Då och nu, sjukt och friskt

Jag vill skriva om det faktum att jag idag ser det som jag ansåg var friskt innan min krasch som sjukt och att det som kanske anses vara sjukt idag eftersom det är en form av begränsning i själva verket är friskt beteende.

Förut levde jag mitt liv i ett enda långt lopp. Jag gick upp, åt frukost, sprang till dagis, körde till jobbet, jobbade intensivt, körde till dagis, hem och laga mat, åt, diskade, tvättade, la barn, tittade på min mobil, sov. Allt för att vakna och upprepa proceduren ungefär 365 dagar om året. De dagar det var helg var det oftast inte heller några pauser utan då var helgerna uppbokade med besök och annat man skulle hinna som man annars inte hann. Ofta "passade jag på" att prata i telefon när jag satt i bilen, städade när jag satt på toa, plockade ur diskmaskinen medan jag lagade mat osv.

Jag såg bara alla andra som levde samma liv och tänkte att det är så här det ska vara. Samtidigt kände jag en enorm tomhet och meningslöshet inom mig. Jag längtade till pensionen. Längtade till semestern men fick också ångest när den kom eftersom den var så kort. Jag hann inte återhämta mig.

Idag ser livet utifrån fattigare ut då vi har färre aktiviteter men inifrån är det rikare på lugn, tillförsikt, glädje och kärlek. Idag kan jag leva i nuet. Idag känner jag att jag lever i nuet. Vi har inte alla helger bokade fram till sommaren, vi är inte ute och rör oss mer än nödvändigt. Vi har dottern på aktiviteter men vi stressar inte hit och dit för att få ihop det. Vi tänker till när vi bokar något. Och vi avbokar när vi inte orkar/vill eller kan.

Idag vilar jag när jag börjar känna stress över saker jag måste ta tag i. Jag lägger mig och sover istället för att börja ta tag i sakerna. Förut tog jag tag i lite här och lite där och plötsligt gjorde jag flera saker samtidigt och inget blev malet eller hugget. Idag när jag vilat så känner jag inte längre samma stress och kan ta tag i något utan obehag och göra det klart på en ggr eller göra lite i taget, men jag börjar inte med flera saker samtidigt.

Idag är livet långsammare, idag springer jag inga lopp. Idag när jag får konstiga kroppsliga symptom blir jag inte rädd. Idag vet jag att jag behöver återhämtning och då försvinner de. Idag lyssnar jag på min kropp, den får vara parametern med utslagsrösten. Idag behåller jag inte alla tankar och känslor för mig själv. När jag upplever ett problem, litet eller stort pratar jag med min omgivning.

Jag ältar fortfarande men inte alls lika mycket eller länge. Jag anser inte att mina problem är löjliga. Jag vågar dela med mig och öppna mig för andra snabbare. Jag skäms inte över mitt mående. Jag kan vara ärlig med min utmattning.

Vi lever en vardag som fungerar för oss även om den skiljer sig mot den stora massans. Det skäms jag inte över, jag är bara så tacksam att vi kan ha det så som vi har det.




Kommentarer

Vilka bra insikter du har fått med dig på vägen. Jag känner igen mig i hela det där loppet man löpte dag ut och dag in. Utan att känna efterbehandling gjorde man allt ända tills det helt enkelt inte var fysiskt och psykiskt möjligt att göra något alls. Jag håller med dig om att det var det som var sjukt och att nu är friskare. Inte friskt men på väg.
Utan att känna efter, ska det såklart vara...😊
Fröken F sa…
Tack för din kommentar, fint att du känner igen dig i beskrivningen. På vilket sätt upplever du att ditt beteende inte riktigt är helt friskt ännu? /Fröken F

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest