Lägesrapport i stugan

Jag är inte redo att definiera mig som en mamma till en pojke med funktionsnedsättning. Inte min sambo heller, som pappa då. Det blev tydligt denna vecka. vi har fått inbjudan till julfest men eftersom vi inte känner att vi vill eller kan definiera oss ännu har vi inget behov av att närvara vid julfesten som FUB ordnar. Däremot tror vi att när vår pojke blir äldre då kommer behovet finnas. 

Jag kan inte sörja att det inte blev som vi tänkt oss. Dels känns det som att jag då ska sörja min pojke och det kan jag inte. Han är den han är och alldeles perfekt precis som han är <3. Sedan tycker jag inte vi förlorat något snarare har vi fått mer än vad vi var förberedda på. Och det där som innefattar mer behöver inte bli en sorg. 

Krisreaktionen som ändå uppstod efter förlossningen och som jag kapslade in för att orka vara människa och mamma den kanske inte kommer komma just nu. Jag tror dock, efter erfarenhet att nästa kris kan bli extra jobbig för mig eftersom jag då även kan få tillgång till de inkapslade känslorna. 

Jag är glad att min utmattning gör sig påmind när jag börjar att förneka den. Jag är glad för det stöd jag har både av min vårdcentral, min sambo och närstående. Jag är nu sjukskriven till den 20/1 och har en skön jul att se fram emot med min sambo hemma. När det blir läge är det upptrappning som gäller, alltså inte 100 % sjukskrivning till 100 % frisk, vilket gör att sambon ändå kommer vara hemma mer. Det känns som en bra plan. 

Hoppas ni får en skön och kravlös andra advent <3 
Tack för att ni läser, betyder mycket!

Kommentarer

Läser dina kloka ord, tänker och låter de sjunka in. Så klok och genomtänkt du och din man är. Jag är också tacksam för mitt utmattningssyndrom, utan det hade jag inte haft möjlighet att bli den människa jag vill vara och inte heller möjligheten att leva det liv jag vill leva. Jag är lika tacksam för min familj och mina vänner som finns som stöd. För enkelt är det inte. Även tacksam för sjukvård som hjälper mig att bli frisk. KRAMAR
Tant H sa…
Är också tacksam över att utmattningen gör sig påmind ibland. Hjälper mig att leva det liv jag vill leva och tvingar mig att göra förändringar.

Har alla jular sedan barnen blivit vuxna samlas hemma hos oss med övrig släkt.Vår familj har blivit 12 personer och med släkten blir det en handfull fler. Det har gjort att jag tagit semester veckan före jul för att hinna med allt som ska göras. I år är det slut på det. Vår äldsta son med fru har bjudit hem oss alla till sig. Förändringen skedde efter att jag förklarade att jag inte längre har den energi, kraft och ork som krävs. Har även sett till att från och med i år köper vi bara julklappar till småbarnen inte till någon vuxen. Det togs emot med lättnad från alla.Och jag kan njuta av december och göra det jag vill i min takt.

Kan förstå att det är svårt att definiera sig som mamma till en pojke med funktionsnedsättning. För hur gör man det och är det nödvändigt? Ska man vara på något speciellt sätt då och i förhållande till vad?

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest