Fortfarande sjuk

Jag frågar min sambo - tycker du att det är läge för mig att utmanas mer? Ska jag börja lämna på dagis exempelvis? Men då måste vi dela mer på nätterna. Och han säger nej, jag tycker inte du behöver utmanas mer. Att han har stress för att vara hemma tror jag inte har att göra med att han tycker att jag börjar bli frisk, utan stress för att hans jobb inte förstår, oro för vår ekonomi och förlusten av tillhörighet.

Jag vet att vi klarar oss ekonomiskt. Jag vet att hans jobb inte straffar honom, de är så förstående för att han måste vara hemma nu. Jag kan verkligen förstå förlusten av tillhörighet och känslan av att inte befinna sig i världen/tillhöra samma värld som "de andra".

Jag säger ofta till honom att jag är så stolt över honom. Han är vår superhjälte som tar hand om oss. Hade han varit som min pappa vet jag inte om jag klarat det med hälsan i behåll. Min pappa arbetade och reste mycket under min uppväxt och lämnade mamma ensam med ansvar över tre barn. Min sambo är mer jämställd och mer närvarande.

Jag har haft två dagar denna vecka med behov av att stänga ute omvärlden och sova. Jag känner trötthet i benen som känns som eld i benet, strax under knäna och på utsidan. Jag får sjuka värmesvallningar, helt blöt om händer och fötter och det känns som det kokar under huden. Jag lägger på mig, ibland känns det helt okontrollerat. Rädd för att bli mer överviktig - rädd för att få dålig hälsa.

Ibland får jag panik när jag får hår i ansiktet, mitt otvättade hår... Ibland vill jag bara raka av det, eftersom jag inte orkar ta hand om det. Och samma stund jag tänker det så känner jag bara -shit som Britney Spears och jag får förståelse för henne, men jag har inte riktigt nått dit än. Min impulskontroll fungerar fortfarande.

Men med promenader och yoga håller jag mig själv i schack. Men i två dagar har det inte blivit någon yoga eller promenad. Däremot mycket mer sömn, ljudbok och spikmatta. Snart kommer jag tillbaka till bra rutiner.

Jag har börjat plåstra om mina sår för att inte pilla bort sårskorporna mer. Men jag biter mer på mina läppar. Jag registrerar hur min hjärna fungerar och vad som får den att bli stressad. Lite utanför perspektiv ger aha-upplevelser.

Att acceptera är en sak, men att tillåta sig vara sjuk är en annan. Jag tror att den dagen jag känner mig frisk då kommer jag veta det. Alla andra dagar då jag har tvivel är jag inte det. Det finns en yttre tyst press att man ska arbeta, man ska göra rätt för sig, man får inte vara hemma och ha det bra. Man ska vara sjuk-sjuk.

Innan jag klivit upp kan jag ligga och fantisera om vad jag skulle kunna göra idag. Men det blir aldrig något av det. Orkar inte en bråkdel av det jag skulle vilja.

I samtal med försäkringskassan får jag infon om att utmattningssyndrom inte klassas som en allvarlig sjukdom och därför kommer jag troligtvis inte få fler dagar med sjukersättning med 80% av SGI. Jag tycker dock det är rätt allvarligt när hjärnan slutar fungera. Däremot får jag troligtvis sjukersättning på fortsättningsnivå 75% av SGI.

Läkarbesök har jag på tisdag. Tur att jag ringde, för de hade missat att jag skulle kallas denna vecka.

Kommentarer

Tant H sa…
Håller med dig. Det jag tycker är svårt är att jag känner mig frisk, mår just nu väldigt bra, tycker det är kul att arbeta och mår jättebra av att vara tillbaka.Min sambo har kommit hem efter operationen och allt har gått bra. Mitt dilemma är att jag blir så otroligt trött, inte så jag vill sova men energin tar slut. Jag planerar mina dagar väl och begränsar mig i allt jag vill göra, har lärt mig att inte göra allt, tänker noga efter, pressar mig aldrig, har en förstående omgivning.
Vet inte om jag ska betrakta mig som sjuk bara för att jag inte är arbetsför på heltid och för att jag inte kan vara som en duracellkanin längre. Tänker i bland att jag kanske är friskare än jag någonsin varit, att jag fått en mer klok hjärna och kropp som säger nu får det vara nog för idag.

Hur tänker du.
Fröken F sa…
DU ÄR SÅ KLOK! Ja det är klart att vi egentligen är mer friska än vad vi varit på länge. Vi har lärt oss att lyssna på kroppen och inte bara stänga av och köra på. Fortfarande Sjuk - kanske är helt fel rubrik, men jag låter den stå. Härlig läsning. Jag känner varje dag att jag är påväg mot ett tillfrisknande. Men vet inte heller om jag kommer bli arbetsför 100 % igen. Men egentligen är inte det ett mål för mig. Mitt mål är att skapa en vardag som jag inte behöver ta semester ifrån. En hållbar vardag med andra ord. Kramar

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag