Att välja livet

Jag har ställt fram ett gjutet fat med stenar, snäckor och andra fina saker på. Det står mitt på köksbordet. Det ska få mig att sluta titta på mobilen vid matbordet. Det fungerar rätt bra. Det är bra att vila ögonen på något som inte är ett platt vitt bord. Dottern gillar det också, att plocka med stenarna, känna på de och lyssna till havet i snäckorna.

I söndags var både jag och min sambo så trötta. I lördags gjorde jag en utflykt till Stockholm med två vänner. Det var precis lagom vad jag orkade och vi hade trevligt. Men jag märkte av skillnaden. Att vistas ute, bland mycket folk gjorde min hjärna mycket trött. Jag hängde inte riktigt med i diskussionerna, men till slut släppte jag försöken att göra det också. Jag tänkte att jag duger även om jag sitter som en fågelholk innerst inne.

Igår var det grått grått grått. Jag kände att det var enormt skönt att jag inte hade en enda tid att passa. Jag tänkte inte tvinga mig själv att göra någonting. Jag började kolla på The Crown på netflix. Men sedan efter lunch när lilla E skulle sova bäddade jag ner honom i vagnen och tänkte jag går till soporna och tillbaka. Men väl vid soporna tänkte jag att jag kan gå lite längre. Och så blev det tillslut en runda på en timme.

Jag hamnade på kyrkogården och gick runt bland de som begravts 2010 och framåt. Jag landade i livet kan man säga. Även om livet ibland är svårt och deprimerande så är jag tacksam att jag lever. Tänk att inte få vara en del av det. Tänk att i unga år dö. Nej livet väljer jag. Och även om det låter lite konstigt så fällde jag några tårar där på kyrkogården och gick ändå med förnyad energi hemåt. Jag lever med allt vad det innebär- med rätt mycket ångest mellan varven. Men jag lever!


Kommentarer

<3 Jag har börjat lämna mobilen i ett annat rum, så gör samma som du just nu. Känns befriande för en internetknarkare som mig.

Apropå tårarna på kyrkogården... Ibland brukar jag och maken skratta mellan tårarna när något känts extra svårt och säga "man brukar ju säga att det ska kännas att man lever" och det är nog så. Det känns verkligen att man lever när man går igenom såna här saker. Och där har man ljusningen i det. Tacksamheten att man trots x och y ändå lever.

Vi saknar er. Och min stora tjej saknar din stora tjej jättemycket, det är mycket prat om henne hemma. :) Vill gärna ses snart men det är prat om att vi ska till Sthlm på lördag. Hade jag fått välja hade vi kommit o hälsat på om det passat, och tagit med en kladdkaka. Kram!

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid