Friskförklarad:)
Äntligen är den dagen här som jag ärligt kan säga att jag aldrig trodde skulle komma. Att jag inte längre är sjukskriven. Jag mår bra, min vardag fungerar och jag har balans. Jag känner när det blir för mycket och jag lyckas balansera upp igen. Jag kör inte längre på. Jag tar hand om mig, jag ger mig själv återhämtning.
Nu är jag 100 % föräldraledig!
Sambon gav mig rosor <3 Superfina!
Första ggr när jag träffade min läkare tyckte jag hon sprang fram i korridoren till hennes rum och mina ben var som cement och jag var så trött. Det gjorde ont att gå de stegen fram som krävdes. Korridoren blev liksom längre och det kändes som jag aldrig skulle komma fram till det där rummet. Idag upplever jag inte att hon har något snabbt tempo. Jag går med lätthet i samma tempo som hon.
Det är en bild som stämmer överens om hur jag upplevde tiden i början och ganska långt in i min utmattning. Att alla andras tempo var stressat. Jag var så trött och kände mig som en sengångare jämfört med alla andra. Därför tog det också så mycket energi att vara med andra människor. Det var som att ha haft tv och radio på samtidigt som tre barn leker högljutt. Jag blev sjukt trött. Det var lättare att sluta umgås med människor.
På ett sätt har utmattningen gjort att man måste börja om. Vara 15 år och livrädd för att göra fel, inte klara av saker. Få ångest över att åka till platser som tidigare inte skulle gett mig ångest. Att få börja träna på basala sociala saker igen. Märklig känsla...
Men nu gör jag saker utan att ha kollat upp de i detalj. Jag gör och det löser sig. Folk är snälla och hjälper till och det löser sig alltid.
Ikväll lyssnar jag på Eva Svärd i P4 Karlavagnen, klok kvinna som har rest sig ur sitt utmatningshelvete och kan på ett fint och bra sätt prata om det hon varit med om. Du är så bra Eva! Kolla in Evas blogg! Jag känner igen tankegången om "inte ska jag", jag har det inte sämre än andra. Och vikten av att ha ett skyddsnät av anhöriga.
Hälsningar Fröken F
Nu är jag 100 % föräldraledig!
Sambon gav mig rosor <3 Superfina!
Första ggr när jag träffade min läkare tyckte jag hon sprang fram i korridoren till hennes rum och mina ben var som cement och jag var så trött. Det gjorde ont att gå de stegen fram som krävdes. Korridoren blev liksom längre och det kändes som jag aldrig skulle komma fram till det där rummet. Idag upplever jag inte att hon har något snabbt tempo. Jag går med lätthet i samma tempo som hon.
Det är en bild som stämmer överens om hur jag upplevde tiden i början och ganska långt in i min utmattning. Att alla andras tempo var stressat. Jag var så trött och kände mig som en sengångare jämfört med alla andra. Därför tog det också så mycket energi att vara med andra människor. Det var som att ha haft tv och radio på samtidigt som tre barn leker högljutt. Jag blev sjukt trött. Det var lättare att sluta umgås med människor.
På ett sätt har utmattningen gjort att man måste börja om. Vara 15 år och livrädd för att göra fel, inte klara av saker. Få ångest över att åka till platser som tidigare inte skulle gett mig ångest. Att få börja träna på basala sociala saker igen. Märklig känsla...
Men nu gör jag saker utan att ha kollat upp de i detalj. Jag gör och det löser sig. Folk är snälla och hjälper till och det löser sig alltid.
Ikväll lyssnar jag på Eva Svärd i P4 Karlavagnen, klok kvinna som har rest sig ur sitt utmatningshelvete och kan på ett fint och bra sätt prata om det hon varit med om. Du är så bra Eva! Kolla in Evas blogg! Jag känner igen tankegången om "inte ska jag", jag har det inte sämre än andra. Och vikten av att ha ett skyddsnät av anhöriga.
Hälsningar Fröken F
Kommentarer
Mrs Catglasses - hahah nä det glömde jag! Hjärnan var lite överhettad av alla intryck tror jag. Men hade vi börjat prata om sjukskrivningen då hade jag nog kopplat till att berätta om det :) Frisk men fortfarande uppe bland molnen ibland. <3