Kaosfasen

Uppvarvningen inför min utmattning skedde från 2013 när jag kom tillbaka till arbetslivet efter föräldraledigheten. Innan det hade jag haft en lång period av återhämtning. Jag började en ny tjänst med lösa boliner och få förväntningar, vi jobbade i skolan men var anställda av socialtjänsten. Det var väldigt luddigt vad det var vi skulle göra och skolpersonal hade förväntningar som vi inte kunde leva upp till. Vi var två i projektet med en chef som även var chef över en annan enhet. Vi saknade aktivt ledarskap. Vi var varandras projektledare, idésprutare och genomförare, samt även våra egna utvärderare. Ja, visst låter det som ett kul uppdrag?! Det var enormt utmanande på alla håll och kanter.

Samtidigt var jag tillsvidareanställd på en annan enhet där jag aldrig arbetat. Jag fick den via las under min föräldraledighet men fick tjänstledigt för projektanställningen. Jag som gillar när det är enkelt blev väldigt stressad av att tillhöra en enhet där jag aldrig arbetat, och aldrig skulle kunna tänka mig att arbeta bara för att ha en tillsvidaretjänst i kommunen.

Under projektet gjorde vi saker som var mycket utmanande för mig som person och som jag därför blev mycket stressad över. Jag började känna mig osäker i min yrkesroll och fick inte den bekräftelse jag skulle behövt.

På privata planet letade vi efter större bostad under 2013 och 2014. Min farmor blev sämre och sämre, min pappa fick blodförgiftning, min relation till mina föräldrar blev sämre igen (som det allt som oftast blir när livet känns jobbigt - då ingen av dem kan hantera svåra känslor).

Under 2014 jobbade vi hårt på jobbet med att vårt projekt skulle bli verksamhet. Samtidigt var min kollega gravid och skulle vara hemma från och med julen. Samtidigt började jag mer och mer må dåligt på arbetet och började se mig efter andra arbeten. Samtidigt flyttade vi från en stad till en annan. Samtidigt mådde min sambo allt sämre och sov allt mindre, han blev mer och mer frånvarande.

Det måste gå till varje pris typ. Rakt in i kaklet och allt det där, sova och vila får du göra sen, nu är det bara att bita ihop. Efter flytten i okt 2014 blev jag så sjuk i en influensa och låg däckad. Jag stängde av känslomässigt och kände mig ännu lite mer tom. Jag kunde inte längre glädjas åt saker som jag tidigare gjort. Om någon frågade hur jag mådde blev jag helt tom i skallen.

I jan 2015 började jag mitt nya jobb, inte med den bästa hälsan direkt. Men ändå med lite spänning. Det var ett arbete som jag gjort tidigare så helt nytt var det ju inte. Men nya arbetskamrater, lokaler, nya chefer. Och nya förväntningar. Jag hamnade ganska fort i koalitionskurs med en medarbetare som verkade hotad av mig. Han började nedvärdera mig inför arbetsgruppen och skratta åt mig. På en gång sa jag till honom att jag inte accepterar ett sådant beteende. Då blev det lite bättre, men jag tyckte verkligen inte om hans personlighet och inte den rollen han tog på arbetsplatsen.

Jag blev i februari tillfrågad om jag ville vara med i ett uppdrag som involverade alla enheter, min roll skulle vara att vara arbetsledare för ett utvecklingsarbete. Jag tackade ja. Det var roligt och spännande. Men jag fick inte tid till det från ordinarie arbete. Inget stöd från temaledare eller chef att kommunicera arbetet med min arbetsgrupp. Vad jag än informerade om så fick jag ett ifrågasättande tillbaka, detta gjorde mig nervös och jag började typ stamma. Kände inte alls igen mig. Jag började känna obehag inför att prata inför kollegor och slöt mig mer och mer. Jobbade på i det tysta. Slutade ta raster, jobbade hemma på kvällarna, orkade inte fika. Hade råångest under arbetsplatsmötena. Var stressad och ofokuserad.

I maj hände något som skrämde mig. Jag var på ett möte för utvecklingsarbetet och plötsligt fick jag inte ihop någonting. Jag förstod inte vad vi höll på med. Och hur mycket jag än försökte förstå, alla andra förstod och var med på tråden så fattade jag ingenting. Jag blev gråtfärdig men satt där och bet ihop. Ville bara gå ut. Men satt och gjorde inget och mådde dåligt eftersom jag var så inkompetent. Någon frågade om jag kunde kopiera A4 till A3 och jag bara eeeeeeeh -error - nej jag har ingen aning. Det var som hon där och då, en samordnare för utvecklingsarbetet förstod att min hjärna checkat ut. Hon förstod mer än mig just då. Men istället för att vila så fick jag skuldkänslor och mådde dåligt över att jag inte begrep något.

I juni var min relation med mina föräldrar så trasig och vi kunde inte längre samtala utan att hamna i konflikt. Jag vägrade att träffa dom själv. Jag kontaktade familjerådgivningen och vi gick dit 3 ggr. Första ggr var så sjukt jobbig att den sänkte mig totalt. Strax innan det hade mamma påtalat att hon var orolig för min mentala hälsa, på ett sätt som bara hon kan, men en känsla av att bli manglad av en ångvält.

Parentes: idag förstår jag vad oron för mig gör med henne och jag har förlåtit henne för det.

Sommaren fortled och jag bet ihop, vi byggde altan, men jag mådde dåligt.

På jobbet hade jag fått ett par ärenden som tog extremt mycket energi och som engagerade många i organisationen och även i Sverige. Även om vi hade koll på vad vi gjorde och kunde hålla oss till det påverkade det drev som fanns runt omkring mig. Jag jobbade mycket, långa dagar utan break. Långa tjänsteresor utan kompensationstid efteråt. Bara på det igen och bita ihop.

Jag upplevde igen det jag upplevt i maj. Att jag plötsligt inte greppade saker som jag förut kunde på mina 10 fingrar. Det var som grekiska, jag fattade inte vad jag skulle göra, i vilken ordning och så vidare. Jag glömde möten, om bilen var låst, jag hade black outs. Jag hade så enormt ont i rygg, axlar och nacke, migrän flera ggr i veckan. Jag började få dålig syn, såg grus, var enormt trött men samtidigt uppvarvad. Jag var labil, kunde börja gråta på jobbet och bli så sjukt irriterad på minsta lilla. Hela tiden var det bara skynda skynda, det fanns ingen rast och ingen ro. Min mage var helt upp och ner, så gasig, hade ont i tarmarna. Jag kände mig yr, hade hjärtklappning och började sova allt sämre. Kunde inte äta i lugn och ro, hade enormt sötsug.

Jag började känna obehag inför att svara i telefon. Varje krav var ett krav för mycket. Jag kunde inte sitta i kontorslandskapet längre. Jag hade för länge sedan slutat göra en sak i taget. Jag mindes nästan inget av de möten jag hade i jobbet som jag sedan skulle dokumentera.

Jag blev stressad när det tog lång tid att kissa...

Ja det var min uppvärvning. Den 16/11 blev jag sjukskriven en månad för akut stressreaktion. Då hade jag varit hemma en vecka på grund av ont i ryggen. Men hallå ont i ryggen var bara ett av 100 symptom, men det var det jag fokuserade på.

Därefter låg jag i sängen med gardinerna neddragna, hade sjuk ångest och självmordstankar. Jag klarade inte av någonting längre. Min sambo fick se till att jag kom och åt osv. Jag lämnade och hämtade på dagis när jag var tvungen men det var också det enda jag orkade.

En månad senare fick jag diagnosen utmattningssyndrom.


Kommentarer

Jag börjar nästan gråta av att läsa det här. Fan så tufft, det var väldigt hälsosamt av din kropp att den stängde av hela skiten så du inte dog. Tack för att du gick in i väggen och kram och tack för att du finns i mitt liv. <3
Fröken F sa…
<3 <3 Stor kram till dig med!
Tant H sa…
Hemskt, känner så väl igen det. Telefonmeddelanden som jag inte klarade av att svara på, glömde bort rutiner, vad jag skulle säga, vad jag hade gjort. vad kollegerna som jag arbetat med i många år hette.Trodde jag att jag gjort det jag hade tänkt göra. Vaknade flera gånger varje natt av hemska mardrömmar,ibland gick jag upp klockan 4 för somnade jag om vid den tiden blev hela dagen i ett tjockt töcken. ÅNGEST, ÅNGEST som jag inte förstod.
Trodde jag hade influensan den dag jag inte längre orkade kliva ur sängen. Var sedan i stort sett sängliggande i tre månader. Trodde att jag aldrig skulle kunna må bra igen, att livet var över.

Jobbar nu 75%. Var mycket enklare att jobba 50%. Hade lättare att förhåll mig till det. Märker hur jag mer och mer börjar ta hänsyn till vad som blir bäst för andra. Detta medför att arbetstiderna blir olika ena dagen 4 timmar,andra 6 och tredje 8 vilket absolut inte är bra för min hälsa.
Ska ska bli tydlig med mina arbetstider och hålla benhårt på dem vad som än kommer i vägen. Denna vecka jobbade jag 30 timmar fördelade på 4 dagar. Det kommer jag inte att göra om, har varit jätte trött, snurrig och förvirrad. Känt en olustkänsla innan jag ska somna. Känner mer och mer att jag inte vill ha en heltidstjänst med myndighetsutövning. Skulle helst vilja ha 15 timmar i veckan på min nuvarande arbetsplats och resterande tid någon annanstans. Önskar något mer kreativt där jag kan använda min kunskap och erfarenhet tillsammans med andra.

Är glad att jag relativt snabbt upptäcker när det inte blir bra för mig.Ska prata med min chef nästa vecka och höra vad arbetsgivaren kan vara behjälplig med. Träffade min doktor i veckan som bedömer att jag fortfarande inte är helt frisk.Frågade om hen tror att jag kommer att bli det, hon svarade att vi inte skulle ge upp än men att det inte går att veta. Känner att jag som person är betydligt friskare nu än tidigare men att en frisk person inte passar in i ett sjukt arbetsliv.. Så utifrån det får andra fortsätta betrakta mig som sjuk, det gör inget.
Fröken F sa…
Tant H - Vilka fina insikter du fått med dig genom denna helvetes resa. Du har blivit mycket klokare nu och jag hoppas du lyckas göra som du behöver trots att du jobbar i en organisation som suger musten ur människor. Dina behov är viktigast ❤❤

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani