Tankar om arbete

Igår fick jag hem min yrkestidning i brevlådan. I många år har jag antingen slängt den eller lagt den i att läsa-högen och sedan slängt den. Idag öppnade jag den och läste några artiklar. Jag har varit en stolt yrkeskvinna. Men idag känner jag ingen lust, jag känner bara hopplöshet. Det är fruktansvärt. Jag har tappat tron på vårt samhälle, på min yrkeskår, på vår organisation, på politikerna som bestämmer och på mig själv.

Det är dock nu beslutat att jag ska vara hemma med min son hela året ut, så det är inte så viktigt för mig att tänka på jobb ännu. Men det är ett bekymmer att jag ändå tappat tron. Jag brinner inte längre.

Att få sova hela nätter är ett minne blott. Brukar max bli 6 timmar uppdelat i 2 timmarsintervaller. Och under dessa intervaller drömmer jag de mest märkliga arbetsrelaterade drömmarna.

Jag smakar på tanken att unna mig att pröva något helt annat när det är dags. Något där min utbildning såklart bidrar men inte arbeta inom något för mig bekant område. Jag fnular på att pröva personlig assistent eller elevassistent. Och definitivt inte heltid - helst börja på 50 % För att max arbeta 75%. - om ekonomin tillåter.

Hur ser ni som är utmattade på framtiden och ev yrkesval. Har ni funderat på sadla om?

Hälsningar Fröken F

Kommentarer

Tant H sa…
Fick också hem yrkestidningen men jag kastade den genast.Tänkte nu är jag ledig och då har jag inget intresse av att läsa en hel tidning som är arbetsrelaterad. Det tycker jag man ska ha arbetstid till.

Däremot läste jag en notis om hur polisen i Malmö planerar hur de ska samarbeta med kriminella ungdomar,deras föräldrar, föräldrar som blivit drabbade tex förlorat sina barn i kriminalitet och droger. Då kände jag att det finns hopp, det sociala arbetet lever trots allt.

Kan fortfarande brinna för mitt arbete, men inte för allt vad det innehåller och innebär. Men vissa frågor som jag tycker är viktiga. Det finns tyvärr alldeles för lite utrymme att få tänka utanför boxen.
Fröken F sa…
Tant H, du är så klok!!! Tack för att du gjorde att mitt dåliga samvete försvann att jag bara kastat tidningarna. Jag håller med dig om polisens projekt i Malmö, men tänk att det är polisen som gör det sociala arbetet?! Ska man behöva börja som kommunpolis för att få ägna sig åt socialt arbete på riktigt? Kramar

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest