Hej igen

Det var alldeles för länge sedan. Jag funderar på om jag ska byta namn på bloggen, då jag inte har så mycket utmattningsrelaterat att skriva längre då jag lever i en ganska kravlös verklighet just nu. Den dagen jag ska börja återgå till ett arbetsliv kommer jag ha mer att skriva om just utmattning och återgång till arbete. Nu är jag mamma för hela slanten och mår bra. Jag har ganska lite ångest just och känner glädje igen. Jag kan smaka på ordet arbetsliv utan att få råångest. Jag har till och med varit inne på platsbanken och kollat lite annonser. Fantiserat lite. Mått bra. Men i sömnen drömt om stress igen. Hjärnan bearbetar fortfarande år av stress även om jag nu upplever mig lugn och harmonisk.

De senaste dagarna har varit maxade med aktiviteter för oss som familj. Och visst jag har varit trött och blivit irriterad. Men jag har inte varvat upp. Det ser jag ändå som positivt. Jag har tagit det piano och inte blivit överambitiös och sprungit runt som en duracellkanin och ta hand om alla andra. Jag har varit en lat sill i soffan med bebben och dottern, jag har tagit hand om mig.

Jag har fortsatt med min rogivande aktivitet broderi. Jag kör helt utan beskrivning, tanke och mål. Det blir vad det blir. Det är mest för återhämtning. Och det fungerar <3 Jag tar nästan alltid en daglig promenad ibland blir det två på dagen, men då är det för att få bebben att sova. Inte för att jag har någon hets att gå ner i vikt eller något sådant. Ibland kommer tanken att jag vill kolla upp hur långt jag går. Men jag har inte kollat upp det för det triggar mitt ohälsosamma beteende. Jag behöver inte veta. Jag behöver bara gå ut och må bra liksom. Annars blir det så småningom en stress att jag inte tar längre rundor, att jag inte går fortare etc.

Jag tränar på att inte ha kontroll, jag tränar på att vara lite i det blå, med gott samvete. Allt för att när yrkeslivet väl börjar vara så rustad det går att inte falla tillbaka i gamla mönster och vara tillräckligt stark att välja andra vägar än de invanda.

Sen vill jag skriva några ord om hur det är att vara mamma till ett barn med funktionsvariation. Jag tänker inte på det. I min värld är jag mamma till en underbar bebis, en underbar liten pojke som sprider så mycket glädje till oss, precis som vår dotter gör. Det är bara i vissa sammanhang jag känner mig speciell, och det är ingen rolig känsla. Jag vill inte inte känna mig speciell. Jag går inte runt och tänker på att min son har DS varje dag. För mig är han min pojke. PUNKT. Jag tror inte vi är redo att definiera oss som föräldrar till ett barn med funktionsvariation för det är inte där vi lägger fokus. Vi har fokus på den kärleken vi känner till vårt barn och den kärlek han ger oss tillbaka.

Det är aldrig roligt när andra definierar en åt en, sätter ord på känslor man inte känner eller dylikt. Det är inte så att människor gör det med flit eller för att vara dumma. Men ibland blir det fel. Vi är med i olika föreningar och forum men först och främst känner jag mig som en helt vanlig mamma till ett lika unikt barn som alla andra barn.

Jag ska försöka blogga lite oftare. Och fundera mer på att byta namn. Det tar emot att blogga om föräldraskap eller annat på en blogg som är avsedd att handla om utmattning. Men det kanske är en bra utmaning att det inte alltid behöver vara "var sak har sin plats" ibland får det vara rörigt och det är bra liksom.

Eller vad tycker ni?

Ta hand om er där ute!

Kram Fröken F


Kommentarer

Först ska jag säga bara: vad fin bloggen är!

Sen angående inlägget: underbar läsning. Du är så klok och fin. Jag gillar verkligen ordet funktionsvariation, det ska jag ta till mig och använda. Det känns mer öppet, smart och sant.

Om namnet på din blogg... tja... Utmattningsparentesen.... ag tycker nog å ena sidan att du lätt kan behålla namnet eftersom det är lite filosofiskt. En parantes i utmattningen. Fast om man inte känner man liksom bor i utmattningen och befinner sig i en parentes som cirkulerar kring den längre kanske man inte behöver ha utmattningen kvar i ordet.

Kanske du kan döpa om den ändå? Haha där var jag ju totalt ohjälpsam men ja, tanken var att JA du kan ha kvar titeln och JA du kan absolut döpa om den ändå.

De som följer din blogg följer den inte för att läsa doktorsavhandlingar om utmattning, det är att få hänga med på ett hörn "hur går det för dig som var utmattad" liksom, och kanske är vissa här för du skriver så bra.

Och kanske symboliserar ett namnbyte inget annat än att du tröttnat och då får man ju ändra. Själv är jag kanske lite för chillax med vad jag kallar min blogg, "halvblind fladdermus" var ju inte direkt ett catchy namn och speglar vare sig mitt liv eller de saker jag skriver om men jag gillade det då och jag orkar inte byta nu haha

KRAM och vad härligt att läsa lite mer i din blogg igen!!

Fröken F sa…
Tack! Ja visst är det ett snyggt tema, men dessvärre hittar jag inte hur jag kommer in i bloggen så jag kan uppdatera den. Snyggt men min utmattade hjärna är mycket förvirrad för tillfället. Jag bestämmer mig för att just nu inte ändra bloggens namn utan min egen presentation istället.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest