Super mom

Japp det är jag. Jag ligger för andra dygnet inlagd med min son som har lunginflammation. Han har sondmatning och syrgas kopplat på sig. Samt en sladd som mäter puls och syresättningsnivå. Den piper när värdet sjunker under 87%, tro mig den har pipit ofta. 

Han har varit sjuk drygt en vecka. Pipig andning, hög feber. Hans allmäntillstånd förvärrades i onsdags då han slutade helt att vilja ha mat och vätska förutom amning. Produktionen har dock börjat klinga av. Vi var igår till barnakuten på dagen, då var de inte speciellt oroliga, men han fick inhalera ventoline, luftrörsvidgande och Kåvepenin för begynnande öroninflammation. 

Vid 23:30 samma dag upplevde jag att han hade svårt att andas och hostade mycket. Vi gav honom ventoline oralt och konstaterade att han fortf hade feber trots alvedon. Ringde 1177 och sedan 112. Ambulans kom, konstaterade att det ej var ett livshotande tillstånd men att vi var välkomna att följa med. Kändes helt surrealistiskt att spegla sig i deras lugn. Som vi verkligen var två som ringt i onödan. 

Men vi följde med. Väl på akuten visade det sig att hans feber stigit till 40,2. Han var slö, svår att få kontakt med och ledsen. Men sänkan var inte farligt hög och det visade sig att han inte var uttorkad men låg på gränsen. 

Först sa läkaren att hon tyckte vi kunde åka hem. Och komma tillbaka följande morgon. Men sedan stack hon in huvudet och sa att hon ändrat sig och att vi skulle bli inlagda. 

Väl på avdelningen sjönk syresättningen till 82% och han fick syrgas. Sedan dess har de bytt till en grimma med mer tryck i. Nästa steg är en med ännu mer tryck. Den pressar ner syret i lungorna, men då flyttas vi till intensivvårdsavdelningen. 

Igår natt skrek han sig blå, bokstavligt talat i typ tre timmar. Han var otröstlig, gav ingen kontakt. Och jag kände mig så maktlös. Imorse likadant, vid lunchtid var det hemskt. Jag stod nästan inte ut. Vi grät ikapp. Han ville bara ha bröstet, men bröstvårtorna var ömma. Och jag längtade tills min sambo kom. 

Han kom vid 13-tiden och stannade ända till kl 19:00 och så mycket enklare det är att dela sin oro & ha tillgång till en famn till. Läkaren sa att vi troligtvis blir kvar över helgen. Och när sambon åkt och helvetet med en otröstlig son började igen kände jag att hur ska det gå att ha nätterna ensam med honom. 

Landade här och nu och att det måste lösa sig. Man orkar mer än vad man tror. Det är survival mode på. Kraschen kommer sen. 

Men nu ligger jag här och skriver. Rättar till syrgasgrimma, trycker av ljud, larmar på personal. Och på något konstigt sätt har jag fullt upp så jag håller känslorna i schack. Men magen har knutit sig och käkarna pressas samman. Huvet har blivit blankt och inget annat betyder något.

Super mom har intagit min kropp.

Kommentarer

Sån himla supermom <3 <3 <3
Tant H sa…
Såg på facebook att Elis varit sjuk men skriver hellre i detta forum. Så skönt att han piggat på sig och orkar fira sin födelsedagen.

Ja, vad kommer kraften ifrån då oron över ens barn styr hela kroppen och själen. Man blir stark som en oxe och sedan kommer tröttheten då oron släppt. Tänker på dig supermamma och många kramar

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid