Det ingen ser

Det har varit en vecka med stora förändringar. Det blev lite miss i kommunikationen och min sambo tänkte på vår dotters önskan men inte på sin sambo som är har utmattningssyndrom när han gjorde upp planer för fredagen och natten mellan fredag och lördag. På torsdagseftermiddagen blev jag varse planerna och fick sådan fruktansvärd panik, jag kan inte förklara det på annat sätt än ett fullständigt obehag. Alla möjliga känslor kände jag. Kontrollförlust, ilska, rädsla, ledsen - ja en blandad kompott.

Det går för fort, från skyddad miljö till ut i ett liv som liknar en frisk människas, jag kommer krascha. Jag vill inte verka osocial men jag kommer inte orka med hela fredagen för att sedan även på kvällen vara bland andra.

Sambon förstod rätt snart sitt misstag, dels att han gjort planer utan att tillfråga mig men också att det kommer bli för mycket för mig. Han erbjöd sig att ändra på de smidda planerna, men det kändes inte heller bra. Sen kom vi överens om att jag inte behöver vara social, att det är ok att dra sig undan.

Jag sa att det är lätt att säga innan och sedan leva upp till det är något helt annat.

Dessvärre eller kanske dessbättre gavs jag inget val. Efter middagen kunde jag inte göra något annat än att sticka upp och lägga mig i sängen och där låg jag tills klockan var närmre nio. Först låg jag bara och blundade, sedan somnade jag.

När jag vaknade, var sambon iväg för att skjutsa en gäst till tåget som blivit en halvtimme försenat och dottern var fortfarande uppe. Slutade med att jag la henne och sambon tog sonen när han kom hem.

Sonen sov över sitt nattmål och väckte mig strax innan sex. Ammade och gick sedan upp och fixade disken och frukost. Jag kunde sedan söva sonen igen så då gick jag och la mig igen.

Samma sak idag, efter middagen sköljde den konstiga rastlöshet över mig, den som säger gå och vila, du måste nu gå och inte göra någonting. Innan hade mina ögon börjat rinna och jag hade migränkänning. Precis som igår. Jag gick upp och satte på lurarna med reiki-musiken på och sov. Sambon väckte mig kl 21.00, då tog jag sonen och han läggningen av dottern.

Inte mycket till fredags- eller lördagsmys. Istället vila mellan sociala aktiviteter. Abnormt mycket sömn och migrän.

Det är nu viktigare än någonsin att inte göra allt som man vill. Att planera bra. Att inte klämma in aktiviteter. För de dagar sambon inte jobbar då vilar jag nästan så jag har fler sovtimmar än vakentimmar.

Ingen ser hur det tar på mig att gå på kalas, att gå på babysim, att vara social.

Men jag mår fortfarande inte sämre psykiskt än vad jag gjorde förra veckan. Det är bara energin som inte räcker till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest