Tankar för dagen

Jag har lyssnat till Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige och jag slås av hur privilegierad jag är. Jag är uppvuxen i medelklass. Men min mamma är uppvuxen i arbetarklassen. Mormor är uppvuxen på landsbygden i Norrland, ett syskon av tio. Flyttade hemifrån vid 16-17 årsålder, arbetade som städerska, kokerska och andra serviceyrken. Morfar är också uppvuxen i arbetarklassen, han hade 4 syskon varav ett dog när han var ung. Jag tror han dog i sviterna efter en lunginflammation om jag minns rätt. Morfar arbetade som plit och boxades i ring på fritiden. Han var snygg, det var mormor med, så vacker. Morfar och mormor träffades när de var i 20 årsåldern. De hade 20 år tillsammans innan det blev barn. Mormor hade hjärtfel som gjorde att hon blev tvungen att abortera bort barn för att själv överleva. Hon var en av de första i Sverige som fick en konstgjord klaff inopererad. Mamma var den första i hennes ursprungsfamilj som läste på universitet.

Pappa kommer från medelklass eller övre medelklass. Farmors mamma var hemma medan pappan hade fartyg som han seglade mellan Sverige och Tyskland bland annat med handelsvaror. Farmors pappa gjorde själv en klassresa då han kom från en fiskarfamilj som bodde på en liten ö på västkusten till att så småningom bli skeppare och äga som mest tre fartyg. Min farmor är uppvuxen i ett hus, med en anlagd trädgård, hon fick gå i skola och läsa vidare. Hon flyttade till Stockholm när hon var 19 år och läste på konstskola. Farmor arbetade senare som designer, lärare på konstskola och konstnär. Hon träffade farfar som då studerade till apotekare. Farfar var ensambarn, hans mamma var hemmafru och pappan arbetade som apotekare. De flyttade dit arbetet fanns. Farfar arbetade senare som ganska högt uppsatt chef på ett svenskt läkemedelsföretag.

Pappa är uppvuxen först i radhus i en förort till Stockholm senare i ett flådigt trevåningshus med strandtomt. Mamma är uppvuxen i arbetarbostäderna till ett av Sveriges största fängelser med högsta säkerhet och sedan i nybygd lägenhet.

När jag kom till världen studerade min pappa fortfarande medan mamma var den som arbetade och tillförde pengar till hushållet. De bodde tillsammans men det var viktigt för mamma att få vara självständig och inte beroende. Ha sin egna frihet, sitt egna liv och sin egen ekonomi.

På ett sätt blev jag kanske bryggan över klassgränsen. Jag vet inte om mina föräldrar någonsin pratade om klass eller om det som skavde förblev onämnbart. Men deras olika uppväxtvillkor bör ha påverkat deras relation, inte minst när de fick barn och själva skulle utveckla ett föräldraskap. Och inte minst i relation till svärföräldrar. Jag är övertygad om att det blev någon form av klasskrock. Den var dock inte oövervinnerlig.

Ibland känner jag mig mer tillhöra arbetarklassen även om jag tillhör medelklassen och kanske till och med övre medelklass. Ingen har någonsin diskuterat klass med mig när jäv växte upp så ärligt talat vet jag inte. Jag är uppväxt med att inte tala om klass. Varför vet jag inte. Är det skamligt? Är det rätt och riktigt att låtsas som att det inte finns klass? Var det på tapeten att inte placera människor i fack? Något jag har väldigt svårt med att acceptera när det görs. Men klass som strukturellt fenomen går inte att låtsas som att det inte finns.

Jag vet att jag är privilegierad. Vi var aldrig fattiga när jag växte upp. Även om jag ärvde kläder när jag var liten och lekte lekar som inte kostade pengar så fanns där en grundtrygghet. Det fanns ett skyddsnät som hade fångat även om det säkert fanns en ovilja att ta den sortens hjälp från svärföräldrar. Under tiden jag blev äldre fick mamma och pappa det bättre ställt och när min yngsta bror växte upp då hade vi det mer än stabilt. Han fick materiella saker som jag aldrig hade när jag var i hans ålder. Men jag blev kompenserad på andra sätt.


Jag vill vara tydlig med att jag inte har några sanningar. Dessa är mina tankar när jag precis avslutat Susanna Alakoskis bok. Jag vet inte ens om det är tillåtet att prata om klass. Jag känner mig okunnig.

Jag vet bara det som är berättat för mig. Jag vet bara det som skavde mellan mina föräldrar och mina föräldrar och svärföräldrar handlade om olika förutsättningar och olika förväntningar. Klumpiga uttalanden och i viss mån ignorans. Det som förde samman var kärlek och det som fick det att fungera var kris och utveckling, kommunikation, gemensamma intressen, vi barn och kärleken till familjen.
Tacksam för att mina föräldrar är ett par som fortfarande är gifta och lever tillsammans. Som trots olik bakgrund jämkat samman och hållit samman. Som är förebilder.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag