We can't do it!

Se denna om unga kvinnor som blir utmattade: We Can't do it!

Jag känner igen så sjukt mycket. Och får en tanke att jag ändå inte riktigt begripit hur sjuk jag var. Att det verkligen hände mig. Att jag fortfarande lever med sviterna av det. Att jag kanske kommer göra det hela livet.

2015 är året som går som mitt livs riktiga skitår. Jag minns hur jag försökte leta anledningar utanför mig själv när det egentligen handlade om att jag var så förbannat trött att jag inte orkade, jag hade inget filter mot motgångar längre. Jag kände mig som en så tråkig människa plötsligt. Men det var ju för att jag inte stod ut med ljud och ljus på samma sätt. Och min hjärna förstod inte längre vad andra sa. Jag tappade förmågan att förstå och utrycka mig. Jag började stamma. Aldrig tänkte jag tanken att jag driver mig till en avgrund - det är stressrelaterat. Nej jag slog på mig själv och fördömde omgivningen.

Migränen som golvade mig. Känselbortfall i ansiktet och händer. Smärtan i nacken, axlar, höfter och ländrygg. Började redan 2013 när jag kom tillbaka från min första föräldraledighet. Symptomen smög sig på för att 2014 och 2015 bli vardag att leva med minnesbortfall, smärta, likgiltighet. 2014 då vi lyckades med att göra verksamhet av vårt projekt. Men jag kände ingen stolthet, ingen glädje. Bara likgiltighet och som att jag var en hycklare. Jag bytte jobb och det var början på slutet. Jag bara presterade för att kunna göra nästa grej. Ständigt i rörelse, aldrig stanna upp. Att kissa tog för lång tid. Att äta tog för lång tid. Att sova var svårt när man vaknar vid 01 eller 02, 03 eller 04 och inte kan somna om.

Fyfan. Jag får aldrig glömma. Apropå att ha för mycket aktiviteter om dagarna har jag nu legat i soffan under en gosig filt och sett ovanstående avsnitt samt bloggat undertiden minstingen vilat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid