Konsekvenser
Valborg flöt på, vi hade bestämt att bara a det lugnt hemma och inte ens besöka en brasa. Vi hade köpt hem alkoholfri findricka och sambon lagade till oxfilé. Vi fick oväntat besök i ett par dagar, det blev utöver våra planer som vi redan gjort. Vi finns där för våra närmsta i vått och torrt och så vill jag att det ska vara. Men det fick konsekvenser. Och jag menar inte att jag kan fortsätta undvika människor för att inte trigga hjärntröttheten. Utan det gäller att göra lagom och vila utan dåligt samvete. Dra ner på kraven. Och känna att det är okej att det blir konsekvenser. Jag kommer nog aldrig bli helt konsekvensfri, även när jag trodde jag var det, så fick det konsekvenser.
Jag menar alltså att jag inte vill ha något ogjort. Ingen ska behöva känna oj oj nu blev det för mycket.
För det gick ju bra. Jag är på benen fortfarande. Konsekvenserna som blev var att jag gick och vilade efter middagen på valborgsmässoafton, struntade i desserten, då jag var galet trött. Jag tog sovmorgon både måndag och tisdag. Vid vissa tillfällen hade jag öronpropparna i för att dra ner ljudintryck som blir med ett extra spädbarn i huset. Jag kände stress över att det var grejor överallt och fann mig själv plocka undan ofta, typ maniskt ställa in saker i skåp. Även gästens saker... Det är ett tecken när jag vill ha det cleant på bordet i köket och på köksbänken... För det har jag kanske en vecka om året allt som allt. Men när det stressar mig så jag inte står ut...
Jag var lite partypooper som stängde av musiken, som bad dottern sänka ljudet på Ipaden. För att hjärnan inte kunde formulera tankar i samma takt jag skulle prata. Jag har glömt ord - tacksam för en klok och smart femåring här hemma som kan avsluta mina meningar när jag fastnar på eeeeeeeh vad heter det nu igen.
Och glädjen och lugnet när gästen åkte hem idag. Lite skamfylld glädje. Men seriöst så "står jag inte ut" med människor flera dagar i sträck. Inte ens min ursprungsfamilj. Jag tankar energi i ensamhet och nu med min egen familj. Jag är en social person, men samtidigt är jag det inte.
Och hur kunde jag inte berätta för min vän i måndags att jag är friskskriven?? Hur kunde hjärnan bara selektera bort den viktiga informationen? Vilken underbar måndag vi hade dock. Alltså det är en lisa för själen att se när våra barn leker med varandra. Och att umgås med en annan barnfamilj som förstår att halva meningar, ofullständiga resonemang och umgänge i kaos kan vara något fint. Faktiskt det finaste som finns! Min son fick tanka er, sina faddrar. Och jag som fadder fick njuta av lilla Ds umgänge.
Tisdag blev det att avboka TAKK- utbildningen då jag vaknade med snuva och feber 10:30 när dottern väckte mig och frågade om jag skulle sova hela dagen. Gärna för mig. Så dagen har varit lugn. Jag kan bocka av semesteransökan, föräldraledighetsansökan från min mentala att göra lista. Annars har jag lyssnat på 3,15 podavsnitt idag.
Skäringer & Mannheimer x 2 - sjukt kul och underhållande
P3 Dokumentär - Black Metal morden
P3 Dokumentär - Bobby 0,15% lyssning idag. Det vänder sig i magen när jag tänker vad den lilla pojken fick utstå innan han tillsist misshandlades till döds av sin egen mamma och styvpappa. Jag lyssnade för ett bra tag sedan på nästan hela dokumentären, men de sista 17 min kunde jag inte lyssna till. Jag blev så arg, ledsen och berörd. Det var länge sedan jag var inne i appen och nu när jag gick in innan jag började lyssna på Skäringer & Mannheimer - resonerade jag med mig själv att jag inte behöver lyssna färdigt om Bobbys öde. Så jag tog bort den avbrutna lyssningen. Men när jag var klar med dokumentären om black metal morden i Norge, började den automatiskt spela upp den om Bobby. Först stängde jag förskräckt av, men sen kunde jag inte låta bli att lyssna. Jag blev låg med detsamma. Sedan kom familjen hem och jag stängde av. Saved by the bell, så att säga.
Mamman och styvpappan dömdes till 10 år i fängelse för att man inte kunde bevisa att de FÖRSTOD att misshandeln skulle leda till Bobbys död.... De är frisläppta nu. Ondskefull människa den där styvpappan. Mamman upplevde jag mest som svag och oförmögen.
Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det finns ondska i världen. Alla har inte samvete. För vissa personer är det lika tänkbart som det för mig är otänkbart att använda manipulation, våld och tortyr. Det är svårt för mig att förstå, jag måste erkänna det. Då har jag ändå arbetat med förövare, och när man gör det då ser man personen bakom handlingarna. Men begår man många onda handlingar så kanske man på riktigt är en ondskefull person. Annars brukar jag kunna skilja på handling och person. Men det finns gränser. Vissa personer faller i offrens skugga och blir ondskefulla utifrån sina ondskefulla handlingar.
Bobby var värd att få växa upp med personer som älskade och skyddade honom. Som tog hand om honom utifrån den utvecklingsvariation han hade. Som värnade om hans person och intressen. Som kramade om honom på kvällen när de sjöng hans favoritsång - blinka lilla stjärna. Bobby var värd att älskas och skyddas från tortyr och våld.
Och så ändrade detta blogginlägg helt karaktär i och med ett redovisande om den 0,15% lyssnade på pod. Mitt hjärta går sönder för alla Bobbysar i världen. Med de orden tackar jag för mig ikväll. På återseende.
Hälsningar Fröken F
Jag menar alltså att jag inte vill ha något ogjort. Ingen ska behöva känna oj oj nu blev det för mycket.
För det gick ju bra. Jag är på benen fortfarande. Konsekvenserna som blev var att jag gick och vilade efter middagen på valborgsmässoafton, struntade i desserten, då jag var galet trött. Jag tog sovmorgon både måndag och tisdag. Vid vissa tillfällen hade jag öronpropparna i för att dra ner ljudintryck som blir med ett extra spädbarn i huset. Jag kände stress över att det var grejor överallt och fann mig själv plocka undan ofta, typ maniskt ställa in saker i skåp. Även gästens saker... Det är ett tecken när jag vill ha det cleant på bordet i köket och på köksbänken... För det har jag kanske en vecka om året allt som allt. Men när det stressar mig så jag inte står ut...
Jag var lite partypooper som stängde av musiken, som bad dottern sänka ljudet på Ipaden. För att hjärnan inte kunde formulera tankar i samma takt jag skulle prata. Jag har glömt ord - tacksam för en klok och smart femåring här hemma som kan avsluta mina meningar när jag fastnar på eeeeeeeh vad heter det nu igen.
Och glädjen och lugnet när gästen åkte hem idag. Lite skamfylld glädje. Men seriöst så "står jag inte ut" med människor flera dagar i sträck. Inte ens min ursprungsfamilj. Jag tankar energi i ensamhet och nu med min egen familj. Jag är en social person, men samtidigt är jag det inte.
Och hur kunde jag inte berätta för min vän i måndags att jag är friskskriven?? Hur kunde hjärnan bara selektera bort den viktiga informationen? Vilken underbar måndag vi hade dock. Alltså det är en lisa för själen att se när våra barn leker med varandra. Och att umgås med en annan barnfamilj som förstår att halva meningar, ofullständiga resonemang och umgänge i kaos kan vara något fint. Faktiskt det finaste som finns! Min son fick tanka er, sina faddrar. Och jag som fadder fick njuta av lilla Ds umgänge.
Tisdag blev det att avboka TAKK- utbildningen då jag vaknade med snuva och feber 10:30 när dottern väckte mig och frågade om jag skulle sova hela dagen. Gärna för mig. Så dagen har varit lugn. Jag kan bocka av semesteransökan, föräldraledighetsansökan från min mentala att göra lista. Annars har jag lyssnat på 3,15 podavsnitt idag.
Skäringer & Mannheimer x 2 - sjukt kul och underhållande
P3 Dokumentär - Black Metal morden
P3 Dokumentär - Bobby 0,15% lyssning idag. Det vänder sig i magen när jag tänker vad den lilla pojken fick utstå innan han tillsist misshandlades till döds av sin egen mamma och styvpappa. Jag lyssnade för ett bra tag sedan på nästan hela dokumentären, men de sista 17 min kunde jag inte lyssna till. Jag blev så arg, ledsen och berörd. Det var länge sedan jag var inne i appen och nu när jag gick in innan jag började lyssna på Skäringer & Mannheimer - resonerade jag med mig själv att jag inte behöver lyssna färdigt om Bobbys öde. Så jag tog bort den avbrutna lyssningen. Men när jag var klar med dokumentären om black metal morden i Norge, började den automatiskt spela upp den om Bobby. Först stängde jag förskräckt av, men sen kunde jag inte låta bli att lyssna. Jag blev låg med detsamma. Sedan kom familjen hem och jag stängde av. Saved by the bell, så att säga.
Mamman och styvpappan dömdes till 10 år i fängelse för att man inte kunde bevisa att de FÖRSTOD att misshandeln skulle leda till Bobbys död.... De är frisläppta nu. Ondskefull människa den där styvpappan. Mamman upplevde jag mest som svag och oförmögen.
Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det finns ondska i världen. Alla har inte samvete. För vissa personer är det lika tänkbart som det för mig är otänkbart att använda manipulation, våld och tortyr. Det är svårt för mig att förstå, jag måste erkänna det. Då har jag ändå arbetat med förövare, och när man gör det då ser man personen bakom handlingarna. Men begår man många onda handlingar så kanske man på riktigt är en ondskefull person. Annars brukar jag kunna skilja på handling och person. Men det finns gränser. Vissa personer faller i offrens skugga och blir ondskefulla utifrån sina ondskefulla handlingar.
Bobby var värd att få växa upp med personer som älskade och skyddade honom. Som tog hand om honom utifrån den utvecklingsvariation han hade. Som värnade om hans person och intressen. Som kramade om honom på kvällen när de sjöng hans favoritsång - blinka lilla stjärna. Bobby var värd att älskas och skyddas från tortyr och våld.
Och så ändrade detta blogginlägg helt karaktär i och med ett redovisande om den 0,15% lyssnade på pod. Mitt hjärta går sönder för alla Bobbysar i världen. Med de orden tackar jag för mig ikväll. På återseende.
Hälsningar Fröken F
Kommentarer
Själv har jag börjat lyssna på, hör och häpna, typ Justin Bieber om dagarna istället för Coco Rosie och Imogen Heap för de är alldeles för känslosamma. Jag åker berg och dalbana med dem och när jag jobbar och under dagarna behöver jag ett positivt flow för att orka med allt. Men Bieber. Alltså jag SKÄMS lite haha
Vi tankade också så fint och ungarna var ju i sjunde himlen. Det vill gärna bli bra när vi ses, sen kände jag att jag ville vara mer behjälplig på andra vis men att få vagga lilla E tills han somnade och kolla på våra studsbollar till ungar var grymt. Att åka hem och alla var mätta och nöjda var en lyx jag ville ge tillbaka, men nästa gång då :) Och du är en toppenlady, som ställer upp för alla. Fattar precis lättnaden när ens zon blir en trygg lugn zon igen utan extra hänsynstagande. Men man är ändå glad man gjorde det, och jag tycker man måste ge cred när situationen dessutom involverar bebisar, i plural, och få det att gå runt med tillräckligt med sömn och allt. Det ÄR en speciell situation inte alla skulle tackla så bra som du.
Love you!