Välkomnar vardagen
Ja jul är som jul är. Men min ångest jag hade dagen innan var svårare än vad själva julafton blev, för den blev faktiskt mycket trevlig. Inte en ggr behövde jag skrika tysta skrik eller banka i osynliga väggar. Jag lyckades till och med i god sinnesnärvaro inte nappa på en krok som kastades ut - jag sa: inga kommentarer som den mest tränade politikern.
Vad skönt att ångest inte är så verklighetstrogen jämt. Jag är glad att jag fick utlopp för den dagen innan för då överskuggade den inte julafton. Som till syvete och sist är barnens högtid och vad gör man inte för sina barn?
I våras under stressehandlingen funderade jag kring aktivitetsbalans och föräldraledighet och var oroad för att jag skulle klara det utan att bli sjuk igen. Jag mådde ju hyfsat i somras och var verkligen på väg uppför i återhämtningen. Men när min sambo gick tillbaka till arbetet och ansvaret för vardagen föll tillbaka på mig började jag dala igen. 4 veckor klarade jag av det. Sen blev jag sjukskriven igen. Jag klarar mig näppeligen när jag har hand om min son, men är verkligen i behov av min sambo hemma annars kan jag knappt äta, gå på toa eller ta mig ut och gå, eller yoga för den delen.
Skulle jag behöva bolla vardagen själv med allt vad det innebär så skulle jag insjukna igen och få än mer skuldkänslor över att inte fungera som förälder, att inte orka med att ta hand om mina barn på det sätt de förtjänar. Nu har jag ansvar som jag klarar för att min sambo har ansvar över allt annat som jag inte klarar.
Ibland känner jag att han förtjänar någon som inte kraschade mitt i livet. Att våra barn förtjänar föräldrar som inte mår dåligt och att våra småbarnsår alltid kommer vara kantade av svårigheter. För det går inte att sticka under stolen med att våra senaste 2 år har varit tuffa.
Samtidigt har vi kommit närmare varandra och blivit stärkta av alla svårigheter vi måst hantera. Vi har också involverat vårt nätverk mer, samtidigt som vi tränar på att sätta gränser. Det har blivit mer tydligt vad vår familj har för behov och vad vårt familjeliv mår bra utav. I vilken mån vi ska vara sociala, hur mycket tid vi behöver spendera hemma osv.
Som ett brev på posten fick jag bokstavligen talat information om min sjukpenning igår. Jag kan bara få normalnivå på min sjukpenning fram till den 30/1 då jag nu fått 364 dagar utbetalade. Jag orkade inte läsa klart brevet utan fick huvudvärk och ångest på en gång. Jag känner mig så maktlös. Jag orkar inte läsa brev. Jag kan inte tänka med min logiska och planerade hjärna längre, jag förstår inte blanketter, jag tycker det är jobbigt att ringa samtal, jag vet inte vem min handläggare på FK är.
Jag delade med mig av ångesten på Facebook igår, på så vis bröt jag mitt mönster att hålla allt för mig själv. En vän ringde upp på en gång för att höra hur läget var. Jag uppskattar det så mycket. Jag har så svårt att vara i ångesten, jag ville bara släta över och prata om något annat. Men att hon ringde betydde mer än vad jag tror hon förstår. Och jag själv. Jag är inte så klok som jag ibland intalar mig.
Jag fick mycket respons på inlägget och mycket kärlek. Det känns lite bättre idag. Jag ska ta reda på vilken handläggare jag har, ringa och höra vilka mina möjligheter är. Imorgon kanske.
Hur som helst, men inte för att släta över eller byta fokus så är jag glad att vardagen är tillbaka. Idag kom jag ut mitt på dagen på promenad i skogen tillsammans med min sambo. Och några rutiner som jag vet fungerar kunde jag upprätthålla idag med hjälp av honom.
Inte nog med oron och ångesten som FK skapar så känner jag oro för min sons utveckling då han inte följer sin kurva för tillfället. Han har även symptom som kan bero på att hans hjärta får arbeta extra hårt på grund av hans defekter. Men något som är positivt är att han idag för första ggr en längre stund orkade hålla upp huvudet <3.
God fortsättning allesammans. Ser fram emot att följa er detta år också. Jag läser era bloggar men lämnar inte alltid några spår på det. Fortsätt kämpa där ute och var rädda om er.
Vad skönt att ångest inte är så verklighetstrogen jämt. Jag är glad att jag fick utlopp för den dagen innan för då överskuggade den inte julafton. Som till syvete och sist är barnens högtid och vad gör man inte för sina barn?
I våras under stressehandlingen funderade jag kring aktivitetsbalans och föräldraledighet och var oroad för att jag skulle klara det utan att bli sjuk igen. Jag mådde ju hyfsat i somras och var verkligen på väg uppför i återhämtningen. Men när min sambo gick tillbaka till arbetet och ansvaret för vardagen föll tillbaka på mig började jag dala igen. 4 veckor klarade jag av det. Sen blev jag sjukskriven igen. Jag klarar mig näppeligen när jag har hand om min son, men är verkligen i behov av min sambo hemma annars kan jag knappt äta, gå på toa eller ta mig ut och gå, eller yoga för den delen.
Skulle jag behöva bolla vardagen själv med allt vad det innebär så skulle jag insjukna igen och få än mer skuldkänslor över att inte fungera som förälder, att inte orka med att ta hand om mina barn på det sätt de förtjänar. Nu har jag ansvar som jag klarar för att min sambo har ansvar över allt annat som jag inte klarar.
Ibland känner jag att han förtjänar någon som inte kraschade mitt i livet. Att våra barn förtjänar föräldrar som inte mår dåligt och att våra småbarnsår alltid kommer vara kantade av svårigheter. För det går inte att sticka under stolen med att våra senaste 2 år har varit tuffa.
Samtidigt har vi kommit närmare varandra och blivit stärkta av alla svårigheter vi måst hantera. Vi har också involverat vårt nätverk mer, samtidigt som vi tränar på att sätta gränser. Det har blivit mer tydligt vad vår familj har för behov och vad vårt familjeliv mår bra utav. I vilken mån vi ska vara sociala, hur mycket tid vi behöver spendera hemma osv.
Som ett brev på posten fick jag bokstavligen talat information om min sjukpenning igår. Jag kan bara få normalnivå på min sjukpenning fram till den 30/1 då jag nu fått 364 dagar utbetalade. Jag orkade inte läsa klart brevet utan fick huvudvärk och ångest på en gång. Jag känner mig så maktlös. Jag orkar inte läsa brev. Jag kan inte tänka med min logiska och planerade hjärna längre, jag förstår inte blanketter, jag tycker det är jobbigt att ringa samtal, jag vet inte vem min handläggare på FK är.
Jag delade med mig av ångesten på Facebook igår, på så vis bröt jag mitt mönster att hålla allt för mig själv. En vän ringde upp på en gång för att höra hur läget var. Jag uppskattar det så mycket. Jag har så svårt att vara i ångesten, jag ville bara släta över och prata om något annat. Men att hon ringde betydde mer än vad jag tror hon förstår. Och jag själv. Jag är inte så klok som jag ibland intalar mig.
Jag fick mycket respons på inlägget och mycket kärlek. Det känns lite bättre idag. Jag ska ta reda på vilken handläggare jag har, ringa och höra vilka mina möjligheter är. Imorgon kanske.
Hur som helst, men inte för att släta över eller byta fokus så är jag glad att vardagen är tillbaka. Idag kom jag ut mitt på dagen på promenad i skogen tillsammans med min sambo. Och några rutiner som jag vet fungerar kunde jag upprätthålla idag med hjälp av honom.
Inte nog med oron och ångesten som FK skapar så känner jag oro för min sons utveckling då han inte följer sin kurva för tillfället. Han har även symptom som kan bero på att hans hjärta får arbeta extra hårt på grund av hans defekter. Men något som är positivt är att han idag för första ggr en längre stund orkade hålla upp huvudet <3.
God fortsättning allesammans. Ser fram emot att följa er detta år också. Jag läser era bloggar men lämnar inte alltid några spår på det. Fortsätt kämpa där ute och var rädda om er.
Kommentarer