intryck

Jag mötte henne. En kvinna med ett slitet yttre och sorgsna men starka och modiga ögon. En kvinna som för sina barn uppbådade urkraft. En kvinna som trots sina ansträngningar förlorade ett barn. Var det överdos eller självmord jag vet inte. Jag känner stor empati med denna kvinna. Hon är en mor som älskade sina barn utan förbehåll, hon var en mor som gick igenom eld för att ge sina barn det hon aldrig fick som liten.

Jag möter henne när jag håller i min son, jag nickar försiktigt och säger hej. Som för att hon ska veta att jag känner igen henne. Jag har så enorm respekt för henne. Att hon står på benen idag är ett tecken på människans obevekliga styrka. På hennes obevekliga styrka.

Mötet lämnar inga direkta intryck när det sker. Men nu på morgonen, när jag egentligen vill somna om minns jag plötsligt vem hon är, vad hon gått igenom och det får mig att minnas sådant jag inte tänkt på på evigheter.

Jag drömde inatt om farmor och farfar som fortfarande var vid liv, om alla mina kusiner, om föremål i huset, om att säga adjö och aldrig mer ses. Om vemod, sorg och kärlek.

Jag tänker att vissa saker är bättre att minnas i så som man minns dom. Som platser tillexempel. Jag tänker på platserna jag växte upp. Det går inte att uppleva de på samma sätt även om jag besöker de idag. De är på ett sätt de samma men ändå inte. Besudlade av andra människors leverne.

Ibland återvänder jag i minnet till mitt barndomshem. Stugan på landet, bagarstugan. Jag minns hur gruset värmde under fötterna och skar en på samma gång. Jag minns doften av daggvått gräs och sommar. Jag minns hur dynorna i hammocken kändes att ligga på. Jag minns hålet i vardagsrumsfönstret, lika perfekt runt som ett pistolskott, men ingen visste hur det kommit dit.
Jag minns hur vinbär, blåbär och smultron luktade och smakade. Jag minns varenda stock och sten på stigen till grannhuset. Jag minns mina drömmar om platsen, främst de läskiga. Jag minns vindstilla dagar, när sjön var klar, varm. Jag minns när jag ligger på båtens durk och hör motorn som pressar båten fram över vattnet, genom det och hur det dunkade när vi korsade svallvågor. Jag minns fågelbajs, picknick och varma klippor. Jag minns nakenbad, brasor, barndomslekar.

Jag minns.

Jag kommer inte återvända till platsen fysiskt. Jag känner det. Jag kan inte. Jag har gjort det, men minns inte mina intryck bara att de var smärtsamma. Minnet får vara intakt. Vissa saker är inte till för att fortsätta upplevas på fysiska platser. Jag vidhåller det.

Nu har jag lättat mitt hjärta och ska försöka somna om. <3


Kommentarer

Du skriver så himla fint. Som att kliva in i en dröm.
Fröken F sa…
Tackar ödmjukast ❤

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid