En känslighet som inte lämnar mig
Jag har mått oförskämt bra länge nu. Det glömmer jag så lätt när jag nu sitter med ångest enda upp i halsen. Jag är i en förändringsprocess från heltid mammaledig till mammaledig + timanställning. Planeringen är att lilla E ska börja förskolan under våren. Både jag och min sambo är i samma träsk, vi kravlar runt och känner att måstena hopar sig. De allra flesta nätterna sover jag inte många sammanhängande timmar.
Nu har jag varit på anställningsintervju och lämnat in registerutdrag, varit på informationsmöte och skulle skrivit på anställningspapper om de hade varit klara med löneanspråket. Och jag sitter där på kontoret, ett av många kontor i vårt land och får sådant ångestpåslag att jag blir alldeles matt. Jag är fortfarande enormt känslig för krav och förväntningar.
Arbetet handlar om att vara en avlastning för föräldrar samt följa med på aktiviteter utanför hemmet. Men på kontoret frågar kvalitetssamordnaren om jag inte skulle kunna skriva genomförandeplanen. NEJ. Men där sitter jag och ler men säger inte JA iaf. Tänker det slingrar jag mig ur senare. Jag har inte betalt för att skriva genomförandeplanen. Och nej jag kan inte gå tillbaka till uppgifter som påminner om mitt gamla jobb.
Inte utan att komma hem och tänka på döden som en skön och välförtjänt utväg när det är dags. Inte så att jag skulle avsluta livet själv, utan mer att jag kommer vara tacksam den dagen den är här. Tankar som att jag inte kan leva i denna värld. Att det inte finns plats för mig här. Att jag kommer behöva anpassa mig igen... och vad händer då. Jag mår illa av bara tanken.
Jag kan stoppa tankarna med att påminna mig om att tankar bara är illusioner. Men det återstår fortfarande en framtid som är oviss. Oro för ekonomi, oro för att inte kunna det som förväntas. Oron/ ångesten sitter i magen, i humöret, i migränen, i muskelspänningarna och i den icke existerande sömnen. Och rädslan för att bli riktigt dålig igen och se nattsvart på allting. Den ständiga rädslan. Jag testar att ta den lite i handen och försöka se den i ögonvrån. Tänka att den är en del av mig nu och kommer vara det framöver.
Jag påminner mig om att det handlar om max 28 timmar i månaden. Jag påminner mig om att jag inte kommer arbeta på kontor med akademiker. Jag påminner mig om att ingenting har förändrats förutom att jag kommer vara hemifrån några fler timmar. Jag påminner mig om att jag kommer trivas med det. Och så småningom kommer det kännas i hushållskassan.
Nu har jag varit på anställningsintervju och lämnat in registerutdrag, varit på informationsmöte och skulle skrivit på anställningspapper om de hade varit klara med löneanspråket. Och jag sitter där på kontoret, ett av många kontor i vårt land och får sådant ångestpåslag att jag blir alldeles matt. Jag är fortfarande enormt känslig för krav och förväntningar.
Arbetet handlar om att vara en avlastning för föräldrar samt följa med på aktiviteter utanför hemmet. Men på kontoret frågar kvalitetssamordnaren om jag inte skulle kunna skriva genomförandeplanen. NEJ. Men där sitter jag och ler men säger inte JA iaf. Tänker det slingrar jag mig ur senare. Jag har inte betalt för att skriva genomförandeplanen. Och nej jag kan inte gå tillbaka till uppgifter som påminner om mitt gamla jobb.
Inte utan att komma hem och tänka på döden som en skön och välförtjänt utväg när det är dags. Inte så att jag skulle avsluta livet själv, utan mer att jag kommer vara tacksam den dagen den är här. Tankar som att jag inte kan leva i denna värld. Att det inte finns plats för mig här. Att jag kommer behöva anpassa mig igen... och vad händer då. Jag mår illa av bara tanken.
Jag kan stoppa tankarna med att påminna mig om att tankar bara är illusioner. Men det återstår fortfarande en framtid som är oviss. Oro för ekonomi, oro för att inte kunna det som förväntas. Oron/ ångesten sitter i magen, i humöret, i migränen, i muskelspänningarna och i den icke existerande sömnen. Och rädslan för att bli riktigt dålig igen och se nattsvart på allting. Den ständiga rädslan. Jag testar att ta den lite i handen och försöka se den i ögonvrån. Tänka att den är en del av mig nu och kommer vara det framöver.
Jag påminner mig om att det handlar om max 28 timmar i månaden. Jag påminner mig om att jag inte kommer arbeta på kontor med akademiker. Jag påminner mig om att ingenting har förändrats förutom att jag kommer vara hemifrån några fler timmar. Jag påminner mig om att jag kommer trivas med det. Och så småningom kommer det kännas i hushållskassan.
Kommentarer
Den sista paragrafen är väldigt smart tror jag. Titta bara på eländet och säg "Nu är jag rädd." Du är inte din rädsla dock, det är din gamla stenåldershjärna som försöker hjälpa dig genom att blinka varning, den har inte anpassat sig till dagens samhälle eller till dig. Men du tränar den genom att sitta där och säga "det här är min gamla ångest på besök. Hej ditt gamla skrälle." Så småningom kommer den blinka svagare och tänka "jaha det var visst ingen fara på taket ändå." Det är en långsam process. Mvh: sitter i samma båt fast utan löfte om klirr i kassan ännu