller pröva mina vingar.
Du måste kompensera för allt dumt du gjort
Ingen älskar mig på riktigt - det förtjänar inte jag.
Du är ful och att du inte tränar gör dig ännu fulare.
Dessa tankar som genomborrade alla mina handlingar tog ett bra tag för mig att att orka lyssna på. Länge trodde jag att mitt huvud var rätt tyst, men jag hade gett dem alla munkavlar. Men det hjälpte inte eftersom deras viskande röster ändå påverkade mina känslor om mig själv och mina handlingar. Dessa tysta men ytterst närvarande tankar dränerade mig.
Varje gång jag fick feedback på något som var ett ifrågasättande eller ren kritik, gick hela min kropp igång eftersom alla de där tankarna ändå hade rätt. Jag skämdes, mådde dåligt, ville fly min egen kropp. Jag fylldes av ett sådant fruktansvärt självhat som helt golvade mig. Jag ville sluta existera.
Utåt sätt visade jag upp helt andra egenskaper. Vad jag önskar att de där goda egenskaperna hade nått ner i djupet av mig, rotat sig där, gjort mig lugn och trygg. Men den här tydliga skillnaden på mellan hur jag såg ut att må och hur jag verkligen mådde var stor, enormt stor.
Det förstod jag först efter att ha varit där nere och krälat på bottnen. Jag var ingen clown. Ingen pajas. Jag försökte bara överleva. Jag försökte febrilt visa upp den jag ville vara men mitt inre hängde inte med. Och jag hade absolut ingen medkänsla med mig själv utan jag dömde mig själv så hårt.
När allt det svarta började dränera mig så pass mycket att masken föll, då började min akuta stress. När mitt minne inte fungerade
När jag hade minnesluckor
När jag inte kunde svara i telefon längre på grund av starkt obehag
När jag inte mindes människor jag träffat i jobbet
när jag inte kunde prata utan att stamma
När jag inte hade koncentration längre att lyssna med någon
När mina armar var så trötta och tunga att de inte kunde lyftas
När min rygg inte längre ville bita ihop och fortsätta
När jag inte längre stod ut med min sambos andetag i sängen bredvid mig
När alla ljud gjorde ont i öronen
När jag tappade synen, var ljuskänslig och det kändes som att konstant ha grus i ögonen
När mina ben, armar, rygg, nacke och mage bara sa stopp. Inget fungerade längre.
Då lyssnade jag inte heller utan fortsatte lite till.
Då min migrän blev så allvarlig att jag hade episoder varje vecka där jag bara kunde ligga ner i ett svart rum. Så många gånger jag tänkte nu dör jag. Inte ens då sa jag stopp - jag orkar inte mer.
Nej det var efter en vecka när jag sjukskrev mig och jag hela veckan hade ångest för när jag skulle tillbaka till jobbet som jag kontaktade vårdcentralen och fick en akuttid. Jag gick dit och grät mig igenom besöket. Upprepade orden - jag är så trött, så trött.
Resten är historia - akut stressymptom - utmattningssyndrom - medicin - terapi - stressgrupp - mindfullness - massage - skogsnärvaro - nytt barn - föräldraledig - pröva på jobb - jobb på 50-60%
Nu vill jag dela med mig av det som varit verksamt för mig.
Som har bidragit till att jag idag jobbar 50-60% och mår hyfsat bra.
Jag kan säga att de där tankarna fortfarande finns hos mig, men jag har boostat mig själv med en massa medkänsla och omtanke med mig själv. Idag kan jag se vad som är på väg att hända med andra ögon. Jag har lärt mig att livet går upp och ned. Det kommer tuffare perioder i livet. Jag öppnar upp oftare och visar den där rädda lilla människan som finns inom mig. Jag förstår nu att det jag tänker inte är sanning. Jag ser mina tankar som varningsklockor - oj oj nu behövs mer återhämtning.
Det sättet som jag tänkt dela med mig av mina erfarenheter är via en webbkurs. Den kommer skickas ut via mail till de som klickat i intresse via en annons. Kurstillfällena kommer alltså dimpa ner i din mailbox med ett par dagars mellanrum.
Under processen med den här kursen har jag gått igenom alla stadier av ångest, något som jag även komma ta upp i kursen. Så det ger väl ett slags bevis på att vi aldrig blir klara. Vi möter yttre och inre motstånd, vi golvas av rädslor och sedan tar vi oss upp igen och kämpar vidare.
Jag kommer rikta min kurs till de som har varit utmattade och är påväg tillbaka till arbetslivet.
Till de som har hopp och till de som saknar hopp, till de som styrs av sin rädsla för att aldrig vara tillräckligt bra. Till alla som inser att arbetslivet inte är uppbyggt på ett sätt som ger oss förutsättningar för att livet i övrigt ska fungera. Till alla med existensiell ångest som oroas över att människans tillvaro på jorden kanske saknar mening.((Det där sista brottas jag med, kanske ingen annan gör...))
Jag vill att mina kursdeltagare ska känna att någon bryr sig, förstår vad de varit med om, förstår vilken åverkan det kommer ha på deras liv framöver. Jag vill att de ska känna att de tagit några steg närmre det mål de själva har. Att de får med sig något bra i ryggsäcken som de kan plocka fram och ta del av när de behöver.
Jag vill att de ska känna sig själva lite bättre, ha kramat om sig själva och fortsättningsvis kommer sträva efter att ta beslut med respekt för sig själva.
Vara sin egen kapten på skutan som heter Livet.
Fortsättning följer...
Fröken F
Kommentarer
Vilket innehåll skulle du vara intresserad av?
Visst kan det vara bra att lära sig en del om återhämtning och att inte pressa sig själv så hårt. Och visst vill jag göra vad jag kan för att bli frisk igen. Men jag ser det till stor del som en olycka och en följd av tråkiga erfarenheter och har inte så mycket att bidra med.
Din feedback skulle vara ovärderlig för mig!