Spindeln i nätet
En roll jag älskade men som jag idag avskyr. Jag vill inte vara den som planerar aktiviteter eller tar ansvar för hur andra personer ska göra. Dessvärre händer det att jag hamnar i sådana situationer fortfarande, ibland självpåtagna och ibland eftersom andra är vana vid att jag fixar.
Min första reaktion är irritation, men så stannar jag upp, observerar, accepterar och svarar/släpper. Jag var precis med om en sådan situation. Först irriterad, sedan obehag, sedan ångest. Acceptans att jag inte längre kan ha den rollen och att jag INTE längre SKA TA den rollen. Lösningen jag gjorde var att bolla över frågan till min sambo. Han får svara. Det är ju trots allt en i hans nätverk som frågar.
Jag försöker intala mig den sanningen att alla har eget ansvar. Du behöver inte ta över något ansvar. Men när jag inte gör det, skapar det så sjukt mycket ångest. Det är väl så jag har förstått mitt egenvärde tidigare, genom att "hjälpa" andra har jag existerat och varit en god vän, dotter, sambo, mamma och arbetskollega.
Idag tror jag min sambo för ett tag glömde bort att det här med att han är borta 10 timmar arbetstid + 4 timmar i restid fördelat på två dagar i veckan är en stor förändringar mig. Vid middagen började han prata om att göra lite ärenden på stan. Och jag ställde mig negativt till det vilket gjorde att det blev lite dålig stämning mellan oss. Medan jag diskade undan middagen, var bebben missnöjd i babysittern och katten hungrig och dessa två saker blev för mycket för mig. Efter middagen försvann sambon upp på övervåningen och jag blev irriterad över att han inte kunde ta hand om bebben så jag fick ta hand om köket i lugn och ro.
Innan han skulle åka sa jag att det är jobbigt efter en hel dag med bebis som bara vill ha en nära, därför kanske jag känner som jag gör och beter mig som jag gör. Han åkte och jag mådde dåligt. Rädd för att vårt fina band ska förstöras nu när han har börjat jobba och då inte kommer ha förståelse för mig längre. ((observera den negativa tankebanan som är rätt lång, trots väldet litet "gräl".. mycket rädsla i de tankarna))
När han kom hem hade han bara gjort ett ärende, så jag tror han förstod mig när han väl åkt i väg. För då kom han direkt fram till bebben och jag tog mina hörlurar och smet iväg till övervåningen där jag nu ligger nedbäddad och bloggar.
Min första reaktion är irritation, men så stannar jag upp, observerar, accepterar och svarar/släpper. Jag var precis med om en sådan situation. Först irriterad, sedan obehag, sedan ångest. Acceptans att jag inte längre kan ha den rollen och att jag INTE längre SKA TA den rollen. Lösningen jag gjorde var att bolla över frågan till min sambo. Han får svara. Det är ju trots allt en i hans nätverk som frågar.
Jag försöker intala mig den sanningen att alla har eget ansvar. Du behöver inte ta över något ansvar. Men när jag inte gör det, skapar det så sjukt mycket ångest. Det är väl så jag har förstått mitt egenvärde tidigare, genom att "hjälpa" andra har jag existerat och varit en god vän, dotter, sambo, mamma och arbetskollega.
Idag tror jag min sambo för ett tag glömde bort att det här med att han är borta 10 timmar arbetstid + 4 timmar i restid fördelat på två dagar i veckan är en stor förändringar mig. Vid middagen började han prata om att göra lite ärenden på stan. Och jag ställde mig negativt till det vilket gjorde att det blev lite dålig stämning mellan oss. Medan jag diskade undan middagen, var bebben missnöjd i babysittern och katten hungrig och dessa två saker blev för mycket för mig. Efter middagen försvann sambon upp på övervåningen och jag blev irriterad över att han inte kunde ta hand om bebben så jag fick ta hand om köket i lugn och ro.
Innan han skulle åka sa jag att det är jobbigt efter en hel dag med bebis som bara vill ha en nära, därför kanske jag känner som jag gör och beter mig som jag gör. Han åkte och jag mådde dåligt. Rädd för att vårt fina band ska förstöras nu när han har börjat jobba och då inte kommer ha förståelse för mig längre. ((observera den negativa tankebanan som är rätt lång, trots väldet litet "gräl".. mycket rädsla i de tankarna))
När han kom hem hade han bara gjort ett ärende, så jag tror han förstod mig när han väl åkt i väg. För då kom han direkt fram till bebben och jag tog mina hörlurar och smet iväg till övervåningen där jag nu ligger nedbäddad och bloggar.
Kommentarer