Personlig utveckling
Det händer så mycket positivt just nu i mig själv. Jag växer, utvecklas på riktigt. Jag är en bättre människa. Bättre på att ta hand om mig och andra, bättre i relation till hur jag var innan menar jag. Jag har fått nya insikter och en sådan är att jag är rädd för det mesta. Jag har alltid varit rädd för det mesta.
Fast att jag har utåt sett modig, van och kavat ut så har jag innerst inne känt mig liten, förvirrad och rädd. Jag har aldrig bejakat de känslorna förut. Jag har kört på och gjort saker för att det är så man gör. Man biter ihop. Man ger inte upp. Man bara gör utan att tänka så mycket.
Det har bidragit till att jag i viss mån blivit både modig och kavat, men på djupet har jag inte utvecklat någon inre trygghet eftersom jag inte bejakat mina grundkänslor. Hänger ni med i skillnaden mellan trygghet på utsidan och trygghet på insidan?
Nu sitter jag här och är på riktigt livrädd för att åka till grannbyn men har inga problem med att köra i storstan. På ett sätt känns det som jag är 15 år igen och tränar på att klara av sociala situationer. Fast nu med mycket större medvetenhet. Jag undviker inte men jag kör heller inte bara på. Jag bejakar min rädsla, bryter ner den, försöker förstå den, gör aktiviteten och kramar om mig själv efteråt.
För första ggr i mitt liv kan jag på riktigt känna mig både glad och stolt när jag klarar något som varit svårt. Tidigare har jag gjort samma resa utan att ge mig själv kredit på djupet, vem kan det som vägrar inse att det varit en bedrift. Man måste våga se sina inre känslor för att på riktigt kunna uppskatta sig själv och älska sig själv.
Så jag har kommit till insikt att jag är en liten glad men rädd skit. Men jag är också modig och stark. Det finns inga motsättningar, inget svart eller vitt. Vi är så mycket mer komplexa än så.
Det finns mer att skriva om denna sak. Men bebisen kallar på uppmärksamhet och magen kurrar efter mat. Vi har en solig tisdag skönt i kontrast till förra veckans gråa uppsyn.
Hoppas ni får en fin tisdag! Kramar
Fast att jag har utåt sett modig, van och kavat ut så har jag innerst inne känt mig liten, förvirrad och rädd. Jag har aldrig bejakat de känslorna förut. Jag har kört på och gjort saker för att det är så man gör. Man biter ihop. Man ger inte upp. Man bara gör utan att tänka så mycket.
Det har bidragit till att jag i viss mån blivit både modig och kavat, men på djupet har jag inte utvecklat någon inre trygghet eftersom jag inte bejakat mina grundkänslor. Hänger ni med i skillnaden mellan trygghet på utsidan och trygghet på insidan?
Nu sitter jag här och är på riktigt livrädd för att åka till grannbyn men har inga problem med att köra i storstan. På ett sätt känns det som jag är 15 år igen och tränar på att klara av sociala situationer. Fast nu med mycket större medvetenhet. Jag undviker inte men jag kör heller inte bara på. Jag bejakar min rädsla, bryter ner den, försöker förstå den, gör aktiviteten och kramar om mig själv efteråt.
För första ggr i mitt liv kan jag på riktigt känna mig både glad och stolt när jag klarar något som varit svårt. Tidigare har jag gjort samma resa utan att ge mig själv kredit på djupet, vem kan det som vägrar inse att det varit en bedrift. Man måste våga se sina inre känslor för att på riktigt kunna uppskatta sig själv och älska sig själv.
Så jag har kommit till insikt att jag är en liten glad men rädd skit. Men jag är också modig och stark. Det finns inga motsättningar, inget svart eller vitt. Vi är så mycket mer komplexa än så.
Det finns mer att skriva om denna sak. Men bebisen kallar på uppmärksamhet och magen kurrar efter mat. Vi har en solig tisdag skönt i kontrast till förra veckans gråa uppsyn.
Hoppas ni får en fin tisdag! Kramar
Kommentarer